*
Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Klimatsekterist. Klimatalarmist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Upptaderad med nytt epitet juni 2022: Våtmarkskommunist. Alternativt: religiös fanatiker. Och: hjärntvättad. Eller det här: klimatfascist. Och: domedagsprofet. Och nu senast (uppdaterad november 2020) påstår en svensk riksdagsledamot att jag "tillhör en fanatisk sekt". Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.
Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.
Läser man på, bara så lite, vet man hur landet - och världen - ligger. Det finns inga tvivel. Prognoserna stämmer, med brutal exakthet. Det man räknade ut för 50 år sedan, att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären ger en temperaturökning globalt med två grader, är på väg att ske. Termometrarna ljuger inte. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det går bara åt ett enda håll: helsicke. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.
Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det här i över 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve och radio och på sociala medier, på ledarsidor, vid fikabord och middagsbord. Och sista halvåret, ja sista månaderna bara, har det riktigt stora steget tagits. Ungdomarna revolterar. Greta Thunbergs klimatstrejk sprider sig över världen.
Vi kan inte tveka. Klimatförnekarna och de som har gjort frågan om den globala uppvärmningen till politik (som om man skulle kunna tycka bort det faktum att temperaturen stiger) blir allt hårdare - och gemena - i sin retorik. Men det är i övergående. Vägen mot omställning till ett hållbart samhälle går ju inte via dem, utan via dem som engagerar sig och som själva ställer om och som bildar opinion. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det är bråda och oroliga - men också kreativa och roliga - tider, för oss naturmuppar.
 |
Foto Magnus Carlbring
|
