Jag ser till den mellan skrivpass och annat
man måste göra: laga mat, äta mat, bära mat, diska
upp efter maten
Min tillvaro är luxuös: jag har det så förspänt
att jag sällan reflekterar över det självklara
i att vara en fri människa
En text måste vara uppriktig, även en skönlitterär
text lever på sin känsla av äkthet
Det är där det här inte fungerar: jag vill gestalta
verkligheten: men den glider bort, känns helt förändrad
Är det på riktigt, det vi upplever: avhumaniseringen
av medmänniskor, brotten mot asylrätten
Vad är det som har hänt med oss
Om man följer nyhetsflödet och flödet
i sociala media är det en enda fråga
som tycks uppta människor just nu: hur ska vi
hantera strömmen av flyktingar, och allra helst
de ensamkommande barnen
Det är som att läsa en spökskrift
Det är som att se ett bildspel ur en mardröm
rulla över näthinnan; hur kan vi ens diskutera barn
utifrån sådana premisser
Ät på de här orden: ensamkommande barn
Vad rör sig i dig då; din egen barndom kanske
Minns du den? Kalla, sura vintrar, elaka
skolgårdsungar och denna fördömda insikt: att
vi är här för att stanna en tid; att växa upp
till människa är en plågsam tilldragelse
Men men men
Vi som har växt upp utanför krigen, kan vi
någonsin förstå, vi som har växt upp i toppen
av den här kastordningen som utgörs av nord/syd
Vi som tillhör västvärlden: mot de forna
kolonierna, övermakt mot förtryckta och utnyttjade
Kan vi någonsin förstå ett uns av vad det innebär
att vara ensamkommande flyktingbarn
Vi kan ju försöka: hur var du när du var liten, säg
tio, tretton, femton år; hur skulle du ha fungerat
utan social trygghet, utan föräldrar, skolgång, pengar
Eller gå ännu djupare, försök minnas
det du aldrig har upplevt: minns du när du
växte upp under en totalitär regim, det rådde
utegångsförbud på kvällarna och du fick aldrig
lämna din hemstad, knappt ens kvarteret
eller byn där du bodde, minns du
när rebellerna kom till
din mellansvenska lilla stad
och slet ut dina föräldrar på torget
och sköt dem i huvudet
Minns du nätterna i tältlägret vid gränsen
Eller, om vi tar ett annat perspektiv: ta dina egna
barn: att i tanken skicka dem till världens ände
för att troligtvis aldrig återse dem igen
Brinner det i hjärtat
Gå under hemma på din gård, vänta tills torkan
har tagit alla djur alla grödor, eller fiendearméerna
har tagit allt du äger: du kommer att dödas
Men ditt barn, dina barn: de flyr ensamma
De är de ensamkommande barnen
som flyr undan förföljelse
Krossade människohjärtan
En urvriden flytväst
Jag kommer ingen särskild vart med texten, läget
är på något sätt hopplöst: det är en spärr
mellan den äkta verkligheten och den fiktiva,
politiska verklighet där människor tycks tro
att vi kan stänga dem som flyr från krig ute, att vi
har rätt att stänga dem som flyr
från ett skenande klimat ute från den del av världen
där just vi är födda; det kommer förstås inte
att hålla streck
Den här texten handlar inte om dig eller mig
Det är det som gnager sönder raderna: det handlar
om oss alla och om dem som kunde vara du
som kunde vara jag; vi måste bli övertydliga
eftersom nuet kräver det av oss: det finns
bara ett enda jordklot, en enda värld
Och den är inte vår: den är barnens
Slut med alla försök till konstfullhet
Ingen jävla sentimentalitet
utan direkt handling, total och solidarisk
uppslutning kring omsorg och vänlighet
Vår trygghet kan aldrig bli en sköld
utan bara självklar öppenhet
Någonstans i de här raderna springer
bröderna Lejonhjärta förbi, de sicksackar
mellan ord och handling
Skorpan som, när han kommer till Nangijala,
är så ensam och föräldralös som en människa
bara kan vara på andra sidan
av sin egen verklighet, och där är hans bror
som tar honom i sin famn
Jonatans monolog: om att inte vara någon liten lort
Den skulle skrivas överst på internet
just nu, som en uppmaning till alla som har, att ge,
och som ett löfte till alla barn, ensamkommande
och inte, på flykt i världen: vi ska rädda er
Det finns inga undanflykter bara feghet – 28 januari 2016
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
