Istället för att oroa oss för att vi får klimatångest av den accelererande globala uppvärmningen, kan vi göra det vi måste: tillsammans stoppa utsläppen av koldioxid från fossila bränslen. Alla vet det här nu. Klimatstrejka. Köpvägra produkter som bidrar till utsläppen. Ändra matvanor. Ställ bilen. Boka av flygresan. Prata om det här. Utmana varandra. Utmana politikerna. Påverka världsskendet i det lilla: vartenda bromsat ton koldioxid räknas, varenda hejdad decimal på den hela tiden stigande temperaturkurvan räknas. Jag drömmer om att världens ledare beslutar att vi gör halt här. Allihop. Vad är allt detta vi gör - umgås leker älskar grälar slåss - värt, om vi ruinerar alltihop genom vår livsstil? Är expansion och tillväxt meningsfullt, om resultatet är destruktion och utarmning. Ta ett break. Låt atmosfären andas. Ge biosfären respit. Tänk om de beslutade att vi skulle ha flygfria dagar, världen över. Det är ingen omöjlighet. Det finns andra sätt att förflytta sig på. Och nya. Vi kan inte pressa flyg- och transportindustrin till förändring, om allt bara fortgår. Vi kan röra oss mer på marken. Ta tåget. Cykla. Varför kan inte det finnas bilfria städer, överallt? Kan vi aldrig ändra oss. Det här är inte romantik (jo kanske finns en naturromantik i botten: det är ju fint att vistas i skogar och berg och vid sjöar och hav, det handlar inte bara om oss, det handlar om vårt ansvar för allt levande på jorden) utan krass realism. Gör vi ingenting idag, är det kört i morgon.
 |
| Foto Magnus Carlbring 2018 |
