Wednesday, January 09, 2019

landa världen

Sedan industrialismens början för sisådär 150 år sedan har människan brutit kol och pumpat upp olja. Och sedan dess har vi bränt dessa fossila bränslen, först till ångmaskiner och sedan till kolkraftverk och oljekraftverk och till förbränningsmotorer till bilar, båtar och flygplan. Och under samma period har jordens medeltemperatur stadigt ökat, i takt med att andelen koldioxid i atmosfären också ökar. Det här vet alla nu. Förindustriell nivå var 280 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Vi har satt som mål att ligga på 350 ppm. Idag ligger det hela tiden över 400.

Slutsatsen av detta är enkel. Vi måste sluta bryta kol och pumpa upp olja och sluta bränna det. Annars går det åt helvete; ingen kommer att kunna leva på en jord med säg 4-5-6 graders temperaturhöjning (målet är att stoppa vid 1.5 (där vi redan är, i stort sett, och på vissa avgörande platser - som Arktis - stiger temperaturen ännu snabbare). Flyget bidrar till alltmer av dessa utsläpp av koldioxid. Ergo: vi får inte flyga. Samtidigt: vi gör inte så himla mycket åt det. Det finns inga alternativa bränslen, till flygplan. Jetbränslet späs förvisso ut ibland med lite biobränsle. Men det förslår inte. Vi skulle odla upp all jordens marker för att fixa bensin till den ständigt ökande flygtrafiken. Och skogarna behövs för att ta hand om koldioxiden. Och alla annan mark behövs för bete och för att odla grödor.

Bilar körs redan på el: där finns mindre oro. Och tåg är bra. Färjetrafiken är problematisk, men möjlig att åtgärda (långsammare fart, segel som komplement, soldrivna fraktfartyg). Men flyget kan inte ersättas; jo med luftskepp (det utvecklas faktiskt nya), som går betydligt långsammare än jetplan. Har vi bråttom. Kan vi vänta. Kan vi ta tåget. Har vi råd att byta bil. Över 90 % av jordens befolkning har aldrig flugit. Att flyga är en lyx, och dessutom en kraftigt subventionerad lyx: vi betalar aldrig vad en flygresa egentligen kostar. De som drabbas hårdast, hittills, av klimatförändringar är människor i låglänta havsområden, öbefolkningar, ofta fattiga, mycket ofta människor som aldrig har flugit. Vilken rätt har vi i den rika världen att fortsätta destruera deras – och snart vårt eget – habitat? Ingen alls. Om vi vill leva i en någorlunda rättvis värld, vill säga. Hur gör vi då? Vi kan inte klaga på varandra. Vi är inga änglar. Vi är uppväxta med det här: bilsamhället, charterresorna, oljeprodukterna, all plast. Vi visste inte vad vi höll på med (även om oljebolagen förstod det redan på 1950-talet, men la locket på). Och nu behöver vi ändra på alltihop; vi behöver inte se fler rapporter - klimatet har börjat att skena. Vi behöver inte veta vad vi ska göra åt saken. Vi vet det redan: minska utsläppen av koldioxid. Nu.

Och vi kan förändra oss, det är inga eviga förhållanden vi lever under. Allt är i ständig rörelse. Hur vi lever, reser, äter. Det sker redan små förändringar, i vår vardag. Solenergi. Vind. Elbilar. Hybrider. Lastcyklar. Maten vi äter. Där sker det lilla skiftet. I övrigt är det de stora aktörerna som bär ansvaret: oljebolagen, resebolagen, flygbolagen, makthavarna. Det behövs politiska incitament för att minska flygandet, för att ställa om transportsätten, för att - ännu snabbare - bygga ut alternativa energikällor. Och för att ändra vårt sätt att leva, att bryta ner klimatet via en ständigt ökande tillväxt: det går inte längre.
Det behövs ”tuffare tag” (som om det skulle innebära tuffare tag, att se till att klimatet stabiliseras?), utöver flygskatt och dylikt. Motbok på flygresor. Ransonering av bensin. Och fler egna initiativ. Att bryta mönstret. Det behövs positiv förstärkning. Vad kostar en cykel? Vad skulle det kosta att skänka en cykel åt varje medborgare, och vad skulle det ge i reducering av koldioxidutsläpp?

Det går inte att predika. Vi kan omöjligt angripa varandra. Luften är fri (sic). Klimatförnekarna är nog besvärliga: att människor tycks tro att det här är en chimär, en bluff. Det är det inte. Och argumenten för att göra fel hittar ofta rätt, när de behövs. Det är svårt med paradigmskiften, de sker ofta omärkligt. Revolutioner är inga kreativa omvälvningar: det blir surt efter. Men nu är en revolution inom klimatomställningen nödvändig.
Vi måste till en framtid utan jetplan; den eran är egentligen över. Se det som en epok. En ålder. Vi hade de stora segelfartygens epok (en tid som är värd en renässans: träskepp i modern skrud: sådana där fartyg kunde komma upp i höga hastigheter, upp mot 20 knop) och vi hade häst-och-vagn-tiden (också värd en liten renässans, med moderniserade vagnar och vägar) och ångmaskinens epok. Och vi hade de stora flygplanens tid. Vad kommer sen? De små eldrivna flygplanen. Hyperloopen. De elektriska landsvägarna. Nya flygmaskinskonstruktioner: vad kan människan hitta på: vätgasplan? en ny armada luftskepp, modifierade? bemannade drönare? Vad gäller transporter av gods är faktiskt zeppelinarna användbara: klimatvänliga och kan landa och lyfta på oländiga platser. Tyvärr är det ett måste, att vi bromsar flygandet. Det är människan nu i antropocen som har skapat de här förhållandena och det är människans ansvar att ställa det till rätta. Det är som att sluta röka, fast nu gäller det hela världsbefolkningen. Landa.

Viktigast av allt är att vi låter makthavare veta och förstå både vår oro och situationens allvar. Det är oljebolagen och elbolagen och industrin och transportföretagen som måste ta störst ansvar. Ställ om. Nu. Och politikerna, se till att de positiva förstärkningarna ökas men också att begränsningar införs. Det här handlar om våra barns framtid; nuet håller på att välta den omkull. 28 april 2017
Foto Magnus Carlbring 2018

No comments: