Det som tvingar dig framåt, det som
ställer dig, tyst och sist i kön,
med hakan tryckt mot bröstet och
blicken svepande över
cigarrettfimpar och pappersskräp, det
som föser dig ombord
på den överlastade bussen, det som
fäller dig, som en rakkniv,
ned i det svartglänsande sätet, det
som rycker igång bussen, det som
får passagerarnas kroppar, i absolut
samtidighet, att rycka, tungt,
först åt vänster, sedan snett vridas
framåt, och sedan kastas lätt bakåt,
det som vrider asfalten, iskall, under
de varmt mjuka däcken,
det som får din blick att fullkomligt
tomt registrera den bländande
ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som
utan
egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer
all denna tidsförbrukning, nednötning
av intet i intet, det som
styr eftermiddagsljuset i en vild
båge, från din blick och ut
i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar
att genomskådas,
analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som
är en ljus susning av en förbiilande
känsla, knappt förnimbar,
det som sker och knuffar skeendet
framåt, vidare, det som
du är en försvinnande del utav, det är
vad som, i sin tunna dräkt
av strålar, förenar och skingrar oss,
ger den tillfälliga tillvaron
en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid
Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999
 |
Foto Magnus Carlbring
|
