Jag har aktat mig för jagperspektivet i den här frågan, eftersom jag dels anser att det privata är privat, dels att en anledning till att vi har ställt till det som vi har gjort - och tycks ha så svårt att förstå det och ändra oss - är den superindividualism och ultraegoism som har knuffat människan framåt (eller bakåt) de senaste decennierna. Knepigt. Vi vill ju inte tillbaka till massornas tid, heller. Folkrörelser som politiseras populistiskt och en majoritet som inte tolererar olikheter eller olika uppfattningar. Typ Kapitoliumsyndromet. Men. Nu handlar det om vår fysiska omvärld. Naturen. Djuren. Växterna. Luften vi andas. Klimatet - de långa temperaturkurvorna och de stora väderomställningarna - som förändras på grund av oss. Här krävs verkligen en genuin folkrörelse. Säg ifrån. Indignez-vous! Hör gräsrötternas röster. Till slut blir vi alla klimataktivister.
Well. Jag twittrade en tråd om detta, och vek av från den allmänna banan och in på den enskilda stigen. Lite har Katharine Hayhoes bok Saving Us påverkat mig; hon menar att vi måste prata om det här - mycket - och att vi måste utgå ifrån oss själva, vår situation, hur vår värld påverkas, och - framför allt - lyssna på andra. Och lyssna öppet. Det finns en folkbildningstanke i det där; att se varandra för de vi är och hitta gemensamma - eller olika - utgångspunkter för att förstå världen och oss själva. Det skapar tillit. Och genom att känna tillit skapar vi en grund att stå på, att arbeta ifrån, bygga om världen ifrån. Så här skrev jag: Jag har engagerat mig i klimatrörelsen eftersom jag har förstått allvaret i klimatkrisen. Om man läser några aktuella böcker i ämnet. Om man följer några sajter med auktoritet och forskare med genuin kunskap och erfarenhet. Då inser man snart att vi måste ställa om väldigt fort. Jag är noga med att inte bli för personlig, att vara saklig, ha adekvata källor, lita till vetenskapen. Det finns så mkt annat man kunde göra. Jag har alltid velat se Kalifornien. Kustremsan. Vinodlingarna. Det där märkliga klimatet med skidåkning i bergen och surf vid kusten. Men. Moralen sätter stopp. Jag kan inte ta mig dit, ja om jag inte åker med ett långsamt frakt- eller segelfartyg. Jag bryr mig inte. Det finns resor att göra även här, med tåg och cykel och till fots. Att se världen är att se sig själv. Men mkt mer än så. Det handlar ju inte om mig utan om världen i stort. Jag har delat mkt info om detta, från den basala naturvetenskapen (växthuseffekten, koldioxidhalten, värmestrålningen) till samtida forskning, hur extremväder är kopplade till de antropogena utsläppen, hur avsmältningen eskalerar, metangasfickorna som öppnas när permafrosten släpper, hur albedoeffekten avtar, djurarter dör ut, haven värms upp, och så vidare. Jag har gått i klimatmarscher. Tidigare hade jag demonstrerat typ en gång i hela mitt liv, mot kärnkraft kanske 1979. Jag har gått med i klimatnätverk, studerat Agenda 2030, suttit med på hållbarhetskonferenser, lyssnat på många webbföreläsningar. När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagshuset skrev jag samma dag att det var den viktigaste händelsen i klimatarbetet hittills. Världen växte mycket snabbt. Tidigare var det svårt att ta upp det här ämnet, klimatfrågan, klimatförändringarna, klimatkrisen, till samtal. I partiledardebatter nämndes det inte. I media var det om inte sällsynt så aldrig förstasidesstoff. Jag var på ett seminarium som Nobelmuseet ordnade, med forskare och skribenter från USA och Sverige. Då lärde vi oss om klimatförnekarbranschen. Koch Brothers. Heartland Institute. Oljelobbyn. Så mkt pengar de har plöjt ner i propagandaapparaten. Och så lyckade de har varit. Jag har diskuterat klimatkrisen med förnekare på alla nivåer, från troll och dubbel/trippelkonton till riksdagsledamöter och kommunalpolitiker. De vill aldrig helt förstå. De kommer gärna med personpåhopp istället för att diskutera sakfrågan. De tynar bort nu, deras trovärdighet är lika med noll. Istället är det fördröjarna och de uppgivna som tar över. Vi måste ju tänka på. Vi kan ju inte bortse från. Vi måste räkna in att. Det är ingen idé att. Det där tomma malandet är påfrestande.fredag, november 12, 2021
jagperspektivet
lördag, september 04, 2021
we are unstoppable
söndag, augusti 01, 2021
vi som drog i nödbromsen
Ska man slå sig för bröstet
eller ska man sätta sig stum
med tom blick och åse eländet
Eller ska man ignorera det faktum
att faktum är att allt vi sa allt vi skrev
och sjöng och plitade ner på plakat
var så adekvat att det gör ont
i hela jordklotets ryggrad, biosfären
spjärnar emot
Att med ojämn högermarginal
manifestera klimatkatastrofens noder
var kanske tröstlöst, att gå med
i klimatmarsch efter klimatmarsch
gav en fåfäng förhoppning
om att förändring skulle bli
Cyniker och misantroper, klimatförnekare,
livrädda medelålders män
som såg sin världsbild evaporera
för blicken i realtid
fick istället sätta agendan
Tillväxt
Expansion
Evig förändring mot ett slags suddig
utopistisk välfärdsvärld
där varje människa äger en bit egen
strand, har ett litet
mysigt kärnkraftverk
i radhusområdets ytterkant, bor
klimatsmart med gröna grästak
och växthusfasader där de kan plocka
oranginer från burspråksfönstret
Inga blir sjuka längre
Alla kan flyga med små jetpack
på ryggen, planeten Mars är koloniserad
och med radiovågor skickas energi
från fusionsreaktorer i dess inre
rakt in i vår espressomaskins
artificiella hjärnkontor
Vi behöver bara läsa böcker
och äta kärnfria vindruvor medan världen
vi har skapat roterar själv
genom ett harmoniskt universum
Men nej
Med handen hårt om blyertspennan
skriver jag en sorgesång
som på en enda versrad övergår
till det enda som är det enda
möjliga
Aktivt hopp, för inte i helvetet
kommer vi att ge upp denna värld
där de mest oskyldiga drabbas hårdast
av alla och den framtid vi tidigare
såg som hoppfull självklar
intagande utmanande väldig
nu är en avsmalnande
värmegraf och ett försvinnande
istäcke
Jag behöver inte nämna
översvämningar och eldhav, allt det
skrev jag för fem och tio år sedan
och forskningen har sagt det i
decennier
Nu är det förstasidesstoff i tidningen
och samtalsämnet vid trädgårdsbordet
Kaffekoppens genomlysta porslin
Trädkronans mörkgröna mörker
Gräsfältet som bleknar och vid horisonten
eldbårdens sotsvarta bräm
Du tog det kanske för kulisser, litterära
eskapader, kitsch
Hur skriver man fakta som är alarmerande
utan att bli anklagad för att vara alarmist
Det går inte; jag är alarmist
Koldioxidhalten fortsätter oavbrutet att stiga
Temperaturkurvan fortsätter oavbrutet
att stiga
Vi minns sommaren 2018, hur vi gav vatten
åt de vilda djuren, vi minns sommaren
2021, katastrofbilderna blev vardagsmat, nu
kom toppen av grafernas graf – istäcket
på Grönland smälter snabbare än någonsin
Vet du att om all Grönlands landis försvinner,
stiger havsnivån med sex meter
Vet du att om Antarktis sedan
börjar smälta – du vet att de exponentiella
effekterna oavbrutet sker, albedoeffekten
avtar, permafrosten släpper, världshaven
sväller av värmen – stiger havsnivån
med sextio meter
Världen har varit där förut, hothouse
earth, ni vet vad klimatförnekarna
skriver, vindruvor i Norrland, palmer
på Nordpolen, varmt och vackert väder
Men det där är bullshit
Ity graferna måste bändas neråt innan
det eskalerar etter värre; just nu
1.2 graders höjning av den globala
medeltemperaturen – och stadigt uppåt
mot 2 grader, därefter
Vad skriver man, kaos
Kaos
Ord
Entropi
Utslocknande
Jämviktsläge
Tomhet
Indifferens
Den betydelsetomma tiden, en sakta
roterande mörkgrå kula
i ett våldsamt vitt universum
av utdöd materia format till
ingenting
Ingenting av det vi skriver blir kvar
Ingenting av det jag gör nu
är giltigt, ingenting av
detta handlar om mig
utan om det stråk av tillvaro tillblivelse
tillfälle som just nu är, vi vandrade
igår i naturreservatet Paradiset, såg
havsörn, kände doften
av pors, smakade de små torra blåbären,
överallt på stigarna de bruna små grodorna
Du lyfte upp en, det är där vi är nu,
med ansvar för det allra minsta i det
allra största, biosfären
skälver till
i sin litenhet, det är bara det jag skriver
måndag, juni 28, 2021
du vrider dig
tisdag, juni 15, 2021
solflygplanet
Nu de
här dagarna
när
solflygplanet ljudlöst flyger
över
Atlanten, nu de här dagarna
av den
sista islossningen
De
högsta temperaturerna
som har
uppmätts på jorden: den här tiden
av
mänskliga erövringar
av
ingenting och allt, de här dagarna
då permafrosten
släpper
med små
utandningssuckar: koldioxiden
fyller
luftrummet och tömmer oss
på syre;
vi lutar oss fram
över
tangentbordet eller tillbaks
mot en
rygg av ljus; de här dagarna
av
upprördhet och total indifferens: klimatet
har
blivit ett ord som betyder allt
och
ingenting; solflygplanet
som är
så lätt att det kommer flyga
in i
vårt minne
utan att
det märks, det flyger
genom de
här dagarna
då
fullmånen och sommarsolståndet
möts
Blinkande
fyr inombords, flämtande
lanterna
vid den bleka/mörka/bleka
händelsehorisontens
slut
juni 2016
fredag, juni 04, 2021
klimatkunskap
Klimatkunskap, ett startkit. En hemsida. Tio forskningsrapporter, klassiska och samtida. Tre sinsemellan olika böcker.
Royal Societys hemsida, här finns grunderna.
Tio rapporter, från 1896 till 2020:
On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground, Svante Arrhenius 1896
Thermal Equilibrium of the Atmosphere with a Given Distribution of Relative Humidity, Manabe och Wetherald 1967
On the causal structure between CO2 and global temperature, Sawyer 1973
Carbon dioxide controls Earth's temperature, Hansen 2010
IPCC Fifth Assessment Report (AR5) 2014
On the causal structure between CO2 and global temperature, Adolf Stips, Diego Macias,X. San Liang 2016
IPCC Special Report on Global Warming of 1.5 ºC 2018
IPCC Special Report on the Ocean and Cryosphere in a Changing Climate 2019
World Meteorological Organization (WMO) 2020
Tre böcker:
Aktivt hopp. Ger en riktning för hur man kan förhålla sig till sin ofrånkomliga sorg och kanske sin tillfälliga uppgivelse inför klimathotet, och finna en väg att både agera och bli mer tillfreds. Riktar sig till dem som vill våga agera på allvar.
Mark Lynas. Framåtblickande, kunnig, rak, och inte teknikfientlig. Beskrivningen av världen, hur den blir vid temperaturökningen är omistlig.
Kimberly Nicholas. Sprillans ny. Mycket kunnig, personlig och framåtblickande.
tisdag, april 06, 2021
skriv
Det finns ingen friare syssla, än att skriva skönlitterärt. Vad de än säger till dig, vilka inre krav du än ställer på dig själv – du är fullständigt fri när du skriver. De första tunga vingslagen börjar här. Du står vid en brant. Du står vid stranden, den blanka skärmen, det tomma papperet. Vad väntar du på? Kliv ut i vattnet. Flyg ett stycke. Skriv. Skriv skönlitterärt
fredag, mars 19, 2021
#nomoreemptypromises
Du kanske undrar vad jag gör just nu. Ja det är de här professorerna jag tänker på främst. Hur det startade. Kevin Anderson, professor i energi och klimat i Manchester, han som hade en gästprofessur i Uppsala, och alltid tog tåget hela vägen dit, han som tog fiskebåt till en klimatkonferens på Island. Varför? Det ville jag veta. Katharine Hayhoe, professor i statsvetenskap, atmosfärforskare, chef för Climate Science Center i Texas. Hennes oavbrutna folkbildande engagemang i klimatkunskap och hennes muntra tilltal men samtidigt mycket behärskat allvarliga syn på krisen vi befinner oss i och vad vi måste göra åt saken. Den antropogena påverkan på klimatet. Johan Rockström, professor i miljövetenskap i Sthlm, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Alla hans föredrag om klimatets historia och utveckling och om människans påverkan, hans uttalade oro och samtidigt medvetna tanke om att vi kan göra något åt detta, om vi gör det nu. Och alla de andra. Michael E. Mann, professor i meteorologi, med hockeyklubbsgrafen, där den branta ökningen visualiserades. Charles David Keeling, som började mäta koldioxidutsläppen och vars publikationer också visar den branta stegringen. Syukuro Manabe och Richard T. Wetherald, deras forskning - från 1967 - om hur en fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på två grader; det som stämmer nästan på decimalen. Och litteraturen jag fick i mig. Klimatskribenterna. Naomi Klein. David Wallace-Wells. Peter Kalmus. Eric Holthaus. Och nyhetsrapporteringen. Och klimatkonferenserna som först banande vägen (Kyoto) och sedan fejlade (Köpenhamn) och till sist lyckades (Paris). Vi kan backa sedan till Joseph Fourier (Frankrike), tidigt 1800-tal, John Tyndall (Irland), mitten av 1800-talet och Svante Arrhenius (Sverige), slutet av 1800-talet, och hur de alla påvisade växthuseffekten och koldioxidens påverkan på den globala uppvärmningen. Det är alltså naturvetenskap det här handlar om. Råa hårda fakta. Inte politik. Inte omotiverad oro. Inte domedagsprofetior. Vi vet ju allihop hur det ser ut irl; värmerekorden avlöser varandra, år efter år efter år. Världen är på väg in i en uppvärmning som människan aldrig tidigare har upplevt, och det här har skett på en blinkning i tid i geologisk jämförelse. Det är panikbråttom. Det är detta Greta Thunberg och hela den världsomspännande klimatrörelsen vet om och hela tiden har sagt. Lyssna på forskarna. Agera politiskt, nu. Ställ om till hållbart, allihop. Väg alltid in klimaträttvisan - det är den rika västvärlden som har ställt till allt det här via industrialiseringen - vad fort det gick! - och vår aldrig avstannande expansion och tron på evig tillväxt. Partyt är över. Det är förstås trist. Men, man kan ha kul utan olja. Segelkraft. Vindkraft. Solenergi. Vågrörelser. Vatten. Bygg tätt och säkert. Odla mer, odla upp, skövla ingenting, ät bättre, avindustrialisera jordbruket, forska på nya energislag oavbrutet. Och tagga ner. Läsa en bok släpper inte ut mycket koldioxid. En vandring i skogen hjälper upp humöret, och gör ju ingen skada. Baka en sockerkaka är relativt klimatsmart, det kan vi kosta på oss. Och sprida kunskap. Att ha gott humör är inte heller farligt. Men samtidigt vara vaksam och så noggrann en människa förmår (det är inte bara lätt, det stora och helt avgörande besluten fattas på makthavarnivå - bensinransonering, motbok på flyg, stopp för alla subventioner på klimatskadlig verksamhet, fossilfri industriproduktion, fossilfria transporter, utbyggda järnvägsnät, kollektivtrafik, elcykelpremier (ja den hjälpte), och så vidare och så vidare) och komma ihåg att faktiskt alla utsläpp räknas. Så kan man avstå ett av dem idag och ett imorgon, blir det lite bättre hela tiden. Och sedan kan man förstås engagera sig. Till slut blir vi ändå klimataktivister allihop, biosfären kräver det av oss. Idag är det exempelvis global klimatstrejk, online, med mottot #NoMoreEmptyPromises, apropå makthavarnivå; påverka dem, säg ifrån, rösta på partier som fattar allvaret. Skriv. Prata. Och passa på ibland att ta en kaffepaus. Ät en frukt. Fira fredag. Det är vad jag gör just nu. #fridaysforfuture
onsdag, mars 10, 2021
skriv skönlitterärt
Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.
I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.
Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:
Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt — och öva ständigt!
Ur förordet: Fåglar viner genom luften. Moln passerar. Solsken. Störtskurar. Du har skrivit fram en sjö och en dal och ett hus och en familj och en framtid och en dåtid och kanske en hel släkts historia och — framför allt — du har skrivit fram dofter och färger och smaker och ljus och skuggor som ger allt det här nya liv.
https://www.bokus.com/bok/9789144138336/skriv-skonlitterart/
måndag, januari 25, 2021
jag går i skogen
Jag går i skogen och vintern växer omkring mig som ett vitt töcken. Jag försvinner i min ovetskap om vad vi egentligen är, vi som finns i den här dimensionen, liksom klämda mellan himlen och marken, laboratorieglaset; vi är lika ovetande om vår egen existens som toffeldjur i en sockerlösning.
måndag, januari 11, 2021
den där selfien
När den sista palissaden är riven. Det sista templet. Den sista muren. Fortet. Byggnaden där friheten är inlåst. Vad är det som kommer ut.
Hur ska vi förstå begreppet frihet. Eller ofrihet. De öppna frågorna är livsfarliga. De öppna frågorna är livsviktiga. Det är alltid människor som begår de människofientliga handlingarna.
Se dig själv i den där selfien.
Vi måste tänka oerhört hårt. Vi måste samtala oerhört mycket. Vi måste lyssna intensivt. Vi måste säga ifrån med sylvass tydlighet.
Ord kan dra åt så många håll. De rymmer både ofriheten och friheten. Vi ropar samtidigt på att låsa in de jävlarna, som vi ropar på att släppa ut oss själva. Jag vill göra som jag vill. Jag vill att du ska göra som du vill. Och där emellan brinner den gyllene regeln.
Vi klarar inte av att vara fria och då skriker vi efter myndighet och lagar och bestraffning. Och då förtvinar vi. När vi förtvinar knyter vi näven och går samman. Men. Vi. Får inte. Gå. Åt fel håll.
Där brinner linjen. Den gyllene regeln. Gränsen är alltid lika tydlig. Krossa inte det där fönstret. Säg inte de där orden. Slå inte den där människan. Gör det bara inte.
***
Ibland kan man förtvivla. Men då måste man andas lite lugnare. Minnas vad som har hänt, över tid. Komma ihåg att det får inte hända igen. Komma ihåg att framtiden ställer krav på oss, vad vi gör nu. De efterkommande ser på oss.
Titta på de där människorna. Teven står i lågor. Den där ettern. Ilskan. De människor som av – vad är det som händer med dem – ignorans (ja), rädsla (ja, men i folkhopen är det som om den lämnar dem, de blir bara skrik, råa garv, livsfarliga), oförstånd (för enkelt, för utslätande), ondska (om ondska grundar sig i föreställningen att om jag tar till våld bidrar jag till lugn, men det är inte logiskt) och bara av ren och skär avsaknad av vett, tar sig för att gå med i den skränande massan. Är det som ett rus. Är det som ett gift. Jag vill inte veta men jag måste begripa.
Den där jäveln som verkar tänka att nej nu ger jag fan i det här och han kastar den bisarra flaggan han burit på ifrån sig och börjar klättra upp på den där muren, för nu ska det väl i alla fall hända något. Nu ska väl i alla fall jag få bekräftelse på att det som jag anar att det är som det är – att alla jävlar lurar mig – kan vara som det är eftersom det är jag själv som agerar. Ser ni inte att jag klättrar här. Ser ni ingenting. Tänker han så. Tänker han alls.
Finns det sådana som inte reflekterar. Med huvuden som är som stelnade kokor av dynga.
Eller är det något de saknar, i hjärtat. Alla dessa människor kan ju inte vara oälskade, din naiva tok. Alla dessa människor kan ju inte längta efter en tid då de var små, hade gosedjur, någon lyfte upp dem, sniffade på deras mjuka hår. Minns Donald Trump något sådant. Finns det elakhet, som en nedärvd egenskap. Jag är född dum, hur är det med dig.
Är det nu du ska sluta att tro på det goda i varje människa. Att det inte finns några förmildrande omständigheter. Men det finns omständigheter.
Vi ska väl aldrig sluta. Det var därför vi kom hit.
Människor skapar sin egen förtvivlade verklighet.
Jag kommer aldrig att helt begripa men jag kan ana. Och det viktigaste är att det verkligen reds ut, rent faktiskt, att rättvisa skipas, att lagen har sin gång, att alla fälls och döms. De där selfiesarna kommer att granskas. De läggs redan upp. Namnen plockas fram. Människor grips. Och sedan börjar drömmen om, drömmen om det nedbrända palatset, den grå muren, den medeltida borgen som det väller rök ur. När ska människor sluta.
De ska ju inte klättra på varandra. De ska hålla om varandra.
Det är för tidigt att tänka på det här. Det är för sent att tänka på det här. Det här måste vi tänka på oavbrutet.
Det handlar om att orka luta pannan mot det heta glaset och mot det frusna glaset samtidigt och samtidigt som ens egen verklighet rör sig där ute – trafikströmmen, snögloppet, ambulanserna, de mörkklädda människorna under svarta paraplyer, strålkastarna som blänker i blasket – tänka på det som sker som något oerhört viktigt och avgörande och samtidigt något som man måste tänka på med distans. Att förstå ett skeende är att vara en del av dess utanförskap.
Det är den gamla vanliga frågan. Vad är en människa. Håll upp lyktan och titta in i varandras ansikten. Vem är det du tar en bild av. Vem är det som lyser på den där lilla blanka skärmen. Är det verkligen inte du.
***
Jag tycker inte att de efterkommande ska se oss i ett förmildrande ljus utan i ett knivskarpt. Ingen ska komma undan. Ingen ska kunna säga att jag förstod inte, att jag trodde bara att, att jag hade ingen aning om, att det måste du väl förstå att, att de ville väl inget ont, egentligen, att vad skulle jag ha gjort menar du.
Sagt ifrån. Som Stéphane Hessel skriver: "Indignez-Vous!" Säg ifrån. Nu varnar vi varandra för ordets verkanskraft, att det en auktoritär ledare säger kan bli verklighet och att människor snabbare än vinden går från ord till handling.
Men ord går också den andra vägen, som Joy Harjo skriver: "Without poetry, we lose our way."
Tröst och hobbylim. Men starkt som bara den. Vi kan klistra ihop våra hjärtan och det kommer att hålla. Bygg fantastiska världar men vet att dra gränsen mellan det som är och det som skulle kunna vara.
Hur ska man säga saker utan att de blir som mera skrik, mer förtvivlan.
Älska din nästa såsom dig själv. Det du inte vill att andra ska göra mot dig, gör inte det mot andra. Chilla. Läs en bok om hur man begår en revolt med fredliga medel. Bilda ett parti. Rösta. Skriv någonting. Ta en promenad. Dofta på blommorna. Sitt bara där. Och tänk efter.
Stéphane Hessel igen (han skriver om nazismen, all hans erfarenhet grundades på vad som skedde under andra världskriget, han var motståndsman, diplomat, var med och författade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna): "Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till 'fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla'." Han fortsätter: "Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme: "ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, / ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA".
Är det där friheten är, i den kreativa processen. Artivismen. I en sång och ett utrop och en dikt och en bild och en precist formulerad tanke om det oprecisa, i den där högen av blommor, verser, böcker. Eller kanske inte friheten i sig, utan rörelsen mot frihet. Till friheten. Eftersom rörelsen mot ofriheten börjar alltid med det vi nyss såg. Hatet mot media, föraktet för konsten, för bildning, fördjupning, förståelse, jämställdhet. Och jakten på det fria ordet, nedrivandet av det som konstituerar; att skratta rått åt det betryggande och det förklarande. Spotta på den som förtvivlar men vill väl. Människor som tror att de har sett sanningen men den är en medveten och iskall lögn vars grundideologi (för en sådan finns det) är att det som inte är som du ska slitas sönder och därför måste du vara som jag.
Vem vill inte väl. Varför. Vilka är de.
Vilka är det som skrattar rått åt svaghet eller åt dem som vill nå varandra med tillit och ödmjukhet. Gömmer det sig något i det där råa skrattet. Gömmer du dig där. Eller det som också kunde vara du.
Se dig själv i den där vidriga selfien.
Det gömmer sig något i oss som vi alltid måste gripa efter och belysa. Hårt. Ärligt. Att med mild och bestämd kärlek rannsaka det i människor som äger förmågan att bli det omänskliga. Jäkligt tungt. Men ett sätt att desarmera destruktionen.
Och vi måste fortsätta med det oavbrutet. Inte en lugn stund. Njut.