#klimatval2018

Idag öppnar Sveriges riksdag. Den första punkten på dagordningen är de alarmerande klimatförändringarna. Tillsammans kommer de duktiga och handlingskraftiga och solidaritetsmedvetna politikerna att bilda en klimatministär som ska arbeta för att först och främst sänka koldioxidutsläppen; de måste halveras den kommande mandatperioden, så det är av yttersta vikt att allt fokus i politiken läggs på detta. Klimatarbetet kommer att prägla allt arbete framöver. Vi har ju en värld att rädda. Varje diskussion. Varje utredning. Varje beslut. Varje åtgärd. Varje handling kommer att sätta klimatet i fokus. Det kommer att bli spännande; vi är ju alla medagerande, det handlar om allas vår framtid. Hela biosfären - vår och alla våra medvarelsers livsmiljö - är hotad. Men nu sker förändringsarbetet. Eller hur?

Foto Magnus Carlbring 2018

det är inte du och jag

Vi ser alltihop komma. Regnen. Och torkan. Människorna och djuren som kommer att dö i klimatförändringarnas spår. Allt finns i korten. Korten ligger på bordet. Vi stirrar på dem. Vi rakar ned leken i golvet. Vi ser alltihop komma. Vi gör ingenting. Vilka är vi. Det är inte du och jag. Vi agerar ju, eller hur.

Foto Magnus Carlbring 2018

det här är inte naturromantik

Det här är inte naturromantik
Det är realism; överskottet
på maneter i somras, bältena
av giftalger i Florida som dödar
delfiner och havssköldpaddor
Allt det som vrider sönder världen
har ökat; vilka tror vi att vi är
Bränner fossila bränslen
och skövlar regnskogar, där ute
bor skogsmänniskan - orangutangen
Men vi tar sakta men säkert död
på den, vi tar död på alltihop
Det är så vår verklighet är beskaffad
Allt det här som omtalas nu: flyget,
fulköttet, biltrafiken, konsumtionen,
tillväxten som måste öka för att
den måste öka för att annars
ökar den inte och då - ökar den inte
Logiken i vårt handlande är inte
bristfällig, den är helt renons
på förnuft kunskap medvetenhet
insikt förstånd medkänsla; fuck
Kalla det godhet om det svider
Neil Young har fått kritik
för att hans musik ibland
är pamflettartad, övertydlig,
politisk; det är i lyssnaren
budskapet ska formas, via
gestaltning, ett slags estetisk
skörhet som öppnar världen
Och så kan det få vara, oftast
Neil Young själv har sagt
att ibland måste man, ibland
måste man ta i; varje uttryck
söker sin form; en skön text
som bär av sin egen andhämtning
glider in i dig som ett spjut
av blankt ljus; men inte idag
Idag är det naturrealism
som bara duger; säg som det är
Vi har ett ansvar att bära
En liten värld med ett tunt skal
där igelkotten smattrar fram
under farstutrappen, där
det står en förvånad tonårsräv
och glor på oss när vi grillar,
där en ljudlös kungsörn
kastar sig från klinten
som ägde hon allt i världen
Och gör hon inte det
Jag vill ge min röst åt örnen
Tänk bara en värld
som vi har ruinerat för henne
Och ungarna som lyfter
i en bladformation
på den tunna termiken

Foto Magnus Carlbring 2018

Det finns inga domedagsprofeter

Det finns inga domedagsprofeter

som skriver och talar om klimatförändringarna

på allvar, eftersom det här är allvar nu

Det här är inga profetior

Inga mardrömsscenarier

Det här är allt vi har

Var du här i somras, eller var du någon annanstans

på jordklotet, där det brann, där hettan var värre

än någonsin, kanske var du vid en översvämning

Var det du som klagade på att vi inte fick grilla

Eller du som åmar dig över att bensinpriset höjs

Du kanske grinar illa av den där flygskatten

som kostar dig någon hundralapp - ett par drinkar

i Malibu eller Khao Lak; tänk lite försiktigt

på den dagen ingen av oss kan flyga längre

eftersom landningsbanorna är för varma

Eftersom det råder flygförbud på grund av att oljan

är kraftigt ransonerad och bara får användas

till det ytterst nödvändiga: transporterna

till katastrofområden, släckningen av skogsbränder,

förflyttningen av de som inte längre kan bo kvar

på grund av torkan: det finns ingen mat kvar

Tänkte du på att det var ovanligt torrt i somras

Tänkte du på att bönder fick slakta ut boskap, att de sålde

svenskt kött ovanligt billigt i affärerna, tänkte du

på att sädesfälten var sammankrympta, att det rök

av damm och veteax som blev till puder

Det finns inga domedagsprofeter

som går igång på att somrarna blir längre

och vintrarna allt mildare, på att bränderna

klättrar allt längre norrut, förbi polcirkeln, det finns

ingen som läser rapporterna från väderinstituten

där temperaturerna iskallt rapporteras, år för år för år,

hela tiden stigande, och inte fattar allvaret

Det finns inga alarmister

bland de som påkallar din uppmärksamhet: haven

blir allt varmare, alltmer försurade, alltmer döende, isen

försvinner från polerna och albedoeffekten

avtar: inget solljus reflekteras bort, all värme

sugs ned i havsdjupet - för att komma tillbaka

Allt som sker just nu är verklighet

Det finns ingen som följer det verkliga skeendet

som vill vara med om detta; permafrosten släpper

Du vet vad det innebär: den eviga tjälen

bryts upp, fickor i underjorden

och på havsbottnarna öppnas: metangas

väller upp
Om poesi kunde vara politisk skulle den här

vara som en stigande rök
Inga larmsignaler utan faktiskt skeende
Förändra allt innan allting är förändrat

Det finns inga domedagsprofeter bland dem 

som vill att vi ska agera snabbt och tillsammans

för att bromsa den växthuseffekt

vi själva har orsakat: all koldioxid vi släpper ut

när vi kör våra bilar, när vi sätter oss i flygplanssätet,

när vi producerar plast, när vi handlar flygimporterade

produkter, när vi äter industriframkallad mat, när vi

bygger och växer och ständigt utvecklar mer

av det som i slutändan förgör, när vi

lever som vi gör; därför måste allt

förändras, det finns ingen som inte vill

förändra allt ständigt till det bättre; människan

är en sådan varelse: expansiv, påhittig, alltid

nyfiken och kreativ, vi har lätt 

att se världen på nya sätt, vara pragmatiska, anpassa
livet efter dess förhållanden

Nu krymper de samman, nu brinner de ut, nu 

svämmar de över, nu räcker inte jorden till
Det finns ingen som inte vill ordna

upp det som har blivit fel; biosfären, vår själva

livsmiljö, håller på att kajka ur: vindar beter sig inte

som de brukar, golfströmmen beter sig inte

som den brukar, klimatet beter sig 

på ett annorlunda, alltmer farligt, sätt, kolet

kan inte bindas någonstans, fotosyntesen

räcker inte till, djungler och skogar

är inte längre reservoarer: allting läcker kol

Allt är instabilt, och det är vi

som är skälet, vi som kan åtgärda det

Vi är inga domedagsprofeter, vi är människor

med ansvar och makt att värna allt detta

vi tills nu har förstört; du och jag
är kuggar i ett kretslopp vi har svårt att omfatta
Vi är silvertärnor
Vi är blåklockor
Vi är strandråg och ett mjukt försiktigt duggregn
Vi är en del av allt detta som vi kallar vår värld
Den är inte vår, den är sin egen
Vi kan göra den en aning bättre
Vi behöver inte vara domedagsprofeter
Vi behöver bara agera, nu

Foto Magnus Carlbring 2018

turtubsockorna

I rymdsätet. Pilotdräkten skimrar i neonblått. Jag är lite irriterad, för jag glömde mina turtubsockor i morse. Alltid borde jag ha dem, de limegröna med den rosa toppranden. Hur ska jag kunna flyga barfota. Jag kan inte ha några andra strumpor än de där, och utan strumpor inga pilotskor och utan pilotskor inga strumpor: moment Magnum 44. Jag får flyga ändå. Jag har ju ändå ingen farkost. Jag har ju ändå inget luftrum. Jag har bara en imaginär process som jag kliver in i, en enorm cylinderformad simulator som har en liten liten liten glugg mitt på hjärtat där du kan kika in. Ser du mig? Ser du vad jag håller på med. Kan du begripa vad jag gör. Bokstaverar mig igenom världsrymden. Bygger en megastruktur av solreflekterande skärmar. Kapar förtöjningarna. Ser jordklotet sprätta iväg som en illgrön liten spottkula. Nu är vi här. I det tyngdlösa. I det försvinnande. I det som lämnar kroppen och fyller det vi inte har något annat namn på än ”själ”. Jag kallar det jaget, eller – lite förenklat – en brist. Ändå är det ju inte jag. Inte heller du. Det är i sammanblandningen av allt det där – okända – som vi blir till. Vi är rymdhavets skum. Vi är rymdöknens skimrande fräknar till stjärnor. Vi är allt.

Foto Magnus Carlbring 2018

universum är ostadigt

Tänker på ett universalspråk. Att poesin är ett resultat av en universell språkmaskin. Att vi skriver kobolt. Att det är asteroider som slår igenom papperet. Att det ordlösa är den mörka materian. Att mystik är urlöjligt. Att allt finns förborgat i allt. Att det här inte spelar någon roll men samtidigt är jaget så tungt att det sjunker genom sin egen text. Att det inte är texten i sig som är det avgörande, utan att den gnistrar i mötet med sin skugga. Att en hand är ett ord. Att vi sprutar ur oss betydelser. Att vi spottar grus. Att en strand är en båglinje. Eld är speglar av mörkrets mörker. En lång rad händelser leder fram till den här, och sedan är den förbi. Att hur vi än förstärker det vi bygger upp, så rämnar det av tid. Om en mening som krympt ihop som en mördarsnigel i torkan och krupit ner i jorden och gömt sig plötsligt fylls av iskallt regnvatten, bär du den då tillsammans med mig till dagvattenbrunnen och låter den glida ner i dess mörker och ljus som en varelse utan ord utan tankar utan egentlig mening annan den att för stunden finnas till. Är det det universella. Att sambandet är lika oklart som glasklart. Jag vet inte. Det går inte att förklara, inte via poesin. Det är därför poesin är så allvarlig och så mjuk och i slutändan lika evig som kometen med sin issvans som återkommer och återkommer men aldrig enligt våra beräkningar. Universum är ostadigt. Gestalta det.

Foto Magnus Carlbring 2018

vad är en människa

Vad är moral
Vad är en rå värld
Vad är det som tar tag i dig
Vad är en människa
Vad är en sjöborre, vad är en grå
skimrande flock martorn
i bortflyende sand
Vad är det som lever inuti oss
Vad är det vi ska författa här: ängar
blomster förhoppning trasiga stjälkar
Håligheter som river upp håligheter
Vad är det som dör
Vad är det som bygger upp dödshimlen
De där förbidrivande stumma molnen
Korpen som lämnar den döda tallen
Vi tillber och tillber: och allt
rasar samman, vad innebär det
att handla, vad gör oss
till ingenting, vad gör oss till
det här vi är vad är det

Foto Magnus Carlbring 2018

post-postmodernism

Nu använder de ordet 'postmodernism' som skällsord om ditten och datten. Det är ju bara så 1990. De har ingen aning om vad de själva menar. Postmodernism är ett konglomerat av tankar och linjer, det är burspråk som speglas i simbassänger och grillverandor som faller ned i Medelhavet, långsamt, liksom på skrå. Jag tänker att som poesi skulle postmodernism vara ett grått, gistet utedass. Och en blankpolerad Steinwayflygel.

Postmodernism är frihet med ett kryddmått ironi. Jag tror att det gör ont att ha ont. Och så gör det ont, som i helvetet. Och då vet man inte hur det ska gestaltas. Skriva något om det. Eller skita i det. Man kan gå på Donken och riva sönder servetter istället. Eller öka takten. Måla sitt inre. Här är det. Ja, med en brinnande ros. Jag älskar att arbeta. Leta vidare.

Postmodernism är en skräckfilm för de som känner behov att sätta allt i ett sammanhang som inte finns. Rusa omkring i de mörka rummen och sök ljuset. När det är i dina händer det brinner. Lys upp varandras ansikten: det är post-postmodernismen. Kärleken i en lotusblomma.

Postmodernismen var ett stort vingligt hus på en ödetomt och i källaren om natten i den vita ljuskäglan flöt David Foster Wallaces händer över tangentbordet i ett aldrig avstannande försök att finna en mening i det meningslösa. Ordningen blev en tennisbanas vita linjer i det gröna. Ett system utan system. En ram innanför och utanför alla ramar.

Du kan inte ha en åsikt om det som frigör sig från åsikter. Och därmed kan du ju det. För mig är termen postmodernism ett slags individualismens hippiebegrepp; det kan vara rättså lattjo och det kan vara lite inskränkt och räddhågset. Jag tror inte på begrepp utan på bedrägeri; bakom masken är ansiktet blött av svett och tårar. Skratta Pajazzo.

Foto Magnus Carlbring 2017

vad är det du skriver

Det kliver in en dinosaurie i rummet där han sitter; kontoret är belamrat med papper och dokumentmappar och arkivskåp med öppna lådor som det dräller gulnade papper ur, i taket hänger en gul glob i sprucket glas, det luktar sur tobak och gammalt kaffe i rummet och människa – svett och piss och mök och hår och andedräkt. Och dinosaurien, det är en åldrad velociraptor med tunnbågade runda glasögon och en grå väst och damasker över de gråblå lite håriga fötterna, sätter sig på en av de blåmålade pallarna och lutar hakan mot en käpp som han håller i klorna och sen säger han, långsamt och med sån där knarrande velociraptorröst: ”Vad är det du sitter och skriver egentligen?” Och han – eller jag om jag ska vara ärlig – rusar upp från min skrivpulpet med ett bläckhorn i ena handen och en penna som dryper av svärta i den andra och trycker upp mig mot väggen och dess bokhyllor fyllda av all världens poesi och uppslagsböcker. ”Vad är det du skriver?” Han frågar det igen, och nu skjuter han fram hakan och blottar tänderna och de gula ögonen med huggormspupillen blixtrar. Till slut måste jag svara. ”Jag skriver om dig och mig, din jävel.”

Foto Magnus Carlbring 2018

jävla naturmupp

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Eller det här: Klimatfascist. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.

Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.

Jag har läst på, som sjutton. Och vet att det finns inga tvivel. Mätningarna stämmer. Det barkar åt helvete. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det är bara skit med allt det där. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.

Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det i typ 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Och det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve, vid fikabord och middagsbord. Men hur hårt går vi åt det. Egentligen. Hur engagerade är vi. Egentligen. Händer något, egentligen. Gör vi något. Förändrar vi något. Händer något, på riktigt? Det måste det.

Foto Magnus Carlbring

skriv poesi

Om ingenting annat fungerar
Skriv poesi
Om allting stämmer exakt
Skriv poesi
Om du tvekar inför alltings
orimlighet: skriv poesi
Om du skriver poesi, skriv inte
poesi som handlar om
just det: att skriva poesi
Det här är ingen uppmaning
En dikt kan aldrig vara det
Skriv poesi

Foto Magnus Carlbring 2018

hur skriver fåglarna

Hur skriver fåglarna sin poesi
De skriver den på samma sätt som vi
Noggrant brutna verser eller slumpmässigt
utkastade fonem som briserar

över det vita sprickande som spott eller sång

Foto Magnus Carlbring 2018

skriver en dikt

Skriver en dikt eller tja

ett utkast till något
Jag ville skriva
om koltrasten, hade en bild
tagen på håll i skymningen
på Valborgskvällen
Ganska oskarp fågel men okej
dramatik i grenverk och mörker
En bild är liksom lite mer
än sitt motiv: det handlar om skuggor
Ett slags inre röntgeneffekt
Det sker något när du ser det här
Det sker något när jag skriver det här
Jag hör koltrasten
Det är en sönderriven själ
med oerhört vacker röst: allting skär
sönder mig inuti
Ändå är det bara ett knippe
versrader, ord på ett bräde, en bild
som kunde ha kasserats

bland alla andra bilder

Foto Magnus Carlbring 2018

idag ska du inte skriva någonting

Idag ska du inte skriva någonting
Idag ska du vara så långsam och tyst du kan
Du ska vara eftertänksam och du ska vara
människa; du ska lyssna på Mozart
Du ska kanske ta fram Tranströmerboken
och titta på bilderna från skärgården och läsa diktutkasten: här börjar tankarna
flytta sig utåt, för att kunna komma tillbaks
Jag kan inte låta bli att minnas, det var igår
Jag går över Västerbron, himlen är fylld
av sår från flygplan, vattenytan under oss
är mörkt mörkt blå, alldeles snart
slår träden ut på öarna därnere, men inte ännu
Jag tänker på Raymond Carvers dikt
som jag tror har raden ‘Vi är tusenden’, men nu
blir jag osäker: hela vår verklighet är osäker
I den dikten berättar han om unga eldslukare
i Mexico City; hur de går mellan bilarna
i de långa köerna och fyller munnen med sprit
Och tänder eld på sin andedräkt
Vi är tusenden idag som går här över broarna
Alldeles nyss var jag vid Fridhemsplan, jag klev av
där eftersom tågen inte stannade vid T-Centralen
Det är bara en kort stund sedan det hemska inträffade
på Drottninggatan men vi är redan många som går
hemåt över broarna, i min mobil ser jag
nyheter om skottlossning vid Fridhemsplan, precis
bakom min rygg; jag blir aldrig rädd
Antagligen är jag i chock men jag är helt lugn
Jag upplever ett visst lugn hos de flesta, någon
andas ut när vi börjar komma bort från City
och gråter
Det var aldrig någon skottlossning, som vi nu vet,
men känslan var nog nära den som är
vid ett plötsligt krigstillstånd; vi tar oss samman
i vår bestörtning och rör oss så säkert vi kan hemåt
Jag tänker på andra böcker när jag vandrar: Stephen
King, de där end-of-the-world-texterna: tvärstopp
i biltrafiken, människor rör sig framåt
med få tillhörigheter lastade på ryggen eller
i kundvagnar, eller ‘Vägen’ av Cormac McCarthy
Ja det är en enda lång väg; vid slutet
när pojken når havet och döden blir iskall
gråter jag varje gång
Man kan beskriva gårdagen som ett slags kaos
Därför ska vi inte skriva om det idag; vi är inte här
Och det krävs av oss en stor värdighet
och tysthet; jag minns lördagen den 1 mars 1986
Jag tog tunnelbanan in till Hötorget och Sveavägen
Varenda människa var tyst, blickarna både fulla
och tomma i samma stund, vi stod där,
i rad på rad, vid mordplatsen och såg hur högen
av rosor växte minut för minut
Den skräcken är den värsta jag har upplevt
Förlamningen
Även om allting fortsatte dagarna och åren efteråt
så var det förändringen som kändes, skotten
rakt in i vår - vad ska man kalla det? - själ
Och när jag har tagit mig över både Västerbron
och Liljeholmsbron, jag stannar upp i dess ände
mycket kort och vänder mig mot stan för att se
hur många vi är - vi är många - som går,
minns jag liknande händelser, närheten till
det hemska som sker, och detta att faktiskt klara sig
Det är ju det enda som har hänt mig: jag klarade mig
Den 2 augusti 1980 sprängde de tågstationen
i Bologna; morgonen efter kom jag dit
med mina tågluffarkompisar, vi var bara tonåringar
och begrep ingenting: grus damm tegelhögar
och en fruktansvärd tystnad bland människor
En helt stum stad; jag fick ett flygblad
i händerna, en text från kommunisterna
där fascisterna anklagades; två fascister dömdes
senare för dådet
Vi var försenade, vi hade dröjt kvar
i en annan stad kvällen före, annars hade vi kunnat
vara på den där stationen där 85 människor miste livet
Jag tror aldrig att jag helt har begripit
vad som skedde; jag tror inte att man gör det
Det finns så mycket att skriva, och absolut ingenting
Idag är det både själviskt och aningslöst
att försöka uttrycka vad man känner
kring det ofattbara, som ändå, mitt i just sin ofattlighet,
är väldigt avklarnat och tydligt: det finns
ett lugn i oss människor som är oerhört att uppleva
Gott vet jag inte, det bara är
Vi bara är, det är kanske det enda jag kan skriva idag
i flödet som forsar genom oss av bilder
och ord: vi är bara
Jag kan inte mycket mer Älvsjö 8 april 2017

Foto Magnus Carlbring 2017

när vi somnar tillsammans

2002 kom diktsamlingen När vi somnar tillsammans.

*

Röster från pressen:

"Det här är ingen kärlekslyrik som låter läsaren vila i vackra formuleringar eller fly bort. Det här är poesi som klampar rakt in i vardagen och sticker en tagg i ens överlevnadskoncept." Kerstin Hillström, NSD

"Det är puls, det är andning i dikterna som i en levande, sinnlig kropp, en kropp av ord." Eva Elmgren, BT

"Så även om det är i den musikaliska, säkra fraseringen som Magnus Carlbring har sin främsta poetiska kvalitet, snarare än i bildfantasin, är det först som sist frågan om en poesi som bärs fram av en inre nödvändighet, en uttalad vilja att gestalta samtiden och förändra världen, som gör att När vi somnar tillsammans inger den djupaste respekt." Ragnar Strömberg, GP

*

Ur boken:


Rummet
Du fyller det av kärlek
ljusnande rummet
med barfotasteg
och det runda, svaga ljudet
av en skål med ljummet vatten
som du ställer ned hos mig, du tror
jag sover, du smyger in i mig,
tassar in i hjärtat, dina fötter sjunger
mot det blå linoleumgolvet, vägen
från badrummet till sängen,
från strandkanten
till vattnet, dina första steg
som flämtar ned i havet, tidigt nu
i juni, du går från himlen
ned i lakanen
och mig: Ditt finger
doppas tyst
i vattnet, mot läppen, tungan
varm mot ryggen, fingret
stryker min rygg; du tror
hela tiden jag sover

en dikt