Friday, February 05, 2010

herregudrun

Embryo har en granne som är präst. Han är en riktigt trevlig prick. Embryos farra - Frank Foster - har många högljudda men framåtblickande meningsutbyten med sagde pastor.

"Herregudrun!" kan Frank skrika och peka finger åt Prästen; vi kallar honom så, det blir enklast: Prästen.

Frank kallar honom - inom parentes - för helt andra saker: Kvacksalvare, hycklare, lögnhals, ja ibland kallar han honom till och med, och det är inte helt logiskt (men det är sällan Frank, om man ska vara frank): Din lilla djävul.

Det gjorde han idag.

"Din lilla djävul!" skrek Frank där han stod med dagstidningen och viftade.

"Men", sa Prästen och höll upp sina mjuka händer. "Vad har jag gjort?"

"Du! Du har inte gjort någonting!" vrålade Frank. "Men dina gelikar. Människor som tar din boss namn i sin mun och och tror att de på det viset är något, blir något, kan vara något."

"Jag förstår inte helt hur du menar nu Frank", sa Prästen. Han la huvudet på sned och försökte med en liten avledande manöver; han nickade bort mot trädgården och sa: "Matar du fåglarna med frukt?"

"Va?!" skrek Frank. Han stod fortfarande med tidningen och var blossande röd.

"De behöver frukt såhär års. Stararna. Koltrastarna."

"Jaha?!"

Frank vände sig om, såg på sitt fågelbord. Högen av brödkanter och ostskalkar och gamla julnötter. Han muttrade.

"Jag ska lägga dit ett äpple."

Och sedan tog han ny fart. Skrek från tårna. Öronen liksom fladdrade i vintersolskenet, röda som segel i motljus.

"Den här centerledaren. Är hon inte klok?"

Prästen sa: "Vem?"

"Hon!" sa Frank och pekade i artikeln. "Läs själv! Här!"

Och Prästen läste: "– När det var som stökigast kring Saab och Vattenfall lyssnade jag på en intervju med den finländske skidåkaren Juha Mieto. Frågan var hur det kändes att han blev tvåa så ofta, om han blev knäckt av det. Då sa han: ”Min inställning är att Gud ger prövningar till dem som klarar det.”

Och du är en av dem?

– Ja, jag tror nog det, det känns så."

Frank stod och bligade ilsket på Prästen. Väntade. Trummade med fingrarna mot staketet som löpte mellan dem.

"Vad säger du?" sa han till slut.

"Jag vet inte riktigt", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Hon tror att hon är utvald det är vad hon säger."

Frank blåste ut snörök. Det stod ett moln omkring honom. Han växte och växte. Prästen blev allt mindre.

"Nja", sa Prästen. "Vi är väl alla lite utvalda, till mans."

"Inte fan jag", sa Frank. Och ur bakfickan slet han upp en ny blaska: "Titta här då!"

Prästen läste: "– Jag vill inte vara någon domedagsprofet på något sätt men det överraskar inte oss troende att det sker katastrofer och krig.

Vad menar du?

– Jag tror på Guds ord som säger att det kommer att ske i tidens slut."

Frank började nu att hovra. Fötterna lyfte ur snön. Snöröken pyste ur öronen. Han var tvungen att andas ut, det blev en ohygglig suck, för att inte explodera.

"Vad säger du nu då?!"

"Jag vet inte jag", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Men inte fan", sa Frank. Han var tvungen att pausera, ta ny luft.

"Inte fan", sa han, "kan man gå omkring och tro på undergången och släta ut den skit vi får över oss vi människor. I Guds namn?""

Prästen vek ihop tidningen och gav tillbaks den. Han stack händerna i jackfickorna och såg upp mot himlen.

"Du har en poäng Frank", sa han.

Och Frank växlade humör, bums. Han lutade sig fram och gav Prästen en lätt knuff i bröstkorgen med sitt väldiga pekfinger.

"Ja jävlar", sa han. "Jag visste det."

Han såg också upp i den tomma vita himlen.

"Det var det jag visste", sa han. Och: "Nu ska jag gå in och hämta ett äpple åt de frusna små stackarna."

No comments: