Det viktigaste är inte vad man gör. Utan att det man gör är nytt. Titta, jag har en ny frisyr. Har du köpt nya skor. Är det där en ny slags frukt. Ska ni börja om på nytt. Jag känner mig verkligen ny idag. Fräsch. Det här är en ny text om en ny människa. Eller en ny slags människa. Ja det är nog riktigare. Någonstans i grunden ändras vi aldrig. Vi föds inte tomma. Ingen människa är ny; vi är mer som frön, som embryon, som innehåller förutsättningarna till vad vi ska bli. Så är det: det finns ingenting nytt, det finns ingen som är ny. Det här är bara en illusion. Egentligen är all text gammal, återanvänd. Ifylld på nytt. Allt man skriver är som läsk som man fyller på i en grådaskig sliten petflaska. Jag är en petflaska. Ny. Ibland måste det in en ny i kretsloppet, då den gamla är sliten, förbrukad, omöjlig att se formen på, omöjlig att försluta, omöjlig att hälla ur.
Så är det. Att skriva är ett återbruk. En liten text - en bloggpost eller en prosalyrisk strof - är inte mycket mer än en pantflaska värd.
