Friday, April 11, 2014

reklamkupp

                         Här börjar det litterära fältet
En text som gömmer sig
                        inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
                                             Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet        Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
                           This poem is a gun
                           And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
                                    Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda            Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
                                   och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse                            Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
                                                       ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar      som graesset der vokser
                                                ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
                                               Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb        Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
                                          ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något                             Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
                                                        'Gaarriye' igen:
                                     This poem's not up for sale,
                                     It can't be bought as men
                                     And cattle can be bought
                       Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter


                              fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15

No comments: