Skapar en ny stadsdel. Kryper upp från hjärtat till hjärnan, genom svalg, öga, utsikt. Överbryggar skillnader. Jämnar ut ojämnheter (utan att släta ut, utan att förta det korrugerade, hur det smattrar mot plåten, regnet som strömmar över byggarbetsplatserna, allting som ska röjas undan och köras bort, återvinn himlen, ismånen om natten, det krassa, det som stör och ger: liv). Arbetar. Böjer verb.
Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.
Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!
Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.
Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.
Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.
Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.
Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!
Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.
