katharsis

Det är alltid fritt att skriva det är ingenting som kan binda dig vid något annat än friheten och det finns någonting som är mycket svårt och mycket lätt i det här som gör varje ansats så svag och resultatet så starkt: läs dig igenom dig själv och när du är färdig och tårarna eller skrattet eller likgiltigheten (det är en mörk och avgörande ton det också) får dig att se en ny sida av antingen dig eller det du har läst eller om det nu är samma sak så är det ändå här - i det direkta - som det sker som ingen kan styra över och (det finns ingen slutsats att dra av någon början mitt eller slut: är det här en motorväg eller en vindlande stig mot havsranden eller ut i gläntan bara där människor kan mötas: här) det är alltid i samtalet det tysta eller det omedelbara och i texten som vi möts på allvar och det är när det sker på samma nivå eller när det anpassas så att det är på en nivå (osäker på om nivå är rätt ord men osäkerheten är också giltig i det här sammanhanget, att våga ha fel, att tänka större eller mindre än sig själv eller utanför sig själv och/eller det sammanhang som man är satt att vara i) där alla parter kan mötas - eller inte - eller när det som man behöver ta sig igenom bryts ner till minsta beståndsdel och det inte längre spelar någon roll hur vi tar oss framåt för att nå samförstånd och medförståelse om att det viktiga är inte alltid att vi begriper varandra men att vi lyssnar och att vi är mer som träd (alltså det ödmjuka i att vara en del av något man inte helt kan omfatta) eller mellanrummen mellan träden eller det som fyller ut allt som om vi vore antimaterien som skapar motsatsen till det vi redan känner till och därmed höjer vår egen kunskap eller fördjupar den snarare så att vi alla är på samma plan eller samma plats för det är vi ju bara det att somliga tror att de är förmer än andra när det är precis tvärtom vill säga att ingen är förmer alla är exakt lika mycket värda och det är nu och det är inte i tolkningen av det skrivna utan i dess motsats som det reella uppstår och man kan plötsligt upptäcka sitt eget ansikte i det oskrivna  och samtidigt inse att det är lika utbytbart som unikt eller som den gamla zenmästaren sa: "Om du vill veta något om träd, gå till skogen".

Foto: Magnus Carlbring 2015