Ur Sjätte kapitlet, Den stora romanen:
"Ibland hamnar man på villovägar. Ibland är det inte den rakaste vägen som leder till det största målet. Ibland, som när man ägnar sig åt stort och avgörande konstnärligt skapande, måste man gå varv efter varv efter varv i skogen innan man hittar ut i ljuset. Paul Propp var djupt inne i skogen, alldeles vilsen och samtidigt alldeles uppslukad. Han skrev som en eld. Han skrev och rev och strök och skrev och strök och rev och strök och skrev. Sida upp och sida ned. Timme efter timme. Tio kollegieblock. Åttiofem spänn. Han fyllde dem, ilade iväg och köpte en bunt nya, åttiofem spänn. Stryk och skriv. Nytt blad. Ny story. Ny vändning. Han var som en törstig vandrare vid en fjällbäck, han drack och drack och blev aldrig otörstig, bäcken rann in i honom och växte, hans törst blev större och större. Och han hällde i sig kaffe. Ekologiskt odlat afrikanskt mörkrostat starkt kaffe. En bunt pennor. Det var såhär han skulle göra det. För hand. Det satte sig nu. Det rann ned i honom som lava och ljus. Han hade valt ett fik – Krök å Kök – på Södermalm som han tyckte var lagom sunkigt och inrökt och soft att författa en stor roman på; han skulle sitta här tills han blev färdig med utkastet. Från morgon till kväll. Han räknade med att sitta här i en vecka, max två. Och sedan skulle han fixa en dator och någon som visste hur en dator fungerade och som kunde hjälpa honom att Öppna Dörren."
