Den första sången
Varm urin späds i lervatten från pölarna i den osynliga parkleken,
går från mun till mun i en vass, frostkall cocacolaburk
I gårdens skymningsmörker offras spottloskor i en kritcirkel
Mohammad drar svarta streck över läpparna, tecknar blodkors
i pannorna
Drömskallarna beväpnar sig med käppar och sten, de smyger
i en mörkgrå flock inpå den gemensamma fienden, Skuggmannen,
vars rock slukas av Håligheter i nattgrönskan
Ögonen glöder i vintermörkret
Tillsammans rör sig flocken, i täckjackor, i ljuskäglorna
mellan hyreshusen
Nattens och orons budbärare följer dem i ryggen: Rådjuren, Den
Vithåriga Änglaväkterskan, Ljusknippet som strålar i Natriumsilver
ur Det Okända Grenverket, Strimmorna av sprucket gatljus
mot badrumsväggen, Köksfläktens ljus, milt, som sveper som inre
virvlar, hur det sjunger fram drömmar, härifrån
tar drömmarna vid här är bara drömmar,
glasljus, lätta
klockspelsklanger, ett snöoväder som drar förbi, asfaltskameler
i sakta karavan genom norrskensöknen, tussilago, ofantliga, som i
himlen slår ut och med kraftig doft, som ur ett förfärligt minne,
växer in i dem: Mohammad, Fatima, Sancho P, Lille Norm,
och Jag och Du
Du och jag ser genom förstadsljuset hur rörelser
och företeelser kryper ur ett nästan ingenting
Drömtråden rusar, vass och glödande, genom lägenheternas tunna
raster: alla hör vi ihop, samma mörka uppgift binder oss
vid gårdarnas stängsel, vi bekämpar samma gudom: skingra oss inte,
ta inte rädslan ifrån oss, inte grusplanen, dungarna av träd
som flockas kring avfallsbrunnarna, de
gråa, spröda gräsfälten som vi jagar över, groteska
betongfundament som sväller som båtskrov
ur marken, bleka syrenbuskage som darrar i värmeverkets
iskalla ljus, svagt nynnande parkeringshus som vilar
under vitsprakande lyktor
genom natt efter natt: låt Sovstaden vara
inom oss, drömd
och förskrämd
Slut oss till mörkret
som löften
