det där du nyss skrev

Tänk om just det där du nyss skrev. Att det var det. Att det var liksom - din rad - den där raden som är: oförglömlig. Din TO BE OR NOT TO. Det var nu du stämplade in, i texthimlen. Du skrev fast en stjärna i mörkret. Ingen kommer att kunna gå förbi den där textraden, utan att minnas den. Utom du. Du har ju glömt den. Jävlars. Den lämnade hjärnan och kroppen, innan den han komma ut ur händerna och sippra ner - sådär som ord sipprar ner - i tangentbordet och genom ... vaddå? hur funkar det här? kiseldiodkontakterna? transformatorelementbatteriet? drivrutinerna? sladden? ... var är orden? Vart tog de vägen? Var är min textrad. Hjälp till och leta. Den som hittar den odödliga formuleringen får ett evigt liv i bonus. Om det nu är en bonus: oändligheten är ett begrepp som mest får en att tänka på Aniara och bilden - den där ångestladdade - av hur skeppet liksom förvandlas till ett utdraget spjut av ljus, en enda tonlös ton, ett mörker som far genom mörkret. Vi är bara entropiskt skum. Rörelser i rörelse mot absolut stillhet.

Foto: Magnus Carlbring 2016