Det är #lyrikfredag och dikterna skriver sig därmed själva
Bara att luta sig tillbaks, koppla i hörlurarna, brygga
en kopp te och hälla i en skugga mjölk, kika ut
över gatan där eftermiddagstrafiken oavbrutet flödar
Titta - jag skriver utan att hålla i mig
Det är som det digitala strömverket, vattenfallet
som tränger ut smuts och sörja och de första issjoken
ner i Mälaren, som generar ord till hjärtat: det fungerar
som alla andra kraftverk: ju mer styrka i smältvattnet
desto mer energi i textraderna; det är först
när du inte alls tänker på vad du gör som någonting
verkligt overkligt händer; jag skriver ofta om ljusets
rörelse inuti och utanför det som vi benämner
verkligheten - tillvaron - livet - whatever, fast jag vet
att det finns en förbannelse fastetsad i ordet 'ljus'
Kunde lika gärna kvitta lika; tänk att du sicksackar
genom dikten precis som genom ditt liv
Eller - det är mer hisnande - någon annans liv
Eller - ännu mer oregerligt - varandras liv
Vi skriver det här tillsammans
medan skymningen knyter sin stora hand
över flygplanen jag ser lyfta från Bromma
och kryssa sig genom det sammetsblå
När man freewheelar blir det för mycket småord
som blandar upp det beständiga; dikten i sig
får ändå något slags liv av det där smolket
Varje ord, hur lätt det än är att stryka undan, kan
vara viktigt, det är viktigt, just nu är det viktigt
Om en stund är alltihop ändå bortglömt och upplyft
av fredagsnattens brölande ordlösa - vad ska vi kalla
det utan att spontandikten slutar helt fladdrigt - party
