litteraturen

Arbetar med litteraturen. Arbetar med att förändra min syn på litteraturen. Arbetar med att förändra litteraturen. Arbetar med att litteraturen ska förändra min syn på mig själv. Arbetar på att litteraturen ska få ut mig ur sig själv. Att litteraturen är ointresserad av jaget. Att all litteratur som vill vara någonting utanför sig själv är väsentlig. Att det inte är jag som är texten, utan du. Att läsa är det mest kreativa. Att arbeta med tomrummen mellan ord och textrader, det är det egentliga arbetet. Att inte säga någonting.

 

Att inte säga för mycket: och samtidigt ge tillräckligt många och tillräckligt tydliga bilder, så att läsarens text blir den egentliga, den större texten. Jag tänker att en text är en avfallskvarn. Jag sticker ner handen i avfallskvarnen, för att plocka upp någonting jag har förlorat. Och handen hackas sönder av de virvlande knivarna. Och det som är förlorat är borta för alltid. Vi skriver oss fria.

 

Arbetar med prosan. Prosa är ett grustag. Det kör in enorma hjullastare på området och kränger av sig nymald sten. Jag arbetar ensam på den här platsen. Dygnen passerar som vågor inuti kroppen. Allt jag vet om är ord. Varenda liten bokstav har en plats i det här oregerliga systemet. Vi klättrar upp på högarna och försöker andas den lite friskare luften. Granskogen omkring texten. Sjöarna nedanför: hur liknelserna drar sina kälkar på isen. De svarta skuggorna som hukar i skymningen.

 

Jag arbetar med anspråken. Varenda dag är det anspråken som är både din bästa vän och din livslånga fiende. Hur arbetar man med dem. Man arbetar bort dem. Eller låter dem vara försångare, och bakgrundsmusik. Mina anspråk spelar brölande undergångssaxofon. Jag bär in anspråken från verandan, de har suttit därute och frusit så länge nu. Vintern är min fond. Snön är som en ljusblå kuliss, och skuggorna i snön är blankrader mellan det som verkligen vill bli sagt; det är just det som jag inte skriver som är det verkliga. Texten är ett blodprov. Ta det utan att tveka men var hela tiden rädd för att svimma. Kollapsen och stabiliteten föder varandra. Isen öppnar sig för det iskalla vattnet.

 

Jag arbetar.

 





Foto: Magnus Carlbring 2016