Monday, February 29, 2016

ett berg av rosor

Jag har inga minnen som är exakta. Mer än att det var kallt, det var mulet och grått. Tystnaden på tåget in till Hötorget. Det är lite som om människor är förvandlade helt och hållet, och ändå inte. När stora saker sker som vi inte rår över men som vi samtidigt drabbas av, då är känslan av att vi hör ihop som störst. Det där uppstår ofta vid attentat. Terrorattacker. Palmemordet var ett sådant tillfälle. Världen är en svart kub som blir tillfälligt omskakad. Och detta: de applåderade dödsbudet på Café Opera; de där applåderna ekar fortfarande i samhället, det kommer mörker ur dem. Jag gick upp på Sveavägen och det var lite snömoddigt, eller bara is, brunsörja, svinkallt. Mordplatsen var liten, inhägnad. Ett berg av rosor. Poliser tog emot rosor och la dem på högen. Det var både tystnad och vidöppna frågor och tårar. Hur kunde det ske. Här. Nu. Människan. Politiken. Friheten. Jämlikheten. Solidariteten. Motståndet. Tryggheten. Hur kan man skjuta en människa på öppen gata, en fri civiliserad vänlig människa med starka åsikter och ett driv i sig till förändring, en människa i rörelse. När kollektivet är skottskadat ekar sorgen länge. Frustrationen över det olösta mordet ingår som numera en given del av traumat; den där osårbarheten och tryggheten som sköts sönder. Det fortsätter tyvärr. Svårast i alla minnesbilder i media är - förutom alla omtagningar av själva mordet, vittnesmålen, platsen - när Anna Lindh håller sitt tal på Olof Palmes begravning. Helga Henschens dikt: tala / du som ännu har läppar.

No comments: