nyår

vinterfåglarna är hål i gryningens ånga
skriken efter: fisk bröd vatten, hörs ej

mellandag

ett värmeljus rör sig långsamt genom rymden: lågan
är rostbrun som en döende hyacint, hej då blomma

djurkort

det är ingen ko på isen

halvtid

Jag jobbar bara halvtid, så jag är ingen hel människa, jag är bara en menisk.

julkort

Jag är så julkort att jag måste äta lite långa.

julkort

god jul önskar embryo

midvinter

vintern sover snön sover natten har somnat
endast månen blodgul är vaken och sjunger

privatisera allting

eller inte

vilken är skillnaden: på mitt bibliotek och på vårt bibliotek
vilken är skillnaden på min värld och på vår gemensamma värld

sankta lucia

svart tjockt blod pumpas ur det färska såret
ur den vita munnen forsar ord och vintereld

december

öppnar ögonen mot mörkerkylan
vargen av silver i det svarta ljuset

fyller skuggorna med ljus mjuk snö
en förbiflimrande skog: isregnväg

advent

ljus över den mörka snön: en neutronstjärna
dånar av tystnad: nattrymd vidrör stillheten

november

mörkret, en handpolerad sten
som du gnider mjukt i fickan

poetry on war

This poem is a gun
And words are ammunition

Maxamed Xaashi Dhamac ‘Gaarriye’

*

“It’s always difficult to write freely. There is always a kind of censorship — even without laws. It’s hard for poets to write. People read between the lines. It is impossible to deceive them. All my life, I have tried to get around that; but you have to sacrifice many things, to put yourself in danger. I left many countries to keep free.”

There is a little silence in our conversation, a pause for more than just breath. “It is a hard job to be a poet,” he (Saadi Yousef) says.

Sunday Times, 8 aug 2009

bob dylans akustiska gitarr

Vänder en kikare med linserna hitåt: jag är en kamel och världen är ett hål och hålet är ett öga och ögat är en vulkanmynning och mynningen är en revolvers och revolvern är en best och besten är en käft och käften är ett hål som står vidöppet upp mot himlen och himlen är ett hål utan slut och slutet är en öppning in i det undermedvetna och det undermedvetna är en tom dröm som fylls av ansikten med munnar och munnarna skriker ur sig ord och orden är tomma hål som sluter sig kring mynningen på en revolver och revolvern är en förskräcklig varelse med ett iskallt huvud av stål och huvudet är en liten blank bil på en ödslig landsväg och landsvägen är ett streck genom hjärnan och hjärnan är fylld av håligheter som gapar svarta och ekande som hålet på Bob Dylans akustiska gitarr och Bob Dylans akustiska gitarr är en kniv som ligger på världshistoriens middagsbord bland druvor och vinglas och sönderslitna kroppar och kropparna är stumma lik som staplas på varandra som bilder i en tät och obegriplig dröm och drömmen är en kamel som vandrar över en svartvit öken och solen lyser över himlen som ett osynligt hål ett öga rakt in i universums inre och universums inre är ett tomrum som ekar som Bob Dylans akustiska gitarr.

oktober

i universums svarta matta
gnistrar en tunn liten tråd

september

i september tunnas ljuset ut
inuti
man lyser lite svagare
men man lyser
inuti

rymden

finns det liv i rymden

de bor ju här

rymden

det finns liv i rymden

vi bor ju här

tack!

Embryo tackar Annika Bryn för utmärkelsen - Beautiful Blogger Award!

Bidrar med 7 viktiga länkar, hit kan man alltid surfa:

unicef

human rights watch

on poetry

mot rasism

om naturen

ut i universum

alliansfritt

ljus

Vad är det som har hänt? I Embryos valstuga är det nermörkt, utblåst, råkallt. Det är en isande hemsk vind som från dödsriket som viner i mörkret. Våra röster hörs inte. Vi syns inte i svärtan. Kylan går in i benet, in i huvudet. Man får svårt att tänka riktigt klart.

Abstraktioner blir konkreta. Rädslan får namn. Fascism. Egoism. Allt det där är hemskt. De som har tryckts ned, ska tryckas ned ännu mer. Mörkret kommer att bli så tätt att det blir svårt att tala, att andas.

Tills någon - längst inne i mörkrets mörker - tänder ett ljus. Det rispar av en tändsticka mot fuktigt plån. Och till slut, en liten låga. Ett ljus som börjar brinna. Ett till. Nu hörs viskningar och rop. Ansikten lyser. Vi är här, fortfarande. Vi ger oss inte. Vi tänder flera ljus. En väldig eld ska brinna. Flammorna ska verkligt synas. Vi är alltid här. Vi ger inte upp.

Tangentbord som smattrar, bildskärmen glöder. Vita ark som fylls av ord i eldskrift. Skriv. Skriv. Skriv. Det ger tröst - det behöver vi - och styrka.