Vitögda döende författare sitter i kulvertarna och skälver i kylan. De är där nu, ute, nere. De har kanske små bössor framför sig, de säljer kanske någon tunn liten diktsamling eller en roman utan namn eller titelblad. Det mesta är gjort nu. Allt är slut. Här, vid skrivandets sista utpost, kommer man till insikt. Mörkret sänks i tunnlarna, de sista lysrören tickar till några gånger innan de dör.
Vi hade så kul. Vi hade så himla roligt. Orden och vi och papperen och kapitlen och sidbrytningarna och radavstånden och gestalterna och miljöerna och händelseförloppen och de dramaturgiska krumbukterna och de poetiska utsvävningarna och sönderadjektiviserandet och det avskalade, det nakna och det smutsiga och det realistiska uppblandat med det fantastiska och det drömska som flöt in i det upplevda. Texterna var våra bästa vänner.
William S Burroughs fick en gång frågan om han skulle skriva även om han befann sig ensam på en öde ö. Han svarade att det skulle han självklart göra. De påhittade gestalterna var ju hans bästa vänner. En annan gång fick han frågan om varför han skrev. Varför? För att ha något att göra.
Och nu. När man inte längre har något att göra.
Vad gör man då?
Åh. Författarna reser sig förstås, knyckigt och lite hämmat till en början och med vissa skavanker. Det tär att hamna i den här oerhörda kylan, det gör ont i kroppen. Men man får tänja på lederna. Stretcha ut sina strofer. Och sedan - utan att man ens har fattat hur - är man på det igen. Tangentbordet. De förbannade typerna, morfemen och satsdelarna och världen som alltid lika oväntad öppnar sig därinne. Hur skärmbilden lyser vit och intagande av allt det oskrivna.
