att skriva

Farran och Morran sitter med fotoalbumet. Alla de här bilderna som inte kan lämna dem. Embryo vid julklappsutdelningen; hur han öppnar den lilla asken med den första pennan. Embryo på sin födelsedag: den första skrivmaskinen. Han börjar jobba extra, köper en dator. Embryo vid tangentbordet. Embryo kommer in från kylan med ryggsäcken full av böcker. Embryo vid köksbordet, med näsan i ett lexikon eller en diktsamling. Embryo som är på badstranden, hur han skriver långa hexameterverser i sanden. Embryo som sitter på tåget norrut; han läser snön som forsar förbi därute, skogens alla svarta bokstäver, älgarna och orrarna som försvinner mellan stammarnas/meningarnas grå streck. Embryo i skidliften; han hinner läsa några strofer av Ekelöf för sin bänkgranne. Embryo i badhallen, han klättrar upp på den översta raden, kastar sig ned som en avstavning från tio meter. Embryo sitter i bradagsrummet med blocket utbrett framför sig på golvet. Han skriver. Han skriver hela tiden. Han är egentligen bara ett ord, eller en brunn som är fylld av ord. Han är egentligen bara en text, eller embryot till den. Ju längre Morran och Farran bläddrar i sitt album, desto blekare blir bilderna, äldre, försvinnande. När de har kommit till albumets allra första sida, är bilderna alldeles vita bara. Tomma. De ser på varandra. Var är Embryo? Var är texten? Alla de där orden som han skrev, vart tog de vägen?