Farran fryser ihjäl. Han sitter med fjärtkontrollen och skakar. Tevebilden har fryst. Allt är stilla. Orörligt. Vi är nära den sista dagen på jordklotsen, nära den där punkten då allting imploderar och solen sprängs och blir en blodröd manet som sväljer allting.
Men först ska vi bo utsvultna på en planet som är ett kylskåp. Utan innehåll. Vi är blågröna avatarer - varken människa eller utomjording, bara en hybrid av ingenting - som lever på iskross och kylarvätska. Det här är den egentliga istiden. All mänsklig värme är utplånad; det enda som råder är klimatet och dess upp- och nedgångar. Ena dagen ökenstorm. Nästa dag femtio minusgrader.
Farran går ut i garaget och gräver fram allt det gamla ur alla gamla kartonger. Han klär sig i trasig Vietnamveteranjacka och t-shirt med No Nukes-tryck och fransiga eländiga jeans med blommor påsydda över knäna och sedan tar han en högaffel i ena handen och ett basebollträ i den andra. Och beger sig iväg.
Morran kommer efter. Hon skriker.
"Frank! Frank!"
Han svarar inte: det ryker snörök ur hans öron. Ansiktet är ett isblock. Det är alldeles för kallt i den här världen. Det är vad han säger.
"Vi fryser ihjäl det är så kallt."
"Men vart ska du Frank?"
Han höjer sin högaffel - spetsarna mot den isvita himlen och träden som sprängs inifrån av köldskott - och skallar.
"Till Rosenblad! Nu ska de fanimej få sätta på värmen igen. Eller sätta sej på den här."
