Ett litet embryo sitter ensamt kvar vid tidens slut och knattrar på sitt tangentbord. Alla andra har givit upp; floden av skräp har dränkt dem, det finns ingenting vettigt längre att skriva här ute. Litteraturen vann. Böckerna. Konsten vann; den genomarbetade och genomförda. Allt detta osovrade, oredigerade, alla dessa utgjutelser, allt detta banala, talspråkliga, pladdriga: till slut blev det sin egen fiende. Man orkar inte läsa mer, se mer, klicka mer; man orkar inte följa en enda länk till till en plats till med text man inte orkar ta sig igenom en gång till. Eftersom man har redan läst samma sak, förut, någon annanstans. Ingenting är nytt. Ingenting är färdigt.
Eller också är det tvärtom.
Miljarder embryon sitter vid sina tangentbord och knattrar. Orden sprutar. Idéerna och kreativiteten flödar. Vapnen är i allas händer; rättvisan är fullständig: ingen vet eller kan mer än någon annan, alla har samma talan, samma uttrycksmöjligheter. Den kompakta floden av text och bilder - denna skönt sjungande vågrörelse, denna rytm av klokskap och samförstånd - får världen att bli mindre och mindre och människor att bättre begripa varandra och hamna i färre och färre konflikter. Till slut är allting alldeles bra. Perfekt.
