1. Tim Noakes - Lore of Running
Bibeln. Här finns allt: från träningsprogram - från grunden till allt snabbare kilometertider - till texter om muskelvävnader och kolhydratladdning till hur du fokuserar på ett lopp (från 10 km till maraton och ultra) och återhämtar dig efteråt. Över 900 sidor totalfakta. Citat: "Even in the most crowded races, the point is reached when fatigue drives us back into ourselves, into those secluded parts of our souls that we discover only under times of such duress and from which we emerge with a clearer perspective of the people we truly are."
2. Haruki Murakami - What I talk About When I Talk About Running
En essäliknande minnesresa genom maraton- och skrivarlivet. Murakami skriver lika lätt som han springer - och vet vilken möda det ligger bakom detta att hitta det lätta steget och den glasklara formuleringen. Samtidigt finns det en livsnödvändig lättja i hans approach, ett slags insiktslöst allvar som man behöver för att låta bli att begripa hur långt ett lopp är (och att man kan tvingas bryta, att tiden kan bli usel, att man kan ta ut sig till den yttersta smärtgränsen) eller vad mycket tid det tar att skriva, skriva, skriva (utan att man vet hur resultatet blev, hur det kommer att gå). Titeln en parafras på en Raymond Carvernovell. Nyligen på svenska med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
3. Thor Gotaas - Löpning - en världshistoria
Titeln är tydlig; löpningens historia gås igenom från tidernas begynnelse tills nu och med blickar in i framtiden. Alla världsdelar fångas in och många kulturer och epoker; här lär man sig om inkaindianernas transport- och telegrafsystem (genom löpning) och om hur löpningen tidvis varit en del av gycklandet, tidvis ett jobb, tidvis ett tidsfördriv och - senare - något som var/är bra för hälsan. Slutsatsen är att löpningen är vad som gör oss till människor: "Biologerna menar att vi blev människor när vi började springa. Kanske måste vi fortsätta springa för att förbli människor /.../." Lärd och innehållsrik och ytterst välskriven och inspirerande; man vill läsa och springa och skriva mera. Let's do it.
onsdag, juni 23, 2010
on running
tisdag, juni 22, 2010
livet
Livet är som en sko. Det gäller att få plats med hela foten, och samtidigt ha utrymme att röra sig på.
måndag, juni 21, 2010
dagen efter dagen efter
Embryos farra - Frank - sitter i brädgården i trädgården med en planka i knäet och en hammare i ena handen och munnen full av spik.
Nu spikar vi igen igen.
Sverkcers farra - glödlampsfabrikanten och idésprutan - cyklar förbi på sin vingliga tjugoåttatummare och ringer i klockan: Hallon Frank!
Hallon hallon.
Ska du spika igen igen, det undrar jag nu.
Yep. Nu är teven min.
Äntligen.
Det går mot slutspel i slutspelet och både Tyskland och Brasilien går vidare. Nu krävs det koncentration.
Äntligen, säger Sverkcers farra igen och hoppar upp i sadeln och trampar ner mot Coop Konsum. Han ropar: Jag ska bunkra upp med konserver jag!
Frank höjer en hand och knyter näven segervisst mot den midsommarblå himlen.
Jag ska spika igen igen.
Och med de orden reser han sig och knallar in i huset och bankar fast brädan i golvet och sedan spikar han fast tevefåtöljen i brädan och sedan spikar han fast sig själv - ena brallan - i fåtöljen och sedan ska han just sträcka sig efter fjärrisen när han märker att den är för långt borta. Han når den inte. Han gnyr. Han försöker slita sig loss, men sitter bra fast. Han ropar på Morran, på Brollan, på Embryo. Men de har glömt sig i skrällaren med karaokemaskinen och hör just ingenting.
Och där sitter han, Embryos farra, och glor in i tevens svarta hål. Tystnaden skriker. Skriken tystnar. Skymningen är ljus. Gryningen ljusnar. Midsommarveckan rullar in som en skimrande idrottsarena.
Hur går det för Tyskland. Hur går det för Brasilien. England. South Africa. Medan Frank sitter där med själen fylld av kval och oro, pågår turneringen i ett parallellt universum utan att han har en susning om hur resultaten blir.
Och. Men. Vad gör en människa i nöd.
Till slut nöjer han sig med detta. Han blir ett med sin fåtölj, med sina tankar.
Tomheten, tänker han, är fylld av ingenting. Och det är alltid något.
Nu spikar vi igen igen.
Sverkcers farra - glödlampsfabrikanten och idésprutan - cyklar förbi på sin vingliga tjugoåttatummare och ringer i klockan: Hallon Frank!
Hallon hallon.
Ska du spika igen igen, det undrar jag nu.
Yep. Nu är teven min.
Äntligen.
Det går mot slutspel i slutspelet och både Tyskland och Brasilien går vidare. Nu krävs det koncentration.
Äntligen, säger Sverkcers farra igen och hoppar upp i sadeln och trampar ner mot Coop Konsum. Han ropar: Jag ska bunkra upp med konserver jag!
Frank höjer en hand och knyter näven segervisst mot den midsommarblå himlen.
Jag ska spika igen igen.
Och med de orden reser han sig och knallar in i huset och bankar fast brädan i golvet och sedan spikar han fast tevefåtöljen i brädan och sedan spikar han fast sig själv - ena brallan - i fåtöljen och sedan ska han just sträcka sig efter fjärrisen när han märker att den är för långt borta. Han når den inte. Han gnyr. Han försöker slita sig loss, men sitter bra fast. Han ropar på Morran, på Brollan, på Embryo. Men de har glömt sig i skrällaren med karaokemaskinen och hör just ingenting.
Och där sitter han, Embryos farra, och glor in i tevens svarta hål. Tystnaden skriker. Skriken tystnar. Skymningen är ljus. Gryningen ljusnar. Midsommarveckan rullar in som en skimrande idrottsarena.
Hur går det för Tyskland. Hur går det för Brasilien. England. South Africa. Medan Frank sitter där med själen fylld av kval och oro, pågår turneringen i ett parallellt universum utan att han har en susning om hur resultaten blir.
Och. Men. Vad gör en människa i nöd.
Till slut nöjer han sig med detta. Han blir ett med sin fåtölj, med sina tankar.
Tomheten, tänker han, är fylld av ingenting. Och det är alltid något.
fredag, juni 18, 2010
kärnkraften
1979 Harrisburg. Början till slutet. Vilket vansinne vi har kreerat. Kärnkraft är en livsfarlig energikälla och människans lek med storheter vi inte hanterar. Fugghedaboutit. Lägg ned. Vi ska rösta bort det. Vi ska vara vuxna. Vi ska göra det för vår egen framtid, och för barnens, för allt det kommande. Tage Danielssons lugna stämma med sin elegant vässade retorik: sannolikhetsläran som får politiker och makthavare att ljuga sig fram till påhittade sanningar.
1980 Jag är nitton år. Får rösta för första gången. Övertygelsen är självklar och stark. Den här världen ska inte vi människor med berått mod tå kål på, förgifta, bränna ut. Jag röstar nej. För framtidens skull. Majoriteten röstar nej. Kärnkraften är en parentes: den ska sakta avvecklas. Vi ska överleva, vi människor.
1986 Tjernobyl. Det är nästan så att man ser det där genomsläppliga, fluorescerande molnet av partiklar som sakta sakta faller över Sverige. Minns: de nödslaktade renarna i norr, ljudet av blod som sopas ned i gruset, bär och svampar och den mörka jorden som prickades av giftigt stoft. Dödens osynliga regn mot våra ansikten.
2010 No worries. Kärnkraften är bara en parentes. Vi förlääänger den bara. När man ljuger, det vet varje storfiskare och varje hycklare av avancerad art, då räcker armarna inte till. En parentes kan bli så utsträckt att mitt i hänger ord - lögner löften valfläsk som avfall i en sunkig sänkhåv - som dåliga samveten tills allting spricker och man står ensam kvar i en övergiven plenisal och inte ens tror på sig själv längre. Politik som sviker folket är alldeles meningslös.
Vi är nu tillbaks i framtiden. Och nejet står kvar, med radioaktivt lysande bokstäver, som ett historiskt minne. Ett nej har blivit ett ja. Skäms ingen?
1980 Jag är nitton år. Får rösta för första gången. Övertygelsen är självklar och stark. Den här världen ska inte vi människor med berått mod tå kål på, förgifta, bränna ut. Jag röstar nej. För framtidens skull. Majoriteten röstar nej. Kärnkraften är en parentes: den ska sakta avvecklas. Vi ska överleva, vi människor.
1986 Tjernobyl. Det är nästan så att man ser det där genomsläppliga, fluorescerande molnet av partiklar som sakta sakta faller över Sverige. Minns: de nödslaktade renarna i norr, ljudet av blod som sopas ned i gruset, bär och svampar och den mörka jorden som prickades av giftigt stoft. Dödens osynliga regn mot våra ansikten.
2010 No worries. Kärnkraften är bara en parentes. Vi förlääänger den bara. När man ljuger, det vet varje storfiskare och varje hycklare av avancerad art, då räcker armarna inte till. En parentes kan bli så utsträckt att mitt i hänger ord - lögner löften valfläsk som avfall i en sunkig sänkhåv - som dåliga samveten tills allting spricker och man står ensam kvar i en övergiven plenisal och inte ens tror på sig själv längre. Politik som sviker folket är alldeles meningslös.
Vi är nu tillbaks i framtiden. Och nejet står kvar, med radioaktivt lysande bokstäver, som ett historiskt minne. Ett nej har blivit ett ja. Skäms ingen?
torsdag, juni 17, 2010
bröllopet
Många var samlade. Både inbjudna och andra. Härskaror hade kommit från alla håll för att beskåda. Bara man fick se en skymt av dem. Bara man anade ett tygstycke, ett blänk från ett smycke. Bara man fick vara där, känna närvaron. Det skulle bli lite som att nudda vid något heligt: en relik en svepning en sten som någon av annan sort hade vandrat över eller lyft och kastat ifrån sig.
Embryo och hans kompisar Abuabu och Sverkcer hade fått de absolut bästa platserna, det insåg de nu. De hade köpt dem på OK-macken, i varsina olika färger. Embryos var bebisblå med gula fläckar; den hade också ett huvud med långa spröt eller antenner i gult som vippade. Ögonen var enorma, de stirrade tomt och nästan lite lömskt framför sig. Munnen bred och röd med flinande tandrad. Embryo hade döpt honom till Badis. Abuabu hade hittat en mer traditionell, anklik sak. Gul näbb. Ringen i orangegult. En liten röd stjärt där bak som gjorde att man kunde hålla balansen. Både Embryo och Abuabu flöt i sina på ett ganska lustigt, guppande vis. Ringarna var trånga och satt åt hårt om bröstkorgen. Men de hade god rörlighet i armar och ben och kunde parera strömvirvlar och vågkluck på ett ganska proffsigt vis.
"Vi äger", konstaterade Abuabu där han kavade fram i Stockholmsvattnet.
"Vi är som fiskar i vattnet", sa Embryo.
Sverkcer hade dock det verkliga lyxläget. Han hade köpt en klassisk, illgrön krokodil. Det fanns två handtag där framme, just bakom de vindande ögonen, att hålla sig i. Han kunde både sitta grensle och ligga på mage och kika.
Nu flöt de i Strömmen. De hade blåst upp dem borta vid Slussen och sedan glidit i försiktigt vid en låg kant och kajkat mjukt och varligt ut i sjön. Det enda orosmomentet var kylan. Vattnet hade sett inbjudande ut: sommarblått och glittrande. Men det isade kring benen och högre upp. Embryo var aldrig den som klagade, men nu kände han ett märkligt domnande, från tårna och uppåt, som han bara kunde likställa med ett segdraget döende. Kallbrand.
"Iskallt", sa Abuabu.
"Men friskt", sa Embryo.
Svercker dock, han bara låg där uppe på krokodilens rygg i solen och värmen, alldeles torr och med ett fint grepp om handtagen, och njöt.
"Nu ser jag något!"
"V-v-v-vaddå?" huttrade de andra två. De kunde inte se ett jota. Bara svallvågor och här och var en sjuklig gräsand som drev stum i vattnet. Jo, nu upptäckte Embryo ett hål. Pyspunka i badleksaksskallen. Den sommarfärgade dinosaurien krympte blixtsnabbt och hängde livlös och tråkig kring hans tunna bringa. Nu var Embryo lyckligtvis en fena på att simma och gjorde några snabba crawltag in till kajen, fick grepp om en järnring och höll tag.
Sverkcer tjoade utifrån viken.
"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"
Abuabu plaskade allt vad han kunde för att komma närmare.
"Vad är det du säger människa?"
"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"
Sverkcer var som besatt, verkade närmast lycklig.
"Här", sa han.
Och han grävde i vattnet och fumlade och famlade och till slut höll han upp sina leriga händer. Det dröp om dem av gyttja, slem. Mitt i klägget syntes något annat. Plast kanske, ett uppblött pappersstycke, kanske ett tyg. Kalsipper. En strumpa. En multnad sko. Ingen vill egentligen veta.
"Yacki", sa Abuabu.
"Jamen eller hur", sa Sverkcer. "Och detta är vårt badvatten."
"Yacki."
"Detta vatten är vad vi brygger vårt te utav", sa Sverkcer. "Vad vi blandar saft utav."
"Yacki."
"Detta vatten är vad som forsar ur kranarna i alla våra hem och hus."
"Det räcker det räcker."
"Man borde faktiskt klaga."
Allt det orena rann genom Sverkcers händer, som sörja genom kungakronors tinnar, och till slut kastade han allt ifrån sig och de kavade sig upp på land, alla tre. Stod där nu. Lät kläderna torka i den tidiga junisolen. Bakom deras ryggar hördes fanfarer. Saluter. Men de tre hade blickarna mot sjön, mot vågorna som rörde sig och solljuset som brann i varje sådan topp. Plötsligt - mitt i all smuts och bedrövelse - såg de alla det vackra i tillvaron. Ljuset som slickar vågtoppar. Solbranden som kantrar i en stadsfjärd.
"Hel ägigt", sa Embryo.
"Ofta", sa Abuabu.
"Jamen eller hur", sa Sverkcer.
Embryo och hans kompisar Abuabu och Sverkcer hade fått de absolut bästa platserna, det insåg de nu. De hade köpt dem på OK-macken, i varsina olika färger. Embryos var bebisblå med gula fläckar; den hade också ett huvud med långa spröt eller antenner i gult som vippade. Ögonen var enorma, de stirrade tomt och nästan lite lömskt framför sig. Munnen bred och röd med flinande tandrad. Embryo hade döpt honom till Badis. Abuabu hade hittat en mer traditionell, anklik sak. Gul näbb. Ringen i orangegult. En liten röd stjärt där bak som gjorde att man kunde hålla balansen. Både Embryo och Abuabu flöt i sina på ett ganska lustigt, guppande vis. Ringarna var trånga och satt åt hårt om bröstkorgen. Men de hade god rörlighet i armar och ben och kunde parera strömvirvlar och vågkluck på ett ganska proffsigt vis.
"Vi äger", konstaterade Abuabu där han kavade fram i Stockholmsvattnet.
"Vi är som fiskar i vattnet", sa Embryo.
Sverkcer hade dock det verkliga lyxläget. Han hade köpt en klassisk, illgrön krokodil. Det fanns två handtag där framme, just bakom de vindande ögonen, att hålla sig i. Han kunde både sitta grensle och ligga på mage och kika.
Nu flöt de i Strömmen. De hade blåst upp dem borta vid Slussen och sedan glidit i försiktigt vid en låg kant och kajkat mjukt och varligt ut i sjön. Det enda orosmomentet var kylan. Vattnet hade sett inbjudande ut: sommarblått och glittrande. Men det isade kring benen och högre upp. Embryo var aldrig den som klagade, men nu kände han ett märkligt domnande, från tårna och uppåt, som han bara kunde likställa med ett segdraget döende. Kallbrand.
"Iskallt", sa Abuabu.
"Men friskt", sa Embryo.
Svercker dock, han bara låg där uppe på krokodilens rygg i solen och värmen, alldeles torr och med ett fint grepp om handtagen, och njöt.
"Nu ser jag något!"
"V-v-v-vaddå?" huttrade de andra två. De kunde inte se ett jota. Bara svallvågor och här och var en sjuklig gräsand som drev stum i vattnet. Jo, nu upptäckte Embryo ett hål. Pyspunka i badleksaksskallen. Den sommarfärgade dinosaurien krympte blixtsnabbt och hängde livlös och tråkig kring hans tunna bringa. Nu var Embryo lyckligtvis en fena på att simma och gjorde några snabba crawltag in till kajen, fick grepp om en järnring och höll tag.
Sverkcer tjoade utifrån viken.
"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"
Abuabu plaskade allt vad han kunde för att komma närmare.
"Vad är det du säger människa?"
"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"
Sverkcer var som besatt, verkade närmast lycklig.
"Här", sa han.
Och han grävde i vattnet och fumlade och famlade och till slut höll han upp sina leriga händer. Det dröp om dem av gyttja, slem. Mitt i klägget syntes något annat. Plast kanske, ett uppblött pappersstycke, kanske ett tyg. Kalsipper. En strumpa. En multnad sko. Ingen vill egentligen veta.
"Yacki", sa Abuabu.
"Jamen eller hur", sa Sverkcer. "Och detta är vårt badvatten."
"Yacki."
"Detta vatten är vad vi brygger vårt te utav", sa Sverkcer. "Vad vi blandar saft utav."
"Yacki."
"Detta vatten är vad som forsar ur kranarna i alla våra hem och hus."
"Det räcker det räcker."
"Man borde faktiskt klaga."
Allt det orena rann genom Sverkcers händer, som sörja genom kungakronors tinnar, och till slut kastade han allt ifrån sig och de kavade sig upp på land, alla tre. Stod där nu. Lät kläderna torka i den tidiga junisolen. Bakom deras ryggar hördes fanfarer. Saluter. Men de tre hade blickarna mot sjön, mot vågorna som rörde sig och solljuset som brann i varje sådan topp. Plötsligt - mitt i all smuts och bedrövelse - såg de alla det vackra i tillvaron. Ljuset som slickar vågtoppar. Solbranden som kantrar i en stadsfjärd.
"Hel ägigt", sa Embryo.
"Ofta", sa Abuabu.
"Jamen eller hur", sa Sverkcer.
torsdag, juni 10, 2010
embryo
Man är slav under sig själv sitt uttrycksmedel sin värld sitt universum det embryo av skärvor och ljus
ur vilket allt emanerar
ur vilket allt emanerar
måndag, juni 07, 2010
maraton
Du har en vägg framför dig som är av våld och vatten
Du har ett hav framför dig som är av blått grus och oro
Du har stegen i din röst som rytmen av vågor mot sten
Du har rösterna i dig som klapprar fram hjärtrytmen; du
har slutsträckan under dig som en skiva av ljus, den lyser
Den lyser O Sparta o smärta
torsdag, juni 03, 2010
prins embryo
Alla får ju lite av den där glansen, ett skvätt av guldet, en skänk med handen, en vinkning från en balkong eller en bild i en tidning.
Även embryo märker lite skillnad. När han kommer ner till dvdbutiken för att lämna tillbaks eller hyra, säger Dvdmannen: Tjena Prinsen!
Och embryo ba: Vaddå ba varför då varför jag ba vaddå?
Och Dvdmannen ba: Du är ju lik honom: samma stil.
Och embryo lutar sig mot dvddisken och ser på Dvdmannen med trött blick: I hellskottland heller. Jag har hawaiikalsipper och världens största t-tröja. Och han är kostymerad i kostym.
Nja nja. Men ni har samma stil. Samma sätt.
Och embryo igen: Nej det är omögligt, jag är en disträ och ganska håglös ung gammal man i mina sämsta år. Och han har allting bonat framför sig: hela livet som en förgylld spegelsal med välstoppade dynor.
Nejmen ni har samma hållning, samma sätt att gå, samma lite pillemariska stil. Man vet aldrig vad ni tänker på, det är det.
Och nu går det upp ett ljus.
Aha, säger embryo. Det är tomheten du menar.
Exakt.
Det svarta hålet.
Precis.
Det där bottenlösa innehållslösa som jag aldrig vet vad det ska fyllas med: ord eller inte.
Nu fattar du, prins embryo.
Välan Ers Höghet, säger sålunda embryo och bugar mjukt innan han går bort till racket och plockar ned Lejonkungen. Han tar ettan, det alltid lika säkra kortet. Simba, susar det igenom honom. Himlen med alla sina skärvor och ljus. Det är där vi alla hamnar till slut. Alla vi människor är ett slags kungligheter.
Även embryo märker lite skillnad. När han kommer ner till dvdbutiken för att lämna tillbaks eller hyra, säger Dvdmannen: Tjena Prinsen!
Och embryo ba: Vaddå ba varför då varför jag ba vaddå?
Och Dvdmannen ba: Du är ju lik honom: samma stil.
Och embryo lutar sig mot dvddisken och ser på Dvdmannen med trött blick: I hellskottland heller. Jag har hawaiikalsipper och världens största t-tröja. Och han är kostymerad i kostym.
Nja nja. Men ni har samma stil. Samma sätt.
Och embryo igen: Nej det är omögligt, jag är en disträ och ganska håglös ung gammal man i mina sämsta år. Och han har allting bonat framför sig: hela livet som en förgylld spegelsal med välstoppade dynor.
Nejmen ni har samma hållning, samma sätt att gå, samma lite pillemariska stil. Man vet aldrig vad ni tänker på, det är det.
Och nu går det upp ett ljus.
Aha, säger embryo. Det är tomheten du menar.
Exakt.
Det svarta hålet.
Precis.
Det där bottenlösa innehållslösa som jag aldrig vet vad det ska fyllas med: ord eller inte.
Nu fattar du, prins embryo.
Välan Ers Höghet, säger sålunda embryo och bugar mjukt innan han går bort till racket och plockar ned Lejonkungen. Han tar ettan, det alltid lika säkra kortet. Simba, susar det igenom honom. Himlen med alla sina skärvor och ljus. Det är där vi alla hamnar till slut. Alla vi människor är ett slags kungligheter.
onsdag, juni 02, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)