orangutangen

Lyssnar på det här programmet, om orangutanger:

Vetandets värld

Om hur de trivs bäst, Sumatras människoapor, i låglandsskog med mycket frukt. Och hur den skogen skövlas av oss människor och hur orangutangerna trängs undan.

Vi får höra hur de ropar uppe  i träden och det beskrivs hur de flätar sina reden där uppe; en orangutang kan göra sig en sovbädd bara för att ta en tupplur någon timme - mitt på dagen - efter att ha letat frukt och svingat sig mellan de böjliga grenarna där uppe.

Och man vill dit. Man vill fläta sig en sovbädd. Man vill skala frukter och lyssna på näshornsfåglar och grodor och klia sig i pälsen och tänka på just ingenting. Man vill inte jobba hela livet, för en daglön. Man vill inte gå sönder i grottekvarnen, malas ned. Man vill vara lättjefull, slö, ta dagen som den kommer.

Arbetshetsen är ingenting för oss människoapor. Vi är värda en lugn tillvaro. Också världen vi föröder är värd det.

Var mer orangutang!

http://www.savetheorangutan.se/

ett drömspel

Dörren, det är den där dörren, som dyker upp överallt.

Embryo rusar förbi och skriker: Öppna den hemska dörren!

Farran sitter med fjärrkontrollen i den djupa fåtöljen och klickar och klickar och klickar: Den går fan inte att få upp, det säjer jag nu.

Brollan kommer in i rummet, blek i ansiktet och med händerna svarta av jord eller blod: Vad ni än gör - öppna inte dörren!

Morran sitter och stickar en oändligt lång schal - hela nattens alla himlar, i skikt efter skikt efter skikt, blir till våder i schalen, alla stjärnor glittrar i det mörka garnet - och plötsligt är hon omgiven av dörrar. Hela tillvaron är ett rum, mångdubbelt projicerat, där dörr efter dörr står på glänt. Ljus sipprar in i natten som negativt blod: vitt mot det svarta.

Dörren! Dörren! Världens alla djur börjar yla. Väggarna krymper. Tanken får inte plats i de allt mindre huvudena. Öppna dörren då!

Till slut får man ju nog. Och Embryo går ned i köket och plockar upp Mysko, det lilla husljuset, ur sin korg. Och med Mysko under armen går han ut i hallen och öppnar - dörren dörren dörren - och står nu på trappen: Herregudrun det är en strålande vacker natt. Det lyser i några av fönstren längsmed gatan. Gatulyktorna brinner i natriumblått. Himlen anas där uppe, flimrande som en gammal filmbild: hack och strån och blixtrar i mörkret. Embryo går ned på knä och släpper husljuset på marken - svansen fladdrar som från en komet, allting lyfter.

Hela alltet är fyllt av dessa flygande fenomen, utsläppta och fria. Ingen begriper sig på dem, men alla ser dem och förundras. Mysko.

embryokostymen

Det är just efter midnatt. Embryo byter om, från sina skitiga jobbarkläder till Embryokostymen, en vit närmast självlysande overall - som bokstäverna flyter omkring över som blinda fiskar i en antarktisk underjordisk issjö - och ett par enkla gymnastikskor. Han dricker ett glas vatten och sätter sig vid sin bildskärm och sitt tangentbord. Världen öppnar sig, den är en avgrund.

Nu skriver han. Han skriver igen. Embryon. Han plockar upp dem ur det iskalla vattnet, lägger dem på arbetsbordet och låter dem torka. Hinnan är vit och genomskinlig. Där inuti rör sig allting: kroppar ansikten tankar idéer som inte vill inte kan inte bör ta sig ut. Det är det instängda - det inkapslade - han måste gestalta. Natten är oerhört kall. Orden gör mycket ont.

Dörren öppnas långsamt. En strimma ljus - det är som en räcka ord, en ringlande vit mening över det svarta golvet - faller in över honom, han som sitter där - i tio tusen år - och skriver, skriver, skriver.

Han skriver inte längre om sig själv, allt detta malande tjatande ältande om jaget. Han skriver inte längre om dagspolitiken: fucking jävla högervindar fucking jävla nyfascism fucking jävla 1930-tal som har sitt revival ... han skriver inte om idrott inte om kärlek inte om mat inte om mode inte om musik inte om någonting. Han skriver inte ens om naturen längre. Han hatar ord. Han hatar färger. Han hatar nyanser, dofter, kryddor, ensamhet, poesi, utanförskap. Han skriver ingenting alls. Bara detta: detta aldrig sinande flöde.

Istexten. Ismaskinen som hostar ur sig allt det krossade, söndermalda. Det äkta. Det här är det som lever: risktagandet. Embryo är färdig nu, han knyter av sig gympaskorna och tar av sig overallen och klättrar upp på tangentbordet och drar undan bildskärmsridån - den är som en mjuk filt av hela tiden rinnande vatten - och kliver in i ljuset och ut i mörkret. Och morgonen kommer med all sin nya smärta.

slavarbete

Farran sitter där med sin termos och sin lunchmacka och blickar ut över hela härligheten.

Allt det här har vi byggt, jag och mina gelikar.

Han ser sjukhusen och skolorna och motorvägarna och järnvägen. Han ser tevemasterna och telemasterna och kraftledningarna och kraftverken. Han ser parkerna och promenadvägarna och cyklarna och människorna och glasskioskerna och solen som öppnar sina händer och kastar ljus över allting.

Allt det här är mitt. Och ditt. Allt det här är vårt.

Han tar en tugga av mackan och sörplar av kaffet. Det är torsdag. Snart helg. Farran är inne på sitt tredje decennium på det här bygget. Han har verkligen slitit. Och nu ska han snart omskolas.

Ja för fan. Jag skippar pensionen. Jag skippar tankarna på att faktiskt läsa ikapp alla de där böckerna jag inte hann med. Jag skippar tanken på att köra Vasaloppet, simma Vansbrosimmet. Jag skippar Kebnekajse. Jag skippar tankarna på att göra mer för Svenska Freds och för världsfreden. Jag skippar alla drömmar, alla famntag, alla blommor jag skulle driva upp. Sparrisen! Trädgården jag skulle odla. Fugghedaboutit.

Han plockar upp läseboken ur smärtingväskan. Han är sju år gammal igen. Han nyper lite i omslaget - Hej Matematik! - och öppnar en sida försiktigt. Mängdlära. Subtraktion. Han ryser. Han sitter i skolbänken och in i klassrummet kommer Struttsministern och Specialministern. De ställer sig med händerna på ryggen och vrålar rakt ut: - Arbete ger frihet!

Ungarna hukar bakom bänklocken. Fradgan sprutar mot dem.

Kom ihåg det här!

Arbete ger frihet! Därför ska ni - varenda liten jäkel här inne, ingen kommer undan - jobba i ert anletes svett tills ni stupar och dör. Eller värre än så. Ni ska stupa och dö, tills ni fattar allvaret i att ni måste jobba mer, hårdare, mer effektivt, bättre. Vi är inte människor. Vi är myrstackare och högen av barr måste ständigt bli högre.

rut och rot går i pension (not)

Det är år tvåtusenfemhundratolv. Rut och Rot rullas in på sina bårar i huset där de ska städa.

Välkommen till familjen Embryo. Det här är ett spökhus. Här bor bara de döda: Farran sitter balsamerad i sin fåtölj med fjärrkontrollen i hand. Petar man på honom, spricker allting och han faller över golvet som torrt skurpulver. Morran ligger till sängs med handen höjd mot sin otroligt gammeldags smartphone: det stela skelettfingret ska just skriva in ett ord: JOBBRA. Brollan, en tunn strimma av en gast bara, sveper runt i huset med sin spökröst och ho-hoar. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg i köksfönstret och ser med döda ögon ut i den eviga natten. Embryo sitter, förstenad, med datorn lysande in i den bleka dödsmasken som en skärm från helvetet.

Rut och Rot griper tag i sina svabbar och moppar. De knixar sig fram i den dammiga kryptan. Rut är femhundrasjuttiofem år gammal, Rot bara några timmar yngre. De ska alltid jobba. De ska alltid utföra sina sysslor. De ska alltid vara nyttiga, verksamma, aktiva, bidragande, de ska alltid alltid göra rätt för sig. Det finns inga hinder för vad en människa kan utföra. Framtiden är ljus, och oändlig. Vi ska leva för alltid, och längre.

Och medan jordklotsen roterar kring sin egen axel, den hänger där på sin krok i alltets iskalla hall, hörs ljudet av de arbetande människorna, deras tunga suckar och deras släpande steg, som ekon av en förgången tid. Pyramider restes för faraonerna - de levande gudarna - medan slavarna, fotfolket, gick under under bördorna de fick bära.

DN