Dörren, det är den där dörren, som dyker upp överallt.
Embryo rusar förbi och skriker: Öppna den hemska dörren!
Farran sitter med fjärrkontrollen i den djupa fåtöljen och klickar och klickar och klickar: Den går fan inte att få upp, det säjer jag nu.
Brollan kommer in i rummet, blek i ansiktet och med händerna svarta av jord eller blod: Vad ni än gör - öppna inte dörren!
Morran sitter och stickar en oändligt lång schal - hela nattens alla himlar, i skikt efter skikt efter skikt, blir till våder i schalen, alla stjärnor glittrar i det mörka garnet - och plötsligt är hon omgiven av dörrar. Hela tillvaron är ett rum, mångdubbelt projicerat, där dörr efter dörr står på glänt. Ljus sipprar in i natten som negativt blod: vitt mot det svarta.
Dörren! Dörren! Världens alla djur börjar yla. Väggarna krymper. Tanken får inte plats i de allt mindre huvudena. Öppna dörren då!
Till slut får man ju nog. Och Embryo går ned i köket och plockar upp Mysko, det lilla husljuset, ur sin korg. Och med Mysko under armen går han ut i hallen och öppnar - dörren dörren dörren - och står nu på trappen: Herregudrun det är en strålande vacker natt. Det lyser i några av fönstren längsmed gatan. Gatulyktorna brinner i natriumblått. Himlen anas där uppe, flimrande som en gammal filmbild: hack och strån och blixtrar i mörkret. Embryo går ned på knä och släpper husljuset på marken - svansen fladdrar som från en komet, allting lyfter.
Hela alltet är fyllt av dessa flygande fenomen, utsläppta och fria. Ingen begriper sig på dem, men alla ser dem och förundras. Mysko.
