Monday, February 13, 2012

embryokostymen

Det är just efter midnatt. Embryo byter om, från sina skitiga jobbarkläder till Embryokostymen, en vit närmast självlysande overall - som bokstäverna flyter omkring över som blinda fiskar i en antarktisk underjordisk issjö - och ett par enkla gymnastikskor. Han dricker ett glas vatten och sätter sig vid sin bildskärm och sitt tangentbord. Världen öppnar sig, den är en avgrund.

Nu skriver han. Han skriver igen. Embryon. Han plockar upp dem ur det iskalla vattnet, lägger dem på arbetsbordet och låter dem torka. Hinnan är vit och genomskinlig. Där inuti rör sig allting: kroppar ansikten tankar idéer som inte vill inte kan inte bör ta sig ut. Det är det instängda - det inkapslade - han måste gestalta. Natten är oerhört kall. Orden gör mycket ont.

Dörren öppnas långsamt. En strimma ljus - det är som en räcka ord, en ringlande vit mening över det svarta golvet - faller in över honom, han som sitter där - i tio tusen år - och skriver, skriver, skriver.

Han skriver inte längre om sig själv, allt detta malande tjatande ältande om jaget. Han skriver inte längre om dagspolitiken: fucking jävla högervindar fucking jävla nyfascism fucking jävla 1930-tal som har sitt revival ... han skriver inte om idrott inte om kärlek inte om mat inte om mode inte om musik inte om någonting. Han skriver inte ens om naturen längre. Han hatar ord. Han hatar färger. Han hatar nyanser, dofter, kryddor, ensamhet, poesi, utanförskap. Han skriver ingenting alls. Bara detta: detta aldrig sinande flöde.

Istexten. Ismaskinen som hostar ur sig allt det krossade, söndermalda. Det äkta. Det här är det som lever: risktagandet. Embryo är färdig nu, han knyter av sig gympaskorna och tar av sig overallen och klättrar upp på tangentbordet och drar undan bildskärmsridån - den är som en mjuk filt av hela tiden rinnande vatten - och kliver in i ljuset och ut i mörkret. Och morgonen kommer med all sin nya smärta.

No comments: