Wednesday, February 08, 2012

rut och rot går i pension (not)

Det är år tvåtusenfemhundratolv. Rut och Rot rullas in på sina bårar i huset där de ska städa.

Välkommen till familjen Embryo. Det här är ett spökhus. Här bor bara de döda: Farran sitter balsamerad i sin fåtölj med fjärrkontrollen i hand. Petar man på honom, spricker allting och han faller över golvet som torrt skurpulver. Morran ligger till sängs med handen höjd mot sin otroligt gammeldags smartphone: det stela skelettfingret ska just skriva in ett ord: JOBBRA. Brollan, en tunn strimma av en gast bara, sveper runt i huset med sin spökröst och ho-hoar. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg i köksfönstret och ser med döda ögon ut i den eviga natten. Embryo sitter, förstenad, med datorn lysande in i den bleka dödsmasken som en skärm från helvetet.

Rut och Rot griper tag i sina svabbar och moppar. De knixar sig fram i den dammiga kryptan. Rut är femhundrasjuttiofem år gammal, Rot bara några timmar yngre. De ska alltid jobba. De ska alltid utföra sina sysslor. De ska alltid vara nyttiga, verksamma, aktiva, bidragande, de ska alltid alltid göra rätt för sig. Det finns inga hinder för vad en människa kan utföra. Framtiden är ljus, och oändlig. Vi ska leva för alltid, och längre.

Och medan jordklotsen roterar kring sin egen axel, den hänger där på sin krok i alltets iskalla hall, hörs ljudet av de arbetande människorna, deras tunga suckar och deras släpande steg, som ekon av en förgången tid. Pyramider restes för faraonerna - de levande gudarna - medan slavarna, fotfolket, gick under under bördorna de fick bära.

DN

1 comment:

Karin said...

Willy Kyrklund i Gudar och människor, mycket fritt återgivet ur minnet:
- Varför finns vi människor?
- Äh, det finns ingen anledning.
- Och varför finns gudarna?
- För att gudarna är sin egen motivering.