Thursday, February 09, 2012

slavarbete

Farran sitter där med sin termos och sin lunchmacka och blickar ut över hela härligheten.

Allt det här har vi byggt, jag och mina gelikar.

Han ser sjukhusen och skolorna och motorvägarna och järnvägen. Han ser tevemasterna och telemasterna och kraftledningarna och kraftverken. Han ser parkerna och promenadvägarna och cyklarna och människorna och glasskioskerna och solen som öppnar sina händer och kastar ljus över allting.

Allt det här är mitt. Och ditt. Allt det här är vårt.

Han tar en tugga av mackan och sörplar av kaffet. Det är torsdag. Snart helg. Farran är inne på sitt tredje decennium på det här bygget. Han har verkligen slitit. Och nu ska han snart omskolas.

Ja för fan. Jag skippar pensionen. Jag skippar tankarna på att faktiskt läsa ikapp alla de där böckerna jag inte hann med. Jag skippar tanken på att köra Vasaloppet, simma Vansbrosimmet. Jag skippar Kebnekajse. Jag skippar tankarna på att göra mer för Svenska Freds och för världsfreden. Jag skippar alla drömmar, alla famntag, alla blommor jag skulle driva upp. Sparrisen! Trädgården jag skulle odla. Fugghedaboutit.

Han plockar upp läseboken ur smärtingväskan. Han är sju år gammal igen. Han nyper lite i omslaget - Hej Matematik! - och öppnar en sida försiktigt. Mängdlära. Subtraktion. Han ryser. Han sitter i skolbänken och in i klassrummet kommer Struttsministern och Specialministern. De ställer sig med händerna på ryggen och vrålar rakt ut: - Arbete ger frihet!

Ungarna hukar bakom bänklocken. Fradgan sprutar mot dem.

Kom ihåg det här!

Arbete ger frihet! Därför ska ni - varenda liten jäkel här inne, ingen kommer undan - jobba i ert anletes svett tills ni stupar och dör. Eller värre än så. Ni ska stupa och dö, tills ni fattar allvaret i att ni måste jobba mer, hårdare, mer effektivt, bättre. Vi är inte människor. Vi är myrstackare och högen av barr måste ständigt bli högre.

2 comments:

Karin said...

Ska det vara på det viset drar jag mitt strå från stacken. En sådan myra är jag. Kanske. Fast det går ju ut över de andra myrstackarna... Men det gör det ju i alla fall. Äsch, jag fugghedar nog aboutit jag också.

embryo said...

Konsten är att glömma förhoppningarna, dagdrömmarna, orealismen. Och samtidigt inte glömma dem; det är i illusionen det verkliga blir till.