Friday, February 17, 2012

orangutangen

Lyssnar på det här programmet, om orangutanger:

Vetandets värld

Om hur de trivs bäst, Sumatras människoapor, i låglandsskog med mycket frukt. Och hur den skogen skövlas av oss människor och hur orangutangerna trängs undan.

Vi får höra hur de ropar uppe  i träden och det beskrivs hur de flätar sina reden där uppe; en orangutang kan göra sig en sovbädd bara för att ta en tupplur någon timme - mitt på dagen - efter att ha letat frukt och svingat sig mellan de böjliga grenarna där uppe.

Och man vill dit. Man vill fläta sig en sovbädd. Man vill skala frukter och lyssna på näshornsfåglar och grodor och klia sig i pälsen och tänka på just ingenting. Man vill inte jobba hela livet, för en daglön. Man vill inte gå sönder i grottekvarnen, malas ned. Man vill vara lättjefull, slö, ta dagen som den kommer.

Arbetshetsen är ingenting för oss människoapor. Vi är värda en lugn tillvaro. Också världen vi föröder är värd det.

Var mer orangutang!

http://www.savetheorangutan.se/

3 comments:

Karin said...

Så är det ju. Varje (sällsynt) gång som jag lägger mig i en hängmatta, helst flätad, tänker jag: "Javisstja." Som om jag kom ihåg något viktigt från förr.

Anonymous said...

Ibland tänker jag att Stockholm inte är bra för mig, inte för någon. Jag kände det i morse på väg in till mitt tåg, det som ilar fram genom gråsverige mot Göteborg just nu. Människor. Massvis med människor. Jäktande och med antydan till vridna grimaser. Vinterjackor och mössor och rullväskor i hårdplast och alla har ett mål. Alla har en plats som dom ska till även om de kanske ser vilsna ut. Som sperma under en lupp. Ängsligt krockande och darrande organismer. Att armbåga sig fram kan inte endast vara ett talesätt, människor armbågar sig fram. Jag hittar mitt tåg. Jag hittar min vagn. Den går om tio minuter. Jag röker en halv cigarett. Njuter inte av den. Har inte ätit ännu. Hittar min plats och hinner sitta i några minuter. >>Du sitter inte här va?<< Som att jagvar en illusion som snart skulle upplösas. Jag förstod vad hon menade, att stol 71 inte är tilldelad mig. Men sättet hon sa det på. Jag är ett problem som ska röjas, så att den mekaniska vardagen kan ha sin gång. Det älskvärda eller det ömsinta har inget egenvärde. Vi är på vår höjd artiga. Det finns så mycket resurser runt om. Susande och fladdrande runt våra huvuden och vi gapar efter resurserna och vi biter efter dom. Om vi stannade upp skulle dom dala till marken och dom hade räckt till var och en. Och vi kunde softa.

Benjamin Banan said...

Jag kan spontant tycka att Koalor är så kallat "softare" än Orangutanger.