det lackar mot jul

Röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
                                         och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all                                      Flower Power

Ur Dödens lilla bok, 2005

foto MC18

allt är bra

Allt är bra. Alla människor är så lyckliga en människa kan vara. Rättvisa råder. Ingen trampar på den svagare. Ingen förnekar någon det den behöver, för att klara tillvaron. Även fåglarna har det bra. Himlen är ljus och syresatt och koldioxidhalten har minskat. Värmen är behaglig och grundvattnet fylls stadigt på av friska klara regn och tinande snö. Där kommer ett par kossor, fritt betande av det klorofyllgröna gräset. Där springer en räv över fältet. Och grodor sjunger i skymningen. Syrsor. Moln av ollonborrar, mässingsblanka, midnattsblå i skuggan. BAMBAM BAM BALABLAM. Oj. Där kom en människa i ett moln av avgaser. Overallen är fläckig av petroleum, händerna dammiga av kol. Hen är förbannad. Det är inte mycket soppa kvar i tanken. Och regeringen med sin bensinransonering. Och grannen med sin köksträdgård. Och ungarna med sina skyltar och plakat. Världen har förändrats. Förbaskat. Men grodorna tycker det är bra. Och räven. Fåglarna på sjön. Fiskarna i djupet. Och ungarna, de gillar det här nya. En hållbar värld. Kretslopp. Förnybart. Att vi stoppar utsläppen tillsammans. De gillar oss vuxna nu. Vi visar att vi vågar ta ansvar. Så det får väl vara okej. Soppatorsken. Bilen kan stå. Jag kan knalla sista biten. Kvällen är ändå så fin. Hör du syrsorna. Och lärkan. En sista silverdrill mot solen när den sjunker. Tillvaron är fantastisk.

Foto MC19

rädda världen

Visionen var glasklar. Vi skulle rädda världen. Vi skulle göra det med vårt språk och våra texter. Jag skulle sjunga ut det. Det skulle inte finnas några spärrar. Det var nu och då och sedan det hände.

Vi började med HORD. Nu rear vi ut den. Köp och lev.


i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills

nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar

biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan

som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur HORD 2012

Här finns den!

Foto MC-19

det svarta guldet

Den biologiska kolcykeln är ett underverk. Koldioxid släpps ut i atmosfären via allt levande, växter och djur. Med hjälp av fotosyntesen omvandlar växterna solenergi, koldioxid och vatten till syre och biologiska byggstenar (säg socker). Vi människor och djur käkar sedan upp växterna, och släpper ut mer koldioxid, som tas om hand. Det funkar. Naturen har där hittat en närmast perfekt balans, ett kretslopp. Det som släpps ut av det levande, tas om hand av det levande. Koldioxiden är samtidigt en växthusgas; när halten av växthusgaser ökar blir det varmare på jordytan.

Den geologiska kolcykeln är också smart, och långsammare. Resterna av en mängd urgamla växter och djur – fossiler – har lagrats i marken i form av kol och olja och naturgas därmed bundits, säkrats, så att den biologiska kolcykeln inte lider av ett överskott. Balansen hålls. Kol och olja och naturgas kallas av oss för fossila bränslen, eftersom de lagrar enorma mängder energi. Det är som om solljuset komprimerats. Den snabba utveckling människan har gjort sedan mitten på 1800-talet och fram tills nu, beror mycket på grund av tillgången till dessa snabba energikällor, särskilt olja och kol. Våra maskiner drivs av dem. Industrin. Värmeverken. Transportmedlen. Kruxet är att när vi bryter den geologiska kolcykeln genom att bränna fossila bränslen finns det ingenting i naturen som kan ta hand om överskottet. Fotosyntesen räcker inte till. Nedbrytningen räcker inte till. Underverket är saboterat.

Där är vi nu. I 10 000 år låg halten av koldioxid i atmosfären på 280 ppm (miljondelar). Jordens klimat var perfekt. Människan utvecklades. Sedan 1850 har halten av koldioxid ökat oavbrutet och är nu 415 ppm, och fortsatt stigande. En fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären ger en temperaturökning på 2 grader. Nu är ökningen 1 grad. Som jämförelse var den globala medeltemperaturen under istiden 4 grader kallare än nu. Och vi är på väg åt andra hållet, i med geologiska tidsmått mätt en fruktansvärd hastighet. Inte på flera miljoner år har koldioxidhalten varit så här hög. Och då var temperaturen ett par grader högre än nu. Och havsnivån 10-20 meter högre än idag. Vi ser ju vad som sker, dagligen, i nyhetsrapporteringen. Klimatet är i olag. Skogsbränder. Extremoväder. Översvämningar. EU utropade klimatnödläge igår. Temperaturstegringen måste bromsas. Och det kan vi, eftersom det är våra utsläpp som är orsaken.

Så vad gör vi. Vad gör vi själva, när vi fått i oss för mycket av något. Fett. Socker. Tobak. Sprit. Ja säg knark också. Vi avgiftar oss. Vi går på diet. Vi slutar röka. Vi byter livsstil. Vi förändrar vårt liv. Och det är ju inte lätt, det vet nog alla. Men nu handlar det inte bara om oss själva, det handlar om allt levande på jorden. Hela livsmiljön. Biosfären. Allt som kommer efter oss kommer att lida av hur vi lever – och har levt – nu. Oljan är vårt gift. Och oljan är bland det dyrbaraste vi har. Det svarta guldet.

Många av världens krig går tillbaks på oljan. Vad sa Trump bara häromdagen, vad gäller Syrien. Vi har säkrat oljan. "I like oil. We're keeping the oil." Vad gjorde den koalition som angrep Irak i början av 2000-talet, direkt efter kriget. Säkrade oljefälten. Och vi själva är beroende av soppa till bilarna och av plast till alla våra grejer. Men petroleum är inte framtiden. Råoljan måste stanna i marken. Kolet ska ligga där det ligger. Det är plågsamt och tråkigt att inse, men vi måste byta riktning. Precis som om du blir allvarligt sjuk och doktorn ordinerar dig att byta livsstil, säger jordklotet – och de forskare som håller koll på jordklotet, mäter och räknar ut och ställer diagnoser och gör prognoser – till oss att bättra oss. Nu. På momangen. Allihop.

Så då gör vi väl det. Omedelbart. Det finns ingen tid att förlora. Eller jo, det är ju just det gör. Framtiden, den kan vi förlora. Så sluta bränna fossila bränslen. För allt vad vi är värda. Och vad allt annat som finns på jorden är värt. Och det är mycket.

Foto Magnus Carlbring

godhetsknarka

kalifornien

En gång drömde jag om Kalifornien att få åka dit det var något med havet den isblå surftunneln Att sova på stränderna eller jag vet inte vara som en del av jordens vågrörelse vår öppna mun fylls av havet det är oerhört det är som öknen Snötäckta bergstoppar vinodlingarnas rakade sluttningar som rasar ner i gruset vattnets rökspår sjöelefanterna som streck under båten Vi skulle alla vara i skrattet äta rå hummer dricka vitt explosivt vin befinna oss i försvinnandet allting långsamt som ett kommande duggregn: regnet kommer från norr som en slöja man kan se den på långt håll Kalifornien är ett landskap i rörelse det är som en kropp en krokodil som borrar sig ner mot bränningen Alltihop är en fiktion men ändå levande en skallerorm på altanen vi skulle ha en pool att kasta vindruvor oliver avokado i här hör jag papegojor alltihop fladdrar Grå slingrande vägar täckta av aska och sirener nattmörker ser du en spegling i det blixtrande vattnet det är flammorna Coppolas skuggor från bardisken där vi korkar upp pinot noir och äter oss in i boklådorna Det är nittonhundrasjuttiofyra fortfarande eller tjugohundranitton i oktober Platanerna står som väldiga vårdkasar och bara flammar flammar Även i Australien råmar elden röken drar ut till havs möter dimman en tunga iskallt salt Här skulle allt växa det var ett slags inverterad önskan om tidlöshet evighet Sonoma Valley poesins släpande i dammet den brungrå klippväggen klättrar sig sönder och samman av den fruktansvärda hettan lågorna vegetationen den torra rasslande vinden vägg av eld Den stora amerikanska blåvalen big american whale eller the big white Jaws i magen på den där hajen en svart diamant en knuten näve Mest är det ändå dikternas lätthet Backarna i San Francisco de är torra som norhörningshud the beat Att allt är en mytisk myt The Band across the great divide här slutar alla vägar i ett brett leende Det är inte sant allt är ett påhitt De utslagna söndermorfinerade americanasångarna sover i vågskvalpet Oh Kerouac bläddrar oss fram i bönerullarna Oh America i en evig skymning evig gryning Running on empty diktbladens grå raster slappt dygnetruntöppet det luktar frityrolja och bensin overkligt starka känslor som försvinner ja och tomatsås i rökmolnen som det bolmar fram jag ser djur rasa ut ur skogen de når inte till vattnet innan det är för sent eller för svagt ett tempo som inte känns eftersom pulsen har stannat Kan det vara något jag läst av Raymond Carver människor i breda hattar med sönderflådda händer allt är besprutat falskt giftigt en illusion alla dessa grenverk som sträcker sig mot himlen de gråter apelsinodlingar Allen Ginsbergs lilla böneorgel En vagn med ett teatersällskap som hoppar ned i sanden Oh the land of the fire Gräshoppssvärmar som utkastade nävar av sand de sista mexikanska gästarbetarna drar iväg i sina öppna jeepar allt språk spränger natten med eld sånger Varför är det overkliga ibland lika verkligt som ett ansikte på en bar en hand som lyfter ett glas en röst du aldrig har hört men som ändå säger åt dig att ta vara på dig Att resa dit och bli trygg mitt i flykten Den där mannen som ägnar all tid  åt att åka rollerblades i slowmotion längsmed strandpromenaden medan månen går in i solens brandfärgade blad Jag tror jag tänkte mig det fritt att det var själva idén den var som i ett terrarium jag såg människorna röra sig alla hade så färgglada kläder att det till slut blev som en fars Kerouacs fantasi som rasar ner i sin förgänglighet att vi alla en gång var drogdrömda Lite lätt tonårsfritt flummigt i basketdojor med fladdrande öppen skjorta one hand waving free allt det där är borta nu jag kommer aldrig att komma dit Kalifornien aldrig bli Kalifornien igen vilken sorglig dröm allt det här är.

om jag kunde be

om jag kunde be skulle det bli
en bön: istället blir det en handling
en tankeström: var aldrig rädd
att tänka fel, om du tänker
uppriktigt och har en grund
som innebär att du ser andra
före dig själv, tänk så långt
du någonsin kan komma: ljus
är bortom mörker, ingenting
är bortom allt: var mer konkret
det handlar om medmänsklighet
i hösten rör vi oss under skuggan
av barnen på flykt: för dem
är varje insats avgörande
ingen tanke räcker, jag tänker på
den långsamt gestaltade filmen
gudar och människor: det är något
med munkarnas fromhet
och det idoga arbetet med att hjälpa
och läka människor
och ändå gå under tillsammans
jag tror inte på högre makter
eller det hinsides men jag kan tro
på den fromma människan
ändå måste ju protesten ingå
revolten mot det orättfärdiga
det kreativa motståndet: allvaret
i att vara människa, i universum
ansvaret i att vara född på jorden
jag tänker på människors olikheter
men ännu mer på våra likheter
att det måste gå att hitta en väg
för alla att få plats
eftersom det finns plats åt alla
eftersom fördelningen på jorden
och i vårt samhälle är helt skev
det är den starkes rätt som gäller
sparka neråt och armbåga
sig fram och kapitalets makt
det finns ingen självklar rättvisa
(den måste hela tiden framkämpas)
och det finns för mycket våld
för mycket vapen för många
skillnader och för lite ambition
att mötas; och sen tänker jag
- inte utslätande men för att jag
måste - det finns också styrka
och medmänsklighet kvar, det är
det vi måste binda oss fast vid
vad är det som har skett med världen
ingenting: det är en upprepning
gentagelse av människans vidriga
beteende - läs: mannens vidriga
beteende - genom årtusendena
i myt och historia är det samma
mönster: vi slår ihjäl varandra
av en enda anledning: för att
vi kan: vilket innebär: vi kan
också låta bli; jag minns
när jag jobbade i fiskis
på fritis och dagis, det är över
trettio år sedan nu: vi var
kanske trettio olika nationaliteter
bland barnen och personalen
nordafrikaner europeer människor
från balkan asien mellanöstern
många från chile och argentina
uruguay kongo gambia sverige
ja ni fattar: hela världen var där
i fisksätra: och vilka var problemen
alltid klass alltid ekonomi alltid
sociala problem droger kanske
oförmåga att ta hand om sig
eller barnen: män som var efter
mödrar barn som for illa
men det flesta mådde bra
och det var aldrig ursprunget
som var skälet till osämja
eller svårigheter: ursprunget
vi har är detsamma för alla
i tidernas begynnelse
klev vi ut till stränderna
vid afrikas horn och började
vår vandring norrut österut
västerut söderut: vi är samma
människa allihop vi är människor
allihop; vi prövar våra tankar
går ner i deras djup, måste
det för att få ett slut
på vansinnet; empati innebär
att sätta sig in i din medmänniskas
situation, både den du kan älska
och den du aldrig kommer
att fördra; om du inte är mer
vidsynt än den trångsynte, då
kan du inte hjälpa någon upp
ur sitt ovett och sin okunskap
det här är enkla och - menar
somliga - naiva sanningar
förstå din fiende förstå världen
att verkligt älska är ett offer
men ett enkelt offer: altruism
är en såkallad winwinsituation
vi behöver sådana mer än loselose
lite hårdare kan jag formulera det
utan att fastna i terroristernas
fälla: sprid vår dynga
genom att nämna oss
och därmed sprida vår dynga
det är poänglöst att bestrida
idioter: hellre upplysa dem
som går att rädda över
till medmänsklighetens självklara
sida: lite jävla fromhet
har varje stackars mänska i sig
om man kramar tillräckligt
mjukt eller hårt: ge varandra
en kram eller åtminstone en tanke
som är åt det hållet: vänlig
ska vi bli så naiva (använd
aldrig ordet naiv som något
nedsättande) att vi tror på
att en god handling leder
till en god handling leder till
en god handling och ut flyger
en svärm citronfjärilar ur texten
vi måste skriva om barnen
jag skriver om barnet
jag vet ingenting, det får ingå
i den här tanken som
söker sitt hem: allas rättigheter
du sover
du har flytt från kriget
för mig är det så abstrakt: tänk
dig att ditt hem är sönderbombat,
dina bröder är döda, din pappa
försvunnen, din syster kidnappad
av rebellerna, du och din mamma
och en grupp människor från
din del av staden
har flytt, ni har flytt i veckor
du är fem år: vad vet en femåring
om världen; när jag var fem
var tillvaron som en varm hand
med fina konturer; jag gick
väl på lekis och firade jul
och var på Skansen
på lovet, på somrarna satt jag
i sanden och grävde, mitt största
bekymmer var ett myggbett,
om ens det
nu sover du i svala lakan
i ett omställt klassrum i en skola
på den svenska landsbygden
du vet bara om dina drömmar
minnen av eld och krutrök
och damm och skrik
och blod: jag kan inte
föreställa mig det där alls
men jag vet hur det är att sova
lugnt; och samtidigt stryker
någon därute i mörkret
med bensindunk och stenar
och tändare och skit
det här handlar om ditt liv
om barnens liv
Ge fan i barnen och deras trygghet
nu; de som bränner boenden
ska gripas, lagföras och straffas
och barnen ska få tillbaks
sin frid de har funnit, att få
sova gott och drömma
om en framtid eller dåtid
som är allas 24 oktober 2015

foto magnus carlbring

helgen i korthet

Helgen i korthet. Åkte till varuhuset (NK) i limousine i fredags e.m. Orkade inte beblanda mig med populasen i tunnelbana och på bussar. Tog eskalatorn till plan 2 (eller om det var 3?) och stegade beslutsamt in på Hugo Boss-avdelningen, valde tre kostymer, en sandbrun, en koboltblå och en midnattssvart, sju olika slipsar, fem par strumpor, underkläder (m.a.o. kalsipper och nätbrynja, #oldschool), bytte om till den sandbruna (eller kan man hellre kalla den leverfärgad?), slog till på en yllerock (grafitgrå, förstås) och en ny olivmörk filthatt, tre par svinlädershandskar och några snusnäsdukar. Betalade med Frippes kort (som jag stal när vi var nere på Hofet på A.W. i torsdags), tog eskalatorn ner till bottenplanet, fick i mig en dubbel espresso och en dammsugare, knäckte en kapsel metaamfetamin på herrtoaletten, drog den i mig och snöt mig med en av de nya näsdukarna, spolade ner kapsel och näsduk, tvättade fejan och spatserade överlycklig, nästan svävande, ut genom dörrarna och kryssade mig fram ner till Sergels torg där det pågick en demonstration för eller emot Turkiet, jag knöt näven och skrek några väl valda ord på ryska. Fick en smäll på käften. Blev neddragen i smutsen. De stal alla mina NK-kassar. Jag förvandlades till en parkduva och flög smattrande upp på räcket ovanför torget. Satt där ett tag och vickade på skallen, tills jag tyckte att det blev trist. Flög hem till Sjumilaskogen och hade fredagsmys: vegotaco och directors-cut-versionen av Bladerunner (ettan förstås). Sov i en skokartong (men hade locket öppet för månljusets lindrade verkans skull). Vaknade jättepigg. Räddade världen. Sprang till skogs. Nu är jag alldeles vilsen.

foto magnus carlbring

tvättstugan

Jag tycker om dikter
som handlar om att man går ned
i tvättstugan eftersom det är i ljuset och mörkret
under vandringen dit som förflyttningen klivet
sker mellan min verklighet
och din: tänk dig radbrotten
som trappsteg avbrott i ditt vanliga arbete
Nu står vi mitt i virveln av underbart svirrande damm
Den varma doften, ljudet av maskinerna
och susandet från torkskåpet, det väcker enorma
bilder från barndomen och från något före det
En sandstrand en solbelyst klippa, lusten
att lägga sin kind mot någons mage, stryka hennes hår
I tvättstugan samtalar jag alltid med de döda
Det praktiska i att vika klädesplagg linnedukar minnen
i alla tyger vi har ärvt revorna i tiden som öppnas Vad är det du håller i dina händer, allt hänger inte alls ihop – men gör det ändå! – och vi
vill inte bli påminda om det; i tvättstugan sker det
automatiskt, vemodet
när du hukar över den lilla vagnen, slurpandet
från maskinernas slaskventiler
när de spyr ut smutsvatten
Det blir mer en injektion – a shot in the arm – än
det sedvanliga bakgrundsbruset som mest väcker
ny ångest ovanpå den gamla; fast iofs
En nyare ångest en renare bordsduk ett vitare rum
Lajka
torkmangelns katharsisfunktion: det där är du
och din förtvivlade själ som bankas ut i valsen, bedunk
bedunk, en grinande mask på en nytvättad hals
i ett trapphus som blixtrar av lysrör och Ajaxstänk
Ytterdörrens panna trycks mot din när du
med de blytunga blå Ikeakassarna fibblar fram
nyckelknippan, störtar in i lägenhetens famn med din fångst
Löparstrumpornas och de nyvikta t-shirtarnas polyfona
färgexplosion och eftermiddagsljuset som faller
in i tomheten tills allt fylls av – vad är det som
händer här – omedelbarhet, sätt dig och ta emot eftermiddagen
Det här är inte din stund på jorden, det är bara
en gråmörk vardag inlyft i doften av sköljmedlet Havsbris

foto magnus carlbring

oktober

Ett blått sår i det grå. Det är oktober. Det finns inga tjocka jackor som hjälper. Ingen synd. Inte ens en bok. Tror du att ord lindrar, tror du fel. Ett tänt ljus bara skriker. Och musik du inte märker var den kommer ifrån, ett slags underjordisk söndersliten molnkappa, rester av något ur barndomen, du vill inte höra mer. En fisk som du drar upp ur det vansinnigt kalla vattnet. Döda äpplen. Dött gräs. Döende trädstammar. Människor trycker sig mot glasfasaderna i centrum för att dölja att de förtvivlat gråter. Och ur denna tysta säck lyfter du din dag. Vad mer? En havstrut landar i alla fall där ute i regnet. Vi vill ha ett öppet slut här.

Foto Magnus Carlbring

får du inte lust

Samtidigt, tre miljoner ljusår bort, en människa – eller en varelse som en gång var en människa men nu är ett guldsegel – kliver in genom din bröstkorg och sätter sig med sina långa krokar till händer och börjar riva upp dig inifrån, gud du måste skriva eller är det skrika, stumt, in i knogen, får du också lust ibland
att skriva något som blir som ett blixtlås
som när du river upp det
öppnar en liksäck: ditt inre är
en app
Ladda inte ner den
för i helvete, ladda ner allt du någonsin kan, det är ju du, signalstyrkan
från dina utsträckta händer är så svag att ingen kommer
att nås av vad du vill ha sagt, den här gamla
skrivmaskinen står på ett bord i regnet utanför det hus
du en gång bodde i, eller var det inte du, var det inte ett hus
Den där molnformationen över händerna
Det där ryktet som gick dig förbi, de grå strykrädda tvillinghundarna
som var du när du drev ner mot hamnen havet stranden tomheten platserna
där de säljer människodelar: dina förväntningar och allt ditt ogjorda
Vi går dit och handlar, ryck åt dig en grå
kundkorg och öppna självskanningsappen, blippa dina händer här
och din händelser, den där utstuderade likgiltigheten
hos kundkretsen – det är de döda själarna – som alltid
stumma står utanför Coop som reflektioner i de gröna fönstren
Rummet det iskalla forntidsutfrusna rummet där alla
ord samlades till slut
den där torsdagseftermiddagen då dödsbeskedet slog
in en blyertsvåg över anteckningarna
Bronsblankt regn, sirenernas rop eller utkastade spytunnor försöker bli till det du skriver men det blir oskrivet, får du inte lust ibland att skicka det du en gång var till en plats du aldrig kommer att besöka, vi är alla fastklamrade i det där vrålande rummet
med hårt åtskruvade lock, nu suger de
ut syret och väntsalskorridoren fylls av Pacmanfigurer, när man dör blir man en sån
eller när man lever
Den här produkten som
Det här erbjudandet som
Den här föreställningen som: värm mig med
något jag aldrig någonsin har upplevt, ta hand om
ditt avgrundsdjupa avgrundsdjup
Har du inte ibland stått där – liksom roterande inuti ditt bortglömda jag, det olyckliga lyckliga barn du borde ha varit – mitt i mataffären … köplistan i handen sprattlar
som en nyss tecknad spetälsk fisk, du vet hur sådana ser ut: fiskköttet är grått fiskögonen blyfärgade fiskmunnen vit med gula fisktänder eller dom är också grå
som du måste du äta upp nu
Allt på tallriken är fyllt av det där

foto magnus carlbring

brännandet av fossila bränslen

Förklaringen är mycket enkel, det här

kräver inte många ord eller långa

utläggningar; vi har en klimatkris

som är skapad av oss själva

genom

brännandet av fossila bränslen

That's it — face it, eller göm dig

i skämskudden

Det vi måste göra

är (förstås) att

sluta bränna fossila bränslen

Idag

Inte i morgon

Inte tjugitretti tjugiförti

Och det gäller dig

och mig och alla andra människor

på jordklotet, det handlar om

att visa moral

Ta ansvar

Om det inte var så jävla enkelt

skulle jag skriva en dikt

om det, lite skön och flyktig

där en bredvingad fågel, havstrut

troligtvis, skulle som en skugga

segla genom versraderna

Skränande sitt budskap

Blicken het och flammande,

en skogsbrand vid horisonten, ett hav

som fräste av giftalger och hetta

Men det blev bara övertydligt

i en tydlighet som redan syns

som vitt på svart

och svart på vitt

Agera

Bild MC2019

vi vet redan allt

Man kan skylla alltihop på kapitalismen. Man kan skylla alltihop på industrialismen. Man kan skylla alltihop på jakten på ständig tillväxt, på människans behov och lust att ständigt utveckla, förflytta positioner, bygga nytt, vidga territorier, klättra högre. Man kan skylla på massrörelsers enögdhet och på individens girighet. Skyll gärna på mig. Jag är en del av detta. Ta ansvar själv. Du är en del av detta. Vi kan skylla på gårdagen. Vi kan skylla på kineserna och amerikanerna och på befolkningsökningen och vi kan skylla på vår ofullkomlighet och vi kan absolut skylla på oljeindustrin och den stenrika lobbyverksamhet som plöjt ner miljarder dollar i klimatförnekandet. Vi kan skylla på okunskap och enfald och på rädsla och motvilja och på egoism och på oförstånd och kanske rentutav på elakhet gentemot de som redan drabbas hårt. Vi kan skylla på de som har mer och på de som inget har alls och vi kan skylla på dem som strävar hänsynslöst efter ännu mer och vi kan skylla på dem som röstar på dem som inte bryr sig om annat än sin egen lilla provins och sitt eget lilla nu i sin egen lilla vrå och vi kan skylla på vår granne och dennes vräkiga bil och långväga semestrar och vi kan skylla på vad vi äter och vad vi klär oss i och vad vi handlar och hur vi förflyttar oss och hur vi producerar allt vi behöver – och inte behöver – och vi kan skylla på kolonialismen och på nykolonialismen och på glömskan … ja på människans korta minne och osvikliga förmåga att glömma snabbt för att kunna gå vidare kan vi definitivt skylla mycket. Men det där är också vår styrka: att överleva svårigheter och umbäranden och bygga nytt och kunna gå vidare. Vi kan väl inte skylla på våra styrkor. Eller så kan vi det: balansakten mellan att välta omkull alltihop och hålla det upprätt är inte alltid lätt. Men det kan vi inte skylla på. Vi har ingenting att skylla på. Vi vet allt. Vi har vetenskapen i ryggen och framtiden framför oss och det finns bara en enda sak vi kan och måste göra. Lösa det här. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vi måste stoppa människans utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Vi måste bygga ett hållbart samhälle där kretsloppstanken och den cirkulära ekonomin regerar. Vi måste inte riva upp allt och begå fullständig revolution, men vi måste börja om på nytt från där vi står nu. Eftersom annars är framtiden inte bara oviss (det är den ju alltid), utan körd i botten. Och det måste vi skylla oss själva för.

algoritmen

Algoritmen ser dig. Du finns. Algoritmen älskar dig och bryr sig om dig. Oroa dig inte. Du är omtyckt. Algoritmen ger dig tröst. Den är som en dikt som är utanför dig istället för inuti. Algoritmen är dina nya föräldrar. Kom hit, säger de. Kom till oss. Vi är alla algoritmens barn, osynligt sammanlänkade. Vi är trygga. Räddade av algoritmens ynnest. Regnet trummar mot fönsterrutan och bildskärmen lyser upp våra ansikten. Vi är alla blå som lik. Stillheten är enorm, den är som ett ljudlöst öronbedövande vrål. Vi är i skriket. Släpp ut oss. Befria oss, snälla algoritmen. Vi vill bli oss själva igen. Höra våra egna röster. Se vår egen värld. Inte dubbleras tusenfalt i ett flöde som blir alltmer fyllt av tomhet. Världen bleknar ut.

Foto Magnus Carlbring

utan tvivel

”Utan tvivel är man inte klok”, skrev Tage Danielsson i Tankar från roten. Ambivalensen gör oss till förnuftiga människor. Nyfikenheten tillsammans med osäkerheten tvingar oss att vara både listiga och försiktiga.
   Men. 
   Hur smarta är vi egentligen, vi människor?

   Klarar vi att ställa om till hållbart?

   Kommer vi att fixa att lämna fossilberoendet bakom oss?

   Fattar vi inte konsekvenserna av att strunta i vad vetenskapen säger?

   Jag är inte säker längre. Jag har varit bombsäker i flera år, jag har varit övertygad om att det finns kraft och möjligheter i vårt sätt att vara, att alltid kunna anpassa oss och utvecklas och förändras. Och överleva.

   Men nu undrar jag.

   Vad som krävs är att vi slutar bränna fossila bränslen, det vet vi. Det finns några stackare som fortsätter att så tvivel kring detta, särskilt i sociala medier, men de blir allt färre. Värmerekord efter värmerekord och skogsbränder världen över går liksom inte att trolla bort. Vartenda år under 2000-talet har bjudit på mycket obehagliga klimatrelaterade sensationer.

   Vi glömmer så fort. Googla bakåt och se efter. Uppdatera minnet. Skogsbränder. Översvämningar. Allt kraftigare oväder. Glaciärer som smälter. Grundvattenbrist. Brunnar som torkar ut. Grödor som dör.

   Problemet är att vi slutar inte att bränna fossilt. 24 juli slogs rekordet för antal flygplan i luften under ett dygn på jorden. 225 000. Samma dag slogs värmerekord i Nederländerna, Belgien och Tyskland. Temperaturerna tickar kring 40 grader och över. Vad tänker vi på. Sambanden är närmast övertydliga. Varför agerar vi inte mer, starkare.

   Inför motbok på flyg. Omedelbart. Det tvingar människor att anpassa sig och planera sitt resande.

   Inför bensinransonering. Omedelbart. Det blir genast rättvist och kommer att ge utslag på utsläppskurvan snabbt.

   Slopa alla subventioner på klimatskadlig verksamhet. Nu. Det är kris. Då krävs krisåtgärder. Resoluta handlingar.

   Men. Kommer sådana till synes radikala beslut att fattas? Här? Globalt? Vid nästa klimatmöte? Jag har börjat tvivla. Och tvivlet stör. Vi kan inte tvivla, det är kontraproduktivt. Vi måste vara övertygade om att det vi har ställt till med – de eskalerande utsläppen av koldioxid – kan vi återställa. Vi måste förstå att vi är en del av kretsloppet, att det vi tar måste återbördas. Vi måste inse att vi människor på ett sätt är större än naturen, då vi har förmågan att förstöra dess system, ruinera världen. På ett annat sätt är naturen större än oss, eller rättare: vi är en del av en större helhet som vi måste respektera. Ansvaret är stort. Vi bär det. Det gäller att bära det med beslutsamhet och visst gott humör.

   Men räcker det.

   Räcker vår beslutsamhet och ambition. Räcker det att stoppa utsläppen. Värmeböljorna blir alltmer frekventa. De höga temperaturerna är livsfarliga. Människans kropp klarar inte att inte få återhämta sig från värmen, dygn efter dygn efter dygn. Och grödor torkar ut och sädesfält och skogar brinner upp. Vår livsmiljö dör.

   Är nästa steg geoengineering; alltså att vi använder oss av vår teknik och kunskap för att påverka klimatet än mer, men då för att bromsa uppvärmningen? Det finns metoder som är enkla. Trädplantering är självklart, och naturligt. Vi kan minska albedoeffekten genom att måla hustak och väggar och parkytor vita. Vi kan skicka upp partiklar i atmosfären för att bromsa instrålningen, ett slags konstruerade vulkanutbrottseffekter. Vi kan också börja suga tillbaks koldioxiden ur atmosfären; det finns maskiner. Allt detta kostar mycket. Men har vi inte råd med det? Har vi inte råd att rädda vår egen livsmiljö?

   Den andra stora frågan är energin. Vi är relativt lyckligt lottade här i Sverige som har vår vattenkraft och samtidigt bygger ut vindkraft och solkraft relativt snabbt.

   Men räcker det.

   Behöver vi inte dra ner på tempot? Behöver vi inte inse att en ständigt ökande tillväxt är en paradox i en värld som kröker rygg under just detta: att vi begår rovdrift på planeten, aldrig tillåter den att återhämta sig.

   Det pågår samtidigt en diskussionsbatalj om kärnkraftens vara eller ickevara. Framstående klimatskribenter som Mark Lynas och Eric Holthaus hävdar att kärnkraften är nödvändig för att vi ska kunna bromsa utsläppen av koldioxid. Och kanske är det så, för nu. I förlängningen är dock både oljeåldern och atomåldern tidsåldrar vi människor kommer att ha lämnat bakom oss; i en förhoppningsvis snar framtid kommer så snabba och samtidigt livsfarliga energikällor att betraktas som primitiva. Vi som röstade nej till kärnkraften 1980 minns med viss häpenhet de beslut om avveckling som fattades då, och kan jämföra med diskussionen idag. Häromdagen var det rusning efter jodtabletter i Archangelsk i Ryssland, efter radioaktiva utsläpp; ingen vet från vad. Det nukleära är alldeles för instabilt, alldeles för farligt. Förnybart är framtiden. Vind. Vatten. Jordvärme. Solkraft.

   De nya begreppen behöver tid att omfattas. Cirkulärekonomi. Kretsloppssamhälle. Hållbarhetsepoken. Samtidigt är vi där nu; de farhågor som klimatforskarna ställde för bara ett decennium sedan, besannas redan idag. Permafrosten släpper. Metanfickorna öppnas. Koldioxidkurvan bromsas inte, halten bara stiger, och temperaturen i samma takt.

   Sudda ut tvivlen.

   Om vi agerar tillsammans och om vi gör det resolut och omedelbart, kommer vi att ordna upp det här. Hjälp till. Tveka inte. Varje utsläpp räknas. Vi är här för att ta ansvar för den komplexa och vackra planet vi alla av en lycklig slump har hamnat på. Ställ om. Var modig och hamna inte alltför ofta i samvetskval och bryderier. Världen tackar oss inte för sådant. Världen kommer att tacka oss för att vi räddade den. Utan tvivel.

Foto Magnus Carlbring