det är som om människor inte har några hjärtan längre

Jag har brottats med den här texten hela eftermiddagen
Jag ser till den mellan skrivpass och annat
man måste göra: laga mat, äta mat, bära mat, diska
upp efter maten
Min tillvaro är luxuös: jag har det så förspänt
att jag sällan reflekterar över det självklara
i att vara en fri människa
En text måste vara uppriktig, även en skönlitterär
text lever på sin känsla av äkthet
Det är där det här inte fungerar: jag vill gestalta
verkligheten: men den glider bort, känns helt förändrad
Är det på riktigt, det vi upplever: avhumaniseringen
av medmänniskor, brotten mot asylrätten
Vad är det som har hänt med oss
Om man följer nyhetsflödet och flödet
i sociala media är det en enda fråga
som tycks uppta människor just nu: hur ska vi
hantera strömmen av flyktingar, och allra helst
de ensamkommande barnen
Det är som att läsa en spökskrift
Det är som att se ett bildspel ur en mardröm
rulla över näthinnan; hur kan vi ens diskutera barn
utifrån sådana premisser
Ät på de här orden:     ensamkommande      barn
Vad rör sig i dig då; din egen barndom kanske
Minns du den? Kalla, sura vintrar, elaka
skolgårdsungar och denna fördömda insikt: att
vi är här för att stanna en tid; att växa upp
till människa är en plågsam tilldragelse
Men                                 men                         men
Vi som har växt upp utanför krigen, kan vi
någonsin förstå, vi som har växt upp i toppen
av den här kastordningen som utgörs av nord/syd
Vi som tillhör västvärlden: mot de forna
kolonierna, övermakt mot förtryckta och utnyttjade
Kan vi någonsin förstå ett uns av vad det innebär
att vara ensamkommande flyktingbarn
Vi kan ju försöka: hur var du när du var liten, säg
tio, tretton, femton år; hur skulle du ha fungerat
utan social trygghet, utan föräldrar, skolgång, pengar
Eller gå ännu djupare, försök minnas
det du aldrig har upplevt: minns du när du
växte upp under en totalitär regim, det rådde
utegångsförbud på kvällarna och du fick aldrig
lämna din hemstad, knappt ens kvarteret
eller byn där du bodde, minns du
när rebellerna kom till
din mellansvenska lilla stad
och slet ut dina föräldrar på torget
och sköt dem i huvudet
Minns du nätterna i tältlägret vid gränsen
Eller, om vi tar ett annat perspektiv: ta dina egna
barn: att i tanken skicka dem till världens ände
för att troligtvis aldrig återse dem igen
Brinner det i hjärtat
Gå under hemma på din gård, vänta tills torkan
har tagit alla djur alla grödor, eller fiendearméerna
har tagit allt du äger: du kommer att dödas
Men ditt barn, dina barn: de flyr ensamma
De är de ensamkommande barnen
som flyr undan förföljelse
Krossade människohjärtan
En urvriden flytväst
Jag kommer ingen särskild vart med texten, läget
är på något sätt hopplöst: det är en spärr
mellan den äkta verkligheten och den fiktiva, 
politiska verklighet där människor tycks tro
att vi kan stänga dem som flyr från krig ute, att vi
har rätt att stänga dem som flyr
från ett skenande klimat ute från den del av världen
där just vi är födda; det kommer förstås inte
att hålla streck
Den här texten handlar inte om dig eller mig
Det är det som gnager sönder raderna: det handlar
om oss alla och om dem som kunde vara du
som kunde vara jag; vi måste bli övertydliga
eftersom nuet kräver det av oss: det finns
bara ett enda jordklot, en enda värld
Och den är inte vår: den är barnens
Slut med alla försök till konstfullhet
Ingen jävla sentimentalitet
utan direkt handling, total och solidarisk
uppslutning kring omsorg och vänlighet
Vår trygghet kan aldrig bli en sköld
utan bara självklar öppenhet
Någonstans i de här raderna springer
bröderna Lejonhjärta förbi, de sicksackar
mellan ord och handling
Skorpan som, när han kommer till Nangijala,
är så ensam och föräldralös som en människa
bara kan vara på andra sidan
av sin egen verklighet, och där är hans bror
som tar honom i sin famn
Jonatans monolog: om att inte vara någon liten lort
Den skulle skrivas överst på internet
just nu, som en uppmaning till alla som har, att ge,
och som ett löfte till alla barn, ensamkommande
och inte, på flykt i världen: vi ska rädda er
Det finns inga undanflykter bara feghet – 28 januari 2016

Foto Magnus Carlbring 2018

en akvarellslinga

sorgen drabbar aldrig de idogt arbetande inutivarelserna även
om en sylvass insikt om intighet antyds när hjärnboet bränns
månens genitalier flyter som maneter eller en blodtransfusion
ur himlens slemsäck när jordklotets bombhund finner sin väg
omsorgsapparaten sitter mållös i den masserande läderfåtöljen
med fjärrkontrollen svävande i medvetandet som ett inre lod
ur civilisationens sista äggkopp: en liten dödsvind som är fadd
en liten isvind som är som en akvarellslinga över hjärteroten

Ur HORD (2012)

Foto Magnus Carlbring 2019

det genomgripande

Det som tvingar dig framåt, det som ställer dig, tyst och sist i kön,

med hakan tryckt mot bröstet och blicken svepande över

cigarrettfimpar och pappersskräp, det som föser dig ombord

på den överlastade bussen, det som fäller dig, som en rakkniv,

ned i det svartglänsande sätet, det som rycker igång bussen, det som

får passagerarnas kroppar, i absolut samtidighet, att rycka, tungt,

först åt vänster, sedan snett vridas framåt, och sedan kastas lätt bakåt,

det som vrider asfalten, iskall, under de varmt mjuka däcken,

det som får din blick att fullkomligt tomt registrera den bländande

ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som

utan egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer

all denna tidsförbrukning, nednötning av intet i intet, det som

styr eftermiddagsljuset i en vild båge, från din blick och ut

i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar

att genomskådas, analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som

är en ljus susning av en förbiilande känsla, knappt förnimbar,

det som sker och knuffar skeendet framåt, vidare, det som

du är en försvinnande del utav, det är vad som, i sin tunna dräkt

av strålar, förenar och skingrar oss, ger den tillfälliga tillvaron

en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid

Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999

Foto Magnus Carlbring

ha en bra dag

Medan människor förhandlar om vilket år som vi ska ha nått den och den utsläppsnivån och medan människor diskuterar om den globala uppvärmningen verkligen är så allvarlig (det är den) och om det här verkligen beror på oss (det gör det) och medan människor flyger till stora världsledarmöten för att diskutera frihandel och tillväxt och oljepriser, så smälter världens inlandsisar och glaciärer. Ingen kan förhandla bort faktum. Koldioxidhalten i atmosfären stiger, vecka efter vecka, och den globala medeltemperaturen följer samma kurva. Det här har pågått sedan vi människor började bryta olja och kol. Det enda vi måste göra - det har vi veta så länge nu - är att minska utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid. Sluta flyga. Ställ bilen. Konsumera mindre. Handla närodlat. Ändra matvanor. Påverka politiken: rösta på de som tar klimatfrågan på störst allvar. Påverka marknaden: köpvägra. Påverka industrin: demonstrera och ockupera. Låt gång- och cykeltrafik alltid komma först. Inför bilfria städer. Föreslå förändringar. Varje utsläpp räknas. Förbjud all (fossildriven) privatbilism i alla tätorter vardagar mellan 8 och 17. Inför motbok på flyg. Inför bilfria söndagar. Fortsätt subventionera elcyklar. Satsa all kraft och alla medel på kollektivtrafik. Ge varje nybliven artonåring en cykel, med vagn. Shopstoppa. Odla upp varje tom yta. Odla på höjden. Täck taken med gräs. Skippa subventioner på flygbensin; låt en flygbiljett kosta vad den kostar. Bygg ut och rusta upp tåget. Satsa på förnybart. Odla urbant. Nyplantera skog. Gör landsbygden levande. Avindustrialisera jordbruket. Våga drömma om förändring och sluta drömma om en evig tillväxt. Tänk hela tiden: kretslopp. Återvinn. Släng inte i onödan. Lev lite närmre, lite mindre energikrävande. Ät mer plantbaserat. Mindre kött. Flygimportera ingenting. Tänk på att vartenda ton räknas, vartenda utsläpp. Skaffa kunskap. Lita på forskarna och de seriösa instituten. Lyssna på dem som vet. Hör vad ursprungsbefolkningarna säger, önationer, de som bor i bergen och är beroende av glaciärer, inuiter; de som ser klimatet skifta. Läs böcker. Var snäll. Tänk efter före. Den som sover syndar inte. Det lilla kan vara det stora. Tänd ett ljus. Kom närmre. Berätta något. En rolig historia drar ingen energi, den ger. Skratta. Gråt. Var snäll mot jorden, vi behöver den så förbannat mycket. Ha en bra dag.

Foto Magnus Carlbring 2018

blodmånen

Foto Magnus Carlbring 2019

sodapop

Kulturförakt. Bildningsförakt. Människoförakt. Förakt för svaghet. Främlingsförakt. Självförakt. Är de giftbär på samma buske? Åh. Ge alla de som går i mörkret varsitt färskt äpple. Be dem tugga solljus. Ge dem ord att dricka. Eller bara en sodapop (det låter så himla gott, och uppåt). Sodapop!

Foto Magnus Carlbring 2018

burken

Att vrida locket av sitt jag. Så hårt det satt! Att vi alla vill men inte alla kan att det är källan till all dikt all smärta. När du skriver så att det hela tiden spricker upp inuti, är du verkligen här. Känn. Det är inte farligt. Du försöker skoja bort det här. Typ: hela jag är gjord av pickles. Sura bitar alltihop. Men när du gräver upp den dallrande söta sylten som är ditt inre, då ser du vem du egentligen är. Klägg. Glitter. Plasma. Det är fint på sitt sätt.

Foto Magnus Carlbring 2019

kärnan

Jaget är det minst intressanta subjektet i en objektifierad värld. Varje bild du tar är ett självporträtt. Varje uppdatering är en flyktväg. Varje litet spår som du lämnar, lyfts som en flik av sorg, och där under syns du. Och mysterierna. Och en horisont som darrar när du rör vid den. Vi kan inte byta verkligheter, vi kan bara - som sparvarna som svärmar i granruskan efter talgbollen - försöka nå kärnan av kärnan. Och när vi tuggar på den knastrar det hårt.

Foto Magnus Carlbring 2019

en dikt

När jag tog bilder
på nyårsnattens fyrverkeri
var det som om mitt inre
brann, alla dessa
eldar som blossar upp
och dör ut i mörkret
Det där, tänkte jag, skulle jag
vilja skriva en dikt om

Men det ska jag förstås

aldrig göra

Foto Magnus Carlbring 2019

det här är min kommentar

Poesin är det första och det sista språket. Dikten är alltid kvar därute. Ser du den. Ser du hur havet sköljer över dikten och den är alltid kvar därute. Ser du dikten. Ser du att den är orörlig och att allt rör sig över och under dikten. Att dikten är kvar därute. Ser du det alltid. När du är tyst, hör du dikten. I flödet står dikten alldeles stilla. Det finns ingen egentlig mening med någonting. I flödet står dikten stilla. Det finns ingen dikt med någon egentlig mening. Det finns någonting i dikten. Den står stilla. I dikten står flödet alldeles stilla. Det är här. Du står stilla nu.

Foto Magnus Carlbring 2019

ta ett break

Istället för att oroa oss för att vi får klimatångest av den accelererande globala uppvärmningen, kan vi göra det vi måste: tillsammans stoppa utsläppen av koldioxid från fossila bränslen. Alla vet det här nu. Klimatstrejka. Köpvägra produkter som bidrar till utsläppen. Ändra matvanor. Ställ bilen. Boka av flygresan. Prata om det här. Utmana varandra. Utmana politikerna. Påverka världsskendet i det lilla: vartenda bromsat ton koldioxid räknas, varenda hejdad decimal på den hela tiden stigande temperaturkurvan räknas. Jag drömmer om att världens ledare beslutar att vi gör halt här. Allihop. Vad är allt detta vi gör - umgås leker älskar grälar slåss - värt, om vi ruinerar alltihop genom vår livsstil? Är expansion och tillväxt meningsfullt, om resultatet är destruktion och utarmning. Ta ett break. Låt atmosfären andas. Ge biosfären respit. Tänk om de beslutade att vi skulle ha flygfria dagar, världen över. Det är ingen omöjlighet. Det finns andra sätt att förflytta sig på. Och nya. Vi kan inte pressa flyg- och transportindustrin till förändring, om allt bara fortgår. Vi kan röra oss mer på marken. Ta tåget. Cykla. Varför kan inte det finnas bilfria städer, överallt? Kan vi aldrig ändra oss. Det här är inte romantik (jo kanske finns en naturromantik i botten: det är ju fint att vistas i skogar och berg och vid sjöar och hav, det handlar inte bara om oss, det handlar om vårt ansvar för allt levande på jorden) utan krass realism. Gör vi ingenting idag, är det kört i morgon.

Foto Magnus Carlbring 2018

landa världen

Sedan industrialismens början för sisådär 150 år sedan har människan brutit kol och pumpat upp olja. Och sedan dess har vi bränt dessa fossila bränslen, först till ångmaskiner och sedan till kolkraftverk och oljekraftverk och till förbränningsmotorer till bilar, båtar och flygplan. Och under samma period har jordens medeltemperatur stadigt ökat, i takt med att andelen koldioxid i atmosfären också ökar. Det här vet alla nu. Förindustriell nivå var 280 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Vi har satt som mål att ligga på 350 ppm. Idag ligger det hela tiden över 400.

Slutsatsen av detta är enkel. Vi måste sluta bryta kol och pumpa upp olja och sluta bränna det. Annars går det åt helvete; ingen kommer att kunna leva på en jord med säg 4-5-6 graders temperaturhöjning (målet är att stoppa vid 1.5 (där vi redan är, i stort sett, och på vissa avgörande platser - som Arktis - stiger temperaturen ännu snabbare). Flyget bidrar till alltmer av dessa utsläpp av koldioxid. Ergo: vi får inte flyga. Samtidigt: vi gör inte så himla mycket åt det. Det finns inga alternativa bränslen, till flygplan. Jetbränslet späs förvisso ut ibland med lite biobränsle. Men det förslår inte. Vi skulle odla upp all jordens marker för att fixa bensin till den ständigt ökande flygtrafiken. Och skogarna behövs för att ta hand om koldioxiden. Och alla annan mark behövs för bete och för att odla grödor.

Bilar körs redan på el: där finns mindre oro. Och tåg är bra. Färjetrafiken är problematisk, men möjlig att åtgärda (långsammare fart, segel som komplement, soldrivna fraktfartyg). Men flyget kan inte ersättas; jo med luftskepp (det utvecklas faktiskt nya), som går betydligt långsammare än jetplan. Har vi bråttom. Kan vi vänta. Kan vi ta tåget. Har vi råd att byta bil. Över 90 % av jordens befolkning har aldrig flugit. Att flyga är en lyx, och dessutom en kraftigt subventionerad lyx: vi betalar aldrig vad en flygresa egentligen kostar. De som drabbas hårdast, hittills, av klimatförändringar är människor i låglänta havsområden, öbefolkningar, ofta fattiga, mycket ofta människor som aldrig har flugit. Vilken rätt har vi i den rika världen att fortsätta destruera deras – och snart vårt eget – habitat? Ingen alls. Om vi vill leva i en någorlunda rättvis värld, vill säga. Hur gör vi då? Vi kan inte klaga på varandra. Vi är inga änglar. Vi är uppväxta med det här: bilsamhället, charterresorna, oljeprodukterna, all plast. Vi visste inte vad vi höll på med (även om oljebolagen förstod det redan på 1950-talet, men la locket på). Och nu behöver vi ändra på alltihop; vi behöver inte se fler rapporter - klimatet har börjat att skena. Vi behöver inte veta vad vi ska göra åt saken. Vi vet det redan: minska utsläppen av koldioxid. Nu.

Och vi kan förändra oss, det är inga eviga förhållanden vi lever under. Allt är i ständig rörelse. Hur vi lever, reser, äter. Det sker redan små förändringar, i vår vardag. Solenergi. Vind. Elbilar. Hybrider. Lastcyklar. Maten vi äter. Där sker det lilla skiftet. I övrigt är det de stora aktörerna som bär ansvaret: oljebolagen, resebolagen, flygbolagen, makthavarna. Det behövs politiska incitament för att minska flygandet, för att ställa om transportsätten, för att - ännu snabbare - bygga ut alternativa energikällor. Och för att ändra vårt sätt att leva, att bryta ner klimatet via en ständigt ökande tillväxt: det går inte längre.Det behövs ”tuffare tag” (som om det skulle innebära tuffare tag, att se till att klimatet stabiliseras?), utöver flygskatt och dylikt. Motbok på flygresor. Ransonering av bensin. Och fler egna initiativ. Att bryta mönstret. Det behövs positiv förstärkning. Vad kostar en cykel? Vad skulle det kosta att skänka en cykel åt varje medborgare, och vad skulle det ge i reducering av koldioxidutsläpp?

Det går inte att predika. Vi kan omöjligt angripa varandra. Luften är fri (sic). Klimatförnekarna är nog besvärliga: att människor tycks tro att det här är en chimär, en bluff. Det är det inte. Och argumenten för att göra fel hittar ofta rätt, när de behövs. Det är svårt med paradigmskiften, de sker ofta omärkligt. Revolutioner är inga kreativa omvälvningar: det blir surt efter. Men nu är en revolution inom klimatomställningen nödvändig. Vi måste till en framtid utan jetplan; den eran är egentligen över. Se det som en epok. En ålder. Vi hade de stora segelfartygens epok (en tid som är värd en renässans: träskepp i modern skrud: sådana där fartyg kunde komma upp i höga hastigheter, upp mot 20 knop) och vi hade häst-och-vagn-tiden (också värd en liten renässans, med moderniserade vagnar och vägar) och ångmaskinens epok. Och vi hade de stora flygplanens tid. Vad kommer sen? De små eldrivna flygplanen. Hyperloopen. De elektriska landsvägarna. Nya flygmaskinskonstruktioner: vad kan människan hitta på: vätgasplan? en ny armada luftskepp, modifierade? bemannade drönare? Vad gäller transporter av gods är faktiskt zeppelinarna användbara: klimatvänliga och kan landa och lyfta på oländiga platser. Tyvärr är det ett måste, att vi bromsar flygandet. Det är människan nu i antropocen som har skapat de här förhållandena och det är människans ansvar att ställa det till rätta. Det är som att sluta röka, fast nu gäller det hela världsbefolkningen. Landa.

Viktigast av allt är att vi låter makthavare veta och förstå både vår oro och situationens allvar. Det är oljebolagen och elbolagen och industrin och transportföretagen som måste ta störst ansvar. Ställ om. Nu. Och politikerna, se till att de positiva förstärkningarna ökas men också att begränsningar införs. Det här handlar om våra barns framtid; nuet håller på att välta den omkull. 28 april 2017

Foto Magnus Carlbring 2018