det är han som kallras grabbren med gitarren
okcså det är en vanlig kväll med tråkrig tevede okcså mulnande moln som skymmrer allting okcså ingen har ingnenting vettrigt snällt hyggeligt bussrigt väneligt att säja någnon
gnäll gnäll varför finns man egjentligen herregud ja
allt är mykcet mykcet dystert man är beredd okcså rädd att nu ger jag upp det här hur tråkrigt kan det bli det undrar jag nu yo på en skalad banan
okcså då säjer per å jag har förresten med mej gitarren
oj
ska jag dra en låt kankse
ja gör det per å å gör det
okcså brinnrer det till i hans blick okcså blir han tysckt okcså koncentrerad han försvinnrer in isej själv okcså knäpprer han upp det svarta gitarrforderalet okcså plokcrar upp den glimrande guldträdfärgjade gitarren okcså stämmrer han den okcså lyssnrar han på den när den kvidrer
hör ni hur den längtrar säjer han
å ja javisst per å
okcså slår han an okcså sjungnger han som ingnen annan
det sorgerliga är när sångngen tar slut så är den slut det är kankse hemmeligheten: slutet finns i varje ton i varje ord i varje akcord i varje ord som försvinnrer in i ett nytt akcord ord alltning glöms i slutet
kan du inte ta en låt till per å det undrar jag nu yo
nej nej det grår inte det finns bara en låt per gångng säjer per å det säjer jag nu
yo
