Tuesday, June 23, 2009

upphovsrätten på nätet 3

Jag har varit inuti och utanpå det här nätet sen det dök upp (eller nåja: jag är en nätmjukis: en kommunikatör, en litteratör, ingen etta-nolla-nolla-etta, ingen operatör, ingen invigd i det som nuförtiden kallas "svärmen").

Men jag visste det här: nätet är gott. Nätet är en oöverträffad plats/arena för utbyte av idéer, för snabb kommunikation, för snabb respons: forskning och privat kommunikation underlättas och som författare trivs jag.

Eller: jag trivdes. Tiden kom ur led.

Eftersom: allt var gott, tills: den illegala fildelningen exploderade. Jag tror att det som - för teknokrater, för programmerare, för spelnördar, för netbums - var ett Klondyke, ett nybyggarsamhälle, fritt och anarkistiskt och vidöppet ... det blev alldeles för stort. Och det där gick väldigt fort. Alla fick tillgång och möjlighet. Och det var bra: tillgång och möjlighet är bra. Men, till vad? Och hur? Allt gick helt snett, det kapsejsade. Man laddade ned, utan urskillning och utan vetskap. Folk begrep inte (det kan dom inte ha gjort? man gör väl inte sånt: medvetet?) att man bröt mot upphovsrätten, att man kränkte alla dom som hade skapat allt det goda man laddade ned.

Men faktum var att allt hade blivit för stort; om alla skulle ladda ned allting, då skulle ingenting bli kvar i botten; upphovsmännen skulle inte kunna arbeta längre. Det var ett Moment 22, helt genuint. Om du fortsätter att ladda ned, kommer det du laddar ned att upphöra. Ändå fortsatte man. Och fortsatte.

Och hårdare lagar tvingades fram.

Och upphovsmännen - som försvarade sina lagstadgade och framkämpade rättigheter, det var man tvungen till: shit, det här är vårt JOBB man missbrukar - trakasserades.

Man nätmobbade författare och musiker som försvarade sitt yrke och sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sej. Man hånade, bespottade. Man skulle ordna bokbål. Man skulle bojkotta. Man ville att hela Hollywood skulle självdö. Men man såg inte att i botten av allt, längst ned, befann sej upphovsrättsinnehavarna, författarna, konstnärerna, dom fria tänkarna; musiker, kompositörer, regissörer, kulturarbetarnas alla kreti och pleti. Man knuffade - eller försökte knuffa omkull - en hel värld. Det kunde inte gå.

Man knuffade. Och bespottade. Och samtidigt: laddade ned. Man bara fortsatte. Och samtidigt hänvisade man till - när lagarna hårdnade, när kontrollen hotade att öka - "den personliga integriteten". Att ingen fick ta sej in i någons dator, att ingen hade rätt att avsöka nätet, att ingen hade rätt till ... någon annan.

Samtidigt som man: tog sej rätten att ta andras verk och tjyvkopiera och distribuera, fritt.

Förstod man aldrig att det var just "den personliga integriteten" man attackerade och ruinerade?

No comments: