embryoperioden

Sen har vi embryoperioden, en tid då jag skrev rakt ut på nätet i ortografisk ordskrud och alltihopa fick löpa fritt – ja nästan amok. Jag var anonym men mig själv; det var viktig att testa hur långt ett nytt sätt att skriva kunde nå, på en spelplats där betingelserna hela tiden är nya. Och det gick bra. Embryo blev läst; han fick motståndare – man kan inte stava hursomhelst (jo det kan man!) och man får inte vara hur naiv som helst (jo det får man!) – och han fick många supportrar och blev intervjuad av pressen och hamnade, det var väl ett slags slutpunkt, i Lyrikvännen. Embryo visar hur styrda vi är av förväntningar om form och uttryck i våra läsarter. Säger man att texten är ’en dikt’ eller – ännu värre – ’ett prosapoetiskt experiment’, då lämnar de flesta av och går till sin kvällstidning eller sin underhållningsroman. Men alla kunde vi få med oss; poesin får ett helt annat liv i det digitala samhället; här finns plats för spontana skrivsätt och vidöppen läsning. Man kan hitta in i skrubbar som annars håll stängda av allehanda fördomar om vad poesi ska vara och hur poesi, eller text (och ljud och bild) överhuvud, ska se ut och låta.

Läs mer här.