MARDRÖMSTUMMEN

en novell av Embryo Foster

Tillägnad Mästaren Ma

Allt du gjorde igår har du glömt. Embryo, vakna. Igår kväll satt du och skrev, du skrev en berättelse; den handlade om en stor pulsande tumme som tryckte sig genom människors verklighet som en skräckfigur, allt var mörkt och kallt och otäckt. Minns du inte. Tummen som segade sig genom gränder och över motorvägar, trafiken som hamnade i kaos, allt löpte amok. Tummen bara växte och växte, blev till ett vandrande berg. Himlen blev mörk och i takt med att tummen vred sina leder över världen, gav människor upp. Man började bejaka tummen. Gilla den. Man försökte omfamna tummen, ge den kärlek, kramar. Men tummen var obeveklig, iskall, den var bara en metod, ett medel, ett vapen att förtrycka, uppfunnet av sig självt, en självgenererande världsförgörare, det var en riktig mardrömstumme.

Väckarklockan ringer. Yo. Hela huset skakar. Det är en skir dag, det är mars, vårsolen är disträ men effektiv. På Embryos lilla villagata rör sig människorna, som alltid, som ljusa och mörka skuggor över en grå fond. Vi kan se dem framför oss, deras konturer och deras gester. Där sitter Farran, en stor kraftig karl i snickarbrallor och rutig skjorta. Han luktar lite svett, han luktar kaffe, sötebröd. Morran – vi vill inte ha några schabloner men försöker inte undvika det, vi skildrar tillvaron som den är, vi analyserar inte, det här är nuet – står i köket och lagar en rabarberpaj. När pajen väl är i ugnen, sätter hon sig i bradagsrummet och läser. Hon läser alltid poesi, blandformer: allt från långa episka verser och skapelseberättelser, tafatt tolkade av språkprofessorer (som ej har den där äkta känslan för rytm, för närvaro, presens i texten), till senmoderna experiment (smula sönder dikten som müsli över livets yoghurt) och över ren rå kärlekslyrik, eller dikter som faller samman, skaver, är på ytan oläsliga. Morran gillar när de finns sår i det hon läser och upplever; ibland sätter hon på sig hörlurarna och lyssnar på Eminem istället – bara för att. I den lilla hundkorgen ligger husljuset Mysko och slumrar, klipper med ögonen och de små ludna öronen vippar i förmiddagsljuset som strömmar in. Familjens äldsta barn, Brollan, är ute på resa. Världen är hans tummelplats, hans dröm. Ibland kommer det ett vykort. Taj Mahal var så överskattat. Idag simmade vi med valhaj. Har ni ätit en levande bläckfisk, en arm som sprattlar i munnen? Embryo, den yngste, är på sitt rum. Han vaknar som i chock. Var är jag. Vem är jag. Åh visst fasen. Han kravlar upp ur sig själv, kastar väckarklockan i väggen. Gäspar. Sväljer en ocean av luft. Tiden rör sig i oss som en genomlyst manet. Klockan är nu elva. I sitt rum sitter han och skriver, Embryo, han har gjort några statusuppdateringar, virriga, slöa, inkongruenta. Allt han gör är medvetet ometodiskt och med bara en, liksom dovt sjungande, underton: det måste få liv, det måste få en chans att leva. Nu skriver han den här novellen, han börjar minnas: skuggorna och jakten, människors förtvivlan, kraftverk som havererar, en våg slår upp, tummen kravlar över isen. Vi är varandras spegelbilder. Tänk dig att du sitter på ett kafé, det är vid kusten, det är en liten hamn, en bukt, utanför. Havet är grått som papper. Du läser från din mobiltelefon, samma text som Embryo nu genomlever, kreerar. Han vrålar, suckar, kastar sig fram och åter vid sin bildskärm. Herregudrun, fräls mig, hjälp mig. Alla dessa ord. Dessa tankar. Rörelser. All denna rytm. Meningar som brinner. Det kastas spjut av ljus mellan människor. Embryo reser sig, går ett varv i rummet, lägger sig på sängen, på det ljusgula överkastet, ser upp i taket. Där är en himmel, där sveper en stormfågel förbi, ett minne. Ur det självklara kommer det ofattbara: tankar som inte är uttänkta, de blir till i samma tempo som Embryo finns till. Långsamt. Idogt. Hur skriver man en berättelse? Ord för ord för ord. Nu river han åt sig papper och penna, kratsar ned några rader, kavar sig upp, sätter sig vid arbetsbordet igen, datorn lyser upp hans ansikte som en ljusblå sköld. Här möter vi varandra. Det är oss det handlar om. Vi lyssnar på vad han skriver, hör hur tangentbordet mjukt rasslar.

Vi sa aldrig att det var vi. Vi sa alltid att det var de andra. Vi gick alltid tillsammans till kaféerna och ned till kajerna och vi sa aldrig att det var vårt fel, det var alltid de andras fel. De andra var en grå punkt av människor, ett kluster av idéer och utseenden och kläder och förvillelser som vi vägrade att såväl förhålla oss till som att acceptera. Vi såg bara deras fel och brister, och inte ens det: allt vi såg var fel och brister. Vi gömde oss i våra egna föreställningar, i vår jargong, i vår upplevelse om att det bara fanns ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen vårt. I en text behövs idéer om något utanför själva texten, ett slags brist som är invävd – utan att vara dold – i det osynliga mönster som det underliggande utgör. Allt som sker här, kan samtidigt ske någon annanstans. Alla ord, säger man, är redan utsagda. Men inte i samma ordning. Allting är nyskapt. Ingenting förändras. Minns min historia. Den dagen allt det här utspelar sig hade jag köpt en ny bil, en tvåsitsig sportbil med suflett. Jag var gjord av pengar, jag var fri. Klockan var just efter elva på förmiddagen då jag rullade ut ur den enorma bilhallen. På den här tiden var världen full av bilhallar, av motorvägar, av trafikskyltar, av människoöden som samsades – och blev osams – i trafiknätet. Sommaren hade nyss anlänt. Jag såg syrener blomma. Jag såg de gröna gräsmattorna. Ratten till bilen var av brunt hårt träslag, inoljad, blank. I skuffen hade jag lagt min resväska. Allt jag hade med mig var ett ombyte och massvis av böcker. Det här var vid den tiden då böcker förlorade sitt värde; för var dag kom det ny alarmerande rapporter om hur böckerna deklinerade, försvann. Jag hade dock sparat mina, i alla fall de bästa, de jag bäst mindes. Min tanke var att läsa om dem under semestern.

Nu kör vi. Bilen skumpar. Färgerna är grälla och tydliga. Hör ni motorn, hur den spinner. Allting luktar nya plymåer och den där friska doften av tidig sommardag. Timjan. Blad som är färska. Syresatt luft. Jag plockar upp min vän på vägen, han har bara sin ryggsäck med sig och är klädd i blommiga shorts och t-tröja med ett märkligt tryck: en noshörning som skrattar. Hans namn är Sverkcer. Jag heter Embryo. Det här är mitt liv det här är min berättelse. När jag skriver bygger jag aldrig upp en ny värld, allt är en imitation av något som är föränderligt, av hur folk lever och tänker. Kruxet är att jag vet inte hur jag ska definiera just folk. Det är inte vi, inte du och jag som sitter i den blå bilen och är på väg ut på landsvägen, eller till en ny, annan värld. Vi är de som försvinner, som texten suddar ut. Vi vet aldrig var vi hamnar, det är vår enda destination. Folk är inte heller de andra, de som vi alltid betvivlar, ifrågasätter, kritiserar, visar vår avsky gentemot. Folk är istället en tredje kategori människor: de utvalda att vara just människor. Vi är inte utvalda alls, vi är bara bekymmer. Jag skulle vilja vara en människa. Jag försöker. Jag köper en bil. Nej det är ingen sportbil, det är ett litet vrak, en Fiat utan baksäte, den är trettio år gammal, gisten, överjävligt farlig att färdas i. Däcken är blankslitna. En fälgplåt skramlar någonstans. Motorn låter som en lungsjuk. Det luktar avgas härinne. Man tänker hela tiden på döden. Radion spelar musik från medeltiden. Vi kör genom ett regn av ljus. Inom oss rör sig bilder, föreställningar. Sverkcer räknar kilometer, mäter upp världen omkring oss. Jag berättar om vad de böcker jag just nu läser handlar om, ibland ifrågasätter både jag själv och Sverkcer själva texterna. Hur kan man försöka blåsa sådant vanvett in i sina läsare, hur orkar man ens försöka. Vad är meningen med livet. När vi sitter i bilen – här blir det ett break eftersom: nu bromsar vi in eftersom vår – min och Sverkcers – barndomsvän, Abuabu, står och liftar vid vägkanten. Jag säger till honom: ”Här finns bara plats för två.” Abuabu lutar sig fram mot oss och säger: ”Men jag är helt själv!” Och hoppar in mellan oss. Vi fortsätter. När vi sitter i bilen börjar jag återberätta min senaste story; jag har förvisso redan skrivit den och lagt ut den på nätet och både Sverkcer och Abuabu har läst den och de är fyllda av tvivel och, till viss del, bryderier. Måste vi höra allt det här. Embryo, vi undrar över vår egen roll i allt detta. Embryo, kan du förklara övergången mellan å ena sidan fiktion och verklighet, å andra sidan textdjup och textyta; det känns som om allting hänger ihop på ett sätt som ingen av oss kan förutsäga. Vilka är vi. Vad gör vi här.

Okej. Jag kallar storyn MARDRÖMSTUMMEN. Den handlar om en gigantisk blåvit tummen-upp-tumme som jagar en liten skyddslös människa genom en grå förort – förbi höghus, radhus, villor, köpcentrum – och sedan ut på landsbygden, ner mot havet och hamnen och över kajen till slut och ut i vattnet. Abuabu tycker hela idén är dum. ”Hur kan en tumme simma, det undrar jag nu, yo.” Men det kanske den inte kan, vem kan veta vad som händer. Sverkcer ifrågasätter trovärdigheten. ”Även om jag vet att litteratur kan bära oss vart som helst, så tvivlar jag på att folk kommer att köpa det här: en tumme som sätter skräck i folk.” Allt handlar om hur det gestaltas, inte vad det innehåller; eller snarare: det avgörande är att uttryck och form går samman. Texten är en kropp som rör sig, är vid liv. Känn min puls. Jag styr bilen, vi kör genom gula fält och under mörka trädkronor. Månen lyser. Solen lyser. Vi har färdats i oändliga tider. Berättelsen fortsätter, som en del av oss, ett spår inom oss. Jag vänder mig, mycket kort, mot Sverkcer och frågar: ”Vad menar du med folk, det undrar jag nu.” Sverkcer svarar inte, inte nu, inte direkt, inte förrän jag har stannat bilen, vridit av motorn och vi har klivit ut. Vi är vid de stora sjöarna. Vi är diktare. Vi är människor, just nu är vi det: i solljuset, vid sjöstranden. Vi hjälper varandra, kompletterar, faller isär. Vi är av den där typen som aldrig kommer att passa in, men vi är samtidigt inte bekymrade. Vi kan inget annat. Vi tar vårt bagage: jag min väska fylld med storys, Sverkcer sin ryggsäck – fylld med konservburkar och chipspåsar – och Abuabu tar bara med sig sitt glada, underliga humör. Vi är fria varelser, ingen kan komma åt oss här, ingen kan slå ned på oss.  Följ med. Vi går i de gamla diktarnas spår, vi går på de skimrande stigarna. Här växer vårblommor: liljor, krokus, tidiga tidiga rosor. Himlen är vit av dimma och solsken. Här är det väder och temperatur för att skriva, för att förändra vårt synsätt. Vad är det vi skriver. För vem. Vilka är vi.

Nu behöver vi ta en rast, våra fötter ömmar, vaderna är spända, sega. Jag sätter mig på en sten vid vattnet. Abuabu lutar sig mot en trädstam. ”Du riskerar att bli tjatig Embryo.” Sverkcer hänger av sig ryggsäcken och sträcker ut sig i gräset. Under en kort sekund erfar jag att allt detta skulle kunna vara en illusion, en vaken dröm, att  vi egentligen är hemma i Sverkcers gillestuga, i den nedsuttna tevesoffan med proppkornskålarna och cokelikolaburkarna framför oss och dvd:n står på och spelar Stjärnornas Krigfilmer och vi halvligger ned och tjafsar, som alltid, om vilken film i ordningen som är den bästa. Om det är den första trilogin, eller fortsättningen – som egentligen är en prequel – och huruvida de nya, kommande filmerna kan utmana alls. ”Allt är bara Disneyfejk nuförtiden”, fastslår jag och de andra nickar, faktiskt, tyst och instämmande. ”Det är en jävla värld vi lever i.” Men vi bedrar oss. Verkligheten är nära här. Jag känner doften från naturen, ser hur sjöytan rör sig, vattrad, av vind och långsamma strömmar. Det är föränderligheten, alltid, som är poängen. Textens öppningar. Det är som om sjön har en magmun, en hålighet. Är det ens en sjö? Kanske är det en fisk som slår därute. När jag skuggar blicken ser jag fåglar, mörka – ljudlösa – väldiga, som svävar över en mjuk bergskam. ”Ser ni örnarna”, säger Abuabu. Ingen svarar. Vi bara tittar. Till slut säger Svercker: ”Folk är som en hord av tummar, det är så jag ser på saken.” Vi andra två vet inte vad vi ska tycka. Jag ser det som ett angrepp på min berättelse; jag har noggrant gestaltat hur en blåvit enorm, liksom lufsig och obekväm tumme tar sig ut ur ett narrativt mörker och in i våra liv, jagar oss, sätter allt på spel. Vi måste antingen gilla, eller inte. Därefter kantrar jag in i vår gemensamma vardag. Sladdar. Tjackar en bil. River upp spår.

Här sitter jag med en arm hängande fri utanför dörren och en hand på ratten och styr. Jag skriver: jag kör bil och det är en fin sommardag. Vi har semester, visst? Mina vänner hänger på, de är passagerare. Lyssnar. Funderar. Vi är ovanliga människor, vi är mer som figurer i ett landskap. Min röst är instabil. Det är i den ibland långsamma ibland blixtsnabba skiftningen mellan natt och gryning som något oväntat sker. Vi kan inte fatta några andra beslut. Allt är mardrömstummens fel, den där symbolen för gränslös och obetänksam, grund och menlös – jasägarfilosofi. Vi blir som fåglar på en telefontråd. Sitter och guppar i blåsten. Upprepar det, dag efter dag efter dag. Vår sång är entonig. Himlen är grå. Vi arbetar på kontor, vi bygger om våra verandor. Ingen bryr sig egentligen om framtiden, vi äger en känsla av att allt redan har passerat. I bilhallarna doftar det bastmatta och diesel och fönsterputsmedel. Vi älskar att dra papperet av ostburgaren, att doppa de friterade kycklingbitarna i currysåsen. Att se solen gå upp. Vi skiljer oss inte från mängden, ändå är vi aldrig en del av mängden. Vi orkar inte lajka längre, vi ger kort sagt fan i det. Och i den stunden menar Sverkcer att folk, alla, är tummar. Han håller en utläggning, på sitt torra reflekterande vis, om hur vi alla går omkring i ett slags tumkostymer, att vi blir bilder av oss själva. Nickedockor. Oskarpa. Tanklösa. Han säger: ”Jag sympatiserar med din bild Embryo, av en enda skräckinjagande monstertumme.” Och jag nickar tacksamt. Men genast fortsätter Sverkcer: ”Vi måste dock inse att vi alla har en tumme inom oss själva. Vi bär alla ett ansvar.” Tiden är ett långsamt svängande äpple i ett träd som vrider sig omkring oss. Det blir eftermiddag, kväll, natt. Vi står vid sjön och allting – himmel berg solskiva våra utdragna kroppar – speglas i vattnet. Det är nu jag är tvingad att fråga. Vilka är vi. Vi säger alltid vi. Men vilka menar vi; det måste finnas några andra – de andra. Vilka är de, varför pratar vi aldrig om dem. Allt handlar om oss själva, medan det är de andra vi måste lära känna. Jag säger: ”Vilka är vi. Vilka är de andra?” Ingen av mina vänner svarar, de blir snarare fördömt tysta. Jag blir osäker på om jag egentligen har några vänner. Vi är ensamma under bilan. Abuabu grymtar något, blänger på mig, riktigt argt, jag blir rädd, han reser sig och börjar gå. Jag ser att han har fått en dikt – eller vad det kan vara, en ordstorm – i huvudet, fingret far upp i luften och han börjar deklamera, tyst, räkna stavelser, den inre sången stiger i honom. Vreden – eller vad det nu är – är snart bortglömd. Sverkcer kommer också på fötter, drar på sig ränseln och stegar iväg efter Abuabu. ”Kom nu Embryo, det är inte långt till natten och det är ännu långt kvar att gå.” Men vart ska vi. Vi har väl inget mål, det har vi aldrig haft, vi bara driver i tid och i ord som bråte, som debris. Vi är kronblad som har släppt taget om pulpan Sverkcer. Jag ropar, min röst ekar över sjöar och kullar. ”Vart ska vi … vart ska vi.” Sverkcer stannar upp, vänder sig om, hans ansikte är mörkt som ett moln. ”Till natten Embryo. Vi ska till natten och till drömmarna.”

Sagt och gjort. Vi traskar på, jag släpar min tunga väska, överväger då och då att stanna och öppna det gamla bruna läderlocket och lämpa av en trave världslitteratur. Dostojevskij. Virginia Wolf. Homeros. Varför ska vi släpa på allt detta gods? Ibland fylls jag å andra sidan av stolthet och värme. Jag är en förvaltare, en av dem som orkar släpa allt det gamla med mig – bara för att kunna göra sätta orden i ny jord. Se lökarna få stjälkar och knoppar och spränga upp genom papperet. Vi tycker om blommor, trots att de vissnar. Om allt det här resonerar jag inte med Svercker eller Abuabu. Vi bara går nu, stumma, hukande. Det är som i en film: scen för scen av tystnad. Vi går över en saltöken. Vi går genom en högrest skog. Vi vandrar över berg, förbi havsstränder, vi ser eldar om natten och hör djur yla och slåss. Allting är otäckt, tillvaron är livsfarlig. I huvudet rör sig alltihop: tankar om text. Tankar om pennor. Bildskärmar. Gränssnitt. Skrivark. Min värld är en kontaminerad zon, ett ingenmansland utan betydelser, riktning. Varken Sverkcer eller Abuabu vill vistas därinne. De bara går och går och går. Vi måste ut, vi måste vidare. Precis som jag. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka förstå hur Sverkcer bygger sina uppfinningar, gör sina uträkningar. Som Solbollen: ett nytt slags fordon som består av ett enda runt klot som man sitter inuti och där allting drivs av solljus. Eller hur han kunde komma fram till teorin om de dubbla identiteterna, att vi människor inte är en utan två – kanske flera, kanske ett oräkneligt antal – individer, att den här jakten vi begår på oss själva egentligen är en jakt på någon annan, någon annan som alltså är vi. Samma är det med Abuabu, han som kommer från en annan värld, eller en värld olik min, och som har sin familj och sina släktspår han hela tiden återvänder till. Han kan sitta länge och berätta om alla släktled, anfäder, nomader, vandrare, urbefolkning. Jag anar alltid i Abuabu en första människa, en som har klivit ur en ännu okänd kostym; han har ömsat skinn och tagit sig från slätterna och skogsdungarna ned till havsstränderna och snäckorna, musslorna, proteinet. I honom finns vi alla. Nu gör vi halt. Vi har nått fram till natten. Det är dags att slå läger. Här blir det bra, marken doftar starkt och varmt. Vi befinner oss på en höjd och när jag vänder mig om ser jag dagen bakom mig, och allt vi har lämnat. Våra platser. Hem. Staden. Villakvarteren. Höghusområdet. Vägarna. Där står min bil, nu övervuxen av djungelliknande vegetation, jag ser hur djur bebor den, däcken har ruttnat, allt är sönderrostat; mitt fordon är på väg tillbaks till naturen, på väg att bli uppslukat av sin härkomst. Jag ser vägen vi har vandrat. Stigarna. Sjöarna. De blågrönskimrande dalarna med sina tun och grindar och rösen; dagen blixtrar med sitt sista ljus över allt detta. Mörkret faller omkring oss och kylan kommer. Abuabu tänder lägerelden, lågorna springer upp mot himlen, vita mot det svarta. Sverkcer sitter som alltid hopkrupen med en ficklampa och läser i en kartbok eller ett litet uppslagsverk: en bok om hedens alla växter, en liten volym om spindlar eller ägg. Jag vill bara sova. Jag vill förflytta mig från den här världen, den där vi är i det förvirrade och föränderliga, till den varma färgupplysta drömvärlden. Och visst. Jag rör mig inåt. Det går snabbt den här gången. Jag påbörjar en dialog med Sverkcer, jag tror det är det gamla vanliga – ”Grillchips, för den råa sältan och lukten av rostad lök när man river upp påsen”, ”Nej! Saltade lövtunna vanliga potatischips, för smaken av enkelhet och elegans.” – och när jag har vänt och vridit på mina egna åsikter, försvinner plötsligt orden ur mig och jag somnar.

Jag drömmer att jag står vid en kaj. Hamnen utanför är blank. Isen låg. Långt ute på redden är sjön öppen och jag kan skymta fartygssilhuetter. Jag sätter händerna i jackans djupa fickor och går in mot staden. Vem är jag. Var befinner jag mig. Jag bor kanske i Kanada, kanske i någon nordlig baltstat; överallt är granskog och mörker och stråk av silver och djurögon som glimmar omkring mig. Till slut hamnar jag utanför ett kafé. Väggarna därinne är röda och täckta av speglar. Ljus brinner och jag ser människor i mörka rockar och jackor. Några bär hatt. Kvinnorna har halvlångt hår, en del sprejat, blänkande, andra i hårda blonda knutar. Det är som en scen ur en film från krigsåren; jag kliver in i ljuset, kan höra projektorn skorra och hicka. När jag sätter mig vid ett bord kommer en man fram till mig med en serveringsbricka invikt under armen och ett litet block i handen. Just när jag ska beställa – jag har orden ’en människa’ på tungan – vräks dörrarna upp. Det smäller i rummet. Glas krossas. Kaféets alla gäster – alla utom jag som inte begriper, eller vill begripa, allvaret i detta – kastar sig undan och ut. In kommer så mardrömstummen. Igen. Och igen. Och igen. Gång efter annan upprepas samma scen: dörrarna slås upp, glas slås i bitar, människor försvinner, och den väldiga, knixande, blågråa näven med en stor degsjuk tumme klämmer sig in i lokalen. Och sätter fart mot mig. Skumpar. Fräser. Blänger. Åbäkar sig fram som en tvångstanke, ett hinder för allas vår frihet. Nu är det dags att handla. Jag tar spjärn i stolen där jag sitter, griper tag i bordsskivans kanter: det är ett runt litet kafébord i mörkt slitet trä och det känns som att hålla i en ratt, som att styra tag i något, en enorm kontroll som jag vrider än åt höger än åt vänster. Tummen fortsätter dock sin inmarsch mot mig, den kravlar och stönar, vrickar sig fram som en otålig snigel, det sjunger i trägolvet. Jag vrider bordsskivan upp mot mig, underredet med träfoten i svart pekar mot tummen som en antenn, en spretande klo. Jag ska nagla dig din stora drasut, din blaffa. Tummen segar sig närmare. Jag skriker i sömnen, det vet jag, det berättar mina vänner senare (allt detta sker i mitt eget sovrum, eller snarare: i bilden av mitt sovrum, i föreställningen om att vi – du och jag, drivande gestalter i strömmen – är på en plats där vi hör hemma, känner igen oss: mitt skrivbord, min dator, min nålfiltsmatta, min inre tomhet – där vi har samlats för att, såsom vi ofta gör, dikta fram en verklighet större än vår egen, ständigt krympande, och Abuabu och Sverkcer står ovanför mig där jag har tuppat av på min säng och de ser på mig och de ropar på mig, försöker få mig att komma till sans, att vakna), och mitt i skriket reser jag mig, lyfter bordet i mina händer och känner hur kraft kommer inifrån, som en ljuschock, en orkan av hetta, jag verkligen brinner. Och nu kommer effekten av min kraftansträngning. En blixt i blått och fosfor slår ut från kafébordets fot och träffar den stora, aggressiva tummen. ”Mäh!” Mitt i plytet sitter ljusskottet och den väldiga besten tvingas genast att stanna upp. Står och svajar. Jag griper tag i bordet allt hårdare, träet svider i mina händer, och nu följer monstertummen mina rörelser: när jag vrider åt höger, vickar tummen till åt samma håll. Likadant åt vänster. Åhej. Hur jag än vrider, följer varelsen min rörelse. Jag tar ett kliv framåt, alltjämt med bordet blixtrande och bånglande i mitt grepp, och mardrömstummen backar. Först långsamt, sedan allt snabbare. Vik hädan. Ge dig av. Odjur. Dåre. Jävla tumme. Och nu är den ute ur lokalen, står häpen ute på gatan och vickar förvirrat. Jag kommer efter, står i dörren i ljuset och jag drämmer till tummen igen med en vinande bågblixt. Där satt den. Nu ger du dig av, hör du vad jag säger! Och den vrider sig undan, krumbuktar. Men jag styr det här skeendet; kafébordet växer framför mig, slamrar och rör sig i den kalla luften och fungerar som en stor vild fjärrkontroll i mina händer och nu kan jag ta mig framåt med min fånge, fördömd är den, som vrider sig i mitt grepp. Jag hasar och kanar nedför backarna mot hamnen och kajerna. Väl därnere – is och natt vänder sig mot oss med sitt blänkande anlete – bromsar tummen upp, gör ett sista försök att lajka, att verkligen vifta, att synas: jag gillar allt, jag gör det, tro mig: allting är bra, allting är toppen. Men jag ger fan i våld och lyfter kafébordet på raka armar och i en enda rörelse kastar jag det ifrån mig. Och upp far bordet och ljuset som nyss höll tummen fången blir en väldig flamma, en eld av ord och önskningar, och nu ser jag allt brisera, falla, ge sig iväg över kajkanten och störta mot den svarta isen. Isen spricker, rämnar, och i brötet av vatten och mörker kan jag se mardrömstummen en sista gång, hur den flyter upp och sjunker, flyter upp och sjunker – gillar och inte – och till sist vänder den spetsen mot sin egen undergång och försvinner ned i djupet likt ett fräsande skeppsvrak.

Final. Jag vaknar. Abuabu sitter en bit bort, morgonljuset har nått ned till oss, och han värmer vatten i en liten panna över eldhärdens glöd. Natten ger sig av i sina mantlar och sin hatt. Vattnet glittrar under oss, stilla, illusoriskt. Himlen är brandröd. All kyla viker undan. Sverkcer står i ljuset, skuggar mig. Han har händerna i sidan och suckar djupt och lägger huvudet på sned. ”Vilken eländig diktare du är, Embryo.” Jag är ledsen. Allt förändras och ingenting blir kvar. Bara vi. Och våra minnen. Och vår vandring genom sjödistriktet, nedför kullarna och upp igen. Ord och meningar slår ut vid våra fötter, lyser ilsket gula och vita och vi kan böja oss ned och spegla oss i dem. Vi är också liljor, vi är också fallna. Vi återvänder till vår hemtrakt. Sätter oss i parken, på biblioteket, vi sitter mitt i kollektivtrafiken och läser och skriver och allt sker i hemlighet och leder ingenstans. Allting har redan hänt. Det är krig. Fartyg går i kvav under fruktansvärda vågor. Havet stiger och äter upp land efter land; stormarna tar kuststäderna först. Allt rasar samman. Värmen är outhärdlig och skogsbränderna otaliga. Allting sker hela tiden någon annanstans, alltid är det andra som är drabbade. Aldrig vi. Det är aldrig vi, vi är bara förmedlarna, skrivtecknen, rastret genom vilket man kan titta. Vad är en människa. Hur föreställer vi oss varandra. Hur ska vi ta oss vidare. Kan vi vrida tiden rätt. Till slut ger jag upp, lutar mig tillbaka, smäller ned skärmen i tangentbordet och gnider min näsrot. Ser upp. Tittar ut genom fönstret. Det är natt igen. Månen glider fram bakom molnens trasor. Ett öga av damm och ljus som ser på oss. Ett leende från ingenstans. Det är alltid nära till skrattet. Jag gör tummen upp. Lajka.