tweets

Natten. Vi begraver den i ljus.


Vi rymmer. Vi rymmer i en diktrad.


Ord. Kolrester. Diamantspår. Hela planeter av ädelsten i det oskrivna mörkret.


Natten. Ett spökskepp. Skönt att kliva iland. Solen skiner.


Verkligheten är svår; dikten lyfter verkligheten som en osynlig hand. Lyft in mig i dikten med en osynlig hand.


Hur skriver man poesi? Utan att döma.


Textens tillfälle innan dess tillblivelse. Det sköna vita skrivarket. Allt är möjligt. Allt är omöjligt.


Att skriva som sömnad. Svart nål i vit mantilj.


Månen är Lorcas ● Vi stjäl in den i texten.


Att skriva är att oavbrutet ta risker.


Världen glider bort i samma takt som du läser. Böcker är livets mening.


Poesi är ingenting. Som ett solsken.


Årstabron upphängd i vårsolens nät av ljus.


Drömmen är en road movie.


Skriv aldrig för att bli omtyckt.


Jag är ett radfall, ett ord i sömnen, en vers som lyfter och trycker sig upp genom molnen. Jag är en dikt som är klar när jag vaknar.


Skriv kort. Det är då det bits.


Dikten glider undan som en skugga. Du läser den igen. Och igen. Och igen. Alltid är den ny, förändrad.


En versrad passerar. En fasanfamilj som skimrar tyst. Trafiken stannar upp. Nu finns vi här.


Det patetiska är på riktigt.


Rita en röd stjärna över den mörka blanka natthimlen. Låt spetsarna nudda pennstrecken.


Skriv ditt namn nederst på det vita arket som är ditt liv.


Varje ord är nytt.


Att läsa är att smita in i drömvärlden. Boken är en ljus dörr.


Natten är en oskriven dikt. Och vice versa.


Vi måste leva för de döda.

 

 

Vardagen är allt.

 

 

Lägg allt åt sidan. Sitt tyst. Ordlös. Så skönt det är att vara inuti inuti.


https://twitter.com/MagnusCarlbring