tweets 3

Varje text är ett rum.

      

Det faller ett lätt regn av tusch mot nattens ljusgrå skrivpapper.

 

      

Vi sjunger in natten.

 

 

Ur det overkliga. En dagsljus natt utan skuggor: trapphus och stränder fulla av fåglar, blommande träd. Vattnet som stiger mot din dörr.

 

Glöm jaget.


Natten sänks ned i dagen som en hummertina. Mörkret kryper långsamt ut.

Jag bär in vatten i textrummet. Och slår kannan i väggen.


En blomma är ett människohuvud.

 

 

Beskär bokstäver. Blomstrar.

 

 

Jagets era övergår i duets.

 

 

Rea på samhörighet! Utförsäljning av medkänsla!

 

 

Vad gör vi här.

 

 

Skriv enkelt. Och svårt.

 

      

Dikt-gps. Här är jag. Väg. Slätt. Himmel. Klippa. Solljus. Orden strövar långt nedanför, lyfter huvudena. Och sjunger.


Jag är en alldeles unik tweet. Jag är en sjöstjärna.

      

Den här texten är så liten. Jag vattnar den med läsart efter läsart. Men den vill inte spira, blomma. Då inser jag, att den är klar såhär.

 

 

Jag ger upp. Orden tar aldrig slut.

      

Gå in i zonen. Dra igen den långa svarta dragkedjan - horisonten. Vik ihop himlen som ett skrivark. Låt månen - den är bara ett ord - somna.

 

      

Revolutionen kan bara ske i slowmotion. Tålamod.


Hur skriver man? Åh det är så enkelt. Med en penna.


Går och handlar. Köper solljus.

      

Till natten: en sked ord.

 

 

Dikt. Var lika ogenomtänkt självklar som en struts som lyfter huvudet från betet och lystrar. Människa. Var som en dikt. Eller struts.

Solen är en droppe ljus.


Jag har inga åsikter.

             

I drömmen klättrar jag över en svart blank glaciär.

 

 

Jag är en kolväteatom. En solpöl.


Det är mycket mer spännande att skriva sönder en text, än göra den uppbygglig. Slå på den, på versen, som på en enorm vindruta. Det sjunger.


https://twitter.com/MagnusCarlbring