kärleken

1991 kom min tredje diktsamling, Kärleken. Ett femaktsdrama med en lätt antydd episk båge. Ett du och ett jag. Och hur det är barn i alla löv.

      Är det här en vit vägg som lyser
      eller en svart vägg
      som suger upp allt ljus?

      Jag älskar dig, säger du
      och orden pressas mot munnen,
      munnen pressas mot orden

      Vi kysser varandra

hettan

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget
utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas
i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks
fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer
det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras
över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa
akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig
sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg
vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer
kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen
läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft

 

                                                                                            Ur Hord, 2012

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

 

folk i centrum

1988 kom Folk i Centrum, en samling prosastycken. Etyder. Ögonblicksbilder. Människor som dyker upp, och passerar.

"Ur ett svart hål i en plåtvägg lösgör sig en man i overall med en piassavakvast i näven. Mannen lutar sig på kvasten och kikar längsmed rälsens sträckning in i tunnelns mörker. Han vrider sakta på sitt stora huvud och ser bort mot industriområdet, staden och sopstationen med sin vita pelare av rök. Han kliar sig på magen och fiskar upp en banan ur arbetsoverallen, knäcker skalet i nypan och tuggar girigt i sig frukten. Så slår han toppluvan i nacken, torkar sig om munnen med handryggen och kisar upp mot himlen. Han skrattar till, ruskar på huvudet och mumlar: Ja jävlar och sopar sedan slasket från den blöta tågperrongen. Solen skiner nu."

ord

Skrapar ihop ord. Blåser ut ljus. Skrapar ihop ljus. Blåser ut ord. Satans höst. Satans mörker. Titta in i varandras stugor. Det lyser av förtvivlat mörker. Vi kan inte göra någonting. Blås ut mera ljus. Vält ut det i mörkret. Det kanske smittar. Vi kanske blir bättre om vi skrapar ihop litegrann tillsammans. Att det blir som en arketypisk djup sanning: att det finns någon slags mening med det här, det här som krymper ihop oss till små ettriga punkter av kompakt totalt mörker. Det finns inget ljus kvar snart - det är oktobers elementa - men ett stort ointagligt mörker som man kan mala ner och brygga något nytt utav.

rymdvarelser

Vi står på pendeltågsperrongen

med ansiktena upplysta av mörker

Vi är rymdvarelser, oktober

har döpt oss till det här: Intet

Vi rör oss i ett ömsom varmt

ömsom svinkallt mörker: stjärnorna

ger ingen som helst tröst, de

bara lyser, mörkret lyser hårt

Vi tänker att det skulle bli en sång

Att vi skulle kunna trösta oss

med en sång som fyller ut mörkret

Men det händer inte, allt som händer

är bara att mörkret kommer närmare

Oktober är en underbart vidrig tid

Vi låter fingret löpa genom ljuset

Vi låter mörkret löpa in i ljuset

Foto: Magnus Carlbring

att skriva inte

Att skriva utan lyskraft
Att skriva rakt in i mörkret
Att skriva för att orden
Att skriva för att bilderna inte
Att skriva för att det finns ingen väg
Att skriva för att det finns vägar
ut, att skriva
utåt, att skriva inte
Att med rost och järnsmak i munnen
Att skriva utan att det är ett krav
att skriva utan krav
Att skriva är ingen handling i sig
Det är inte att utan vad
Det är inte vad utan varför
Det är inte varför utan hur
Det är inte att skriva, det är att inte
tänka: det är att vara sten
eller sol inuti sten eller torka
inuti, inuti detta: att skriva
är en versrad som heter oktober
Att det här är oktober, att vi är inuti
Att skriva
Vi är döpta i text och mörker
Att varje uttryck har sin form
Att: att skriva är meningslöst i sig
Att blåsa in giftig eldrök här
Att skriva ur sig det här här
Att radera alltsammans, att inte läsa
Att skriva utan lyskraft, att vara
svag, att tillåta sig att gråta
ur sig texten som är
beviset: att skriva är det här
Mitt i det söndervävda mönstret
en hålighet där ansiktet syns
Att skriva här och här som ett märke
Här sitter det fast utan att synas
Det som inte verkligen känns
är inte att skriva
Mörkrets tunna rand in i ljuset
Ljusets tunna rand: textraden
som är svagt upplyst
av regn; det är först nu
det här är mycket mer än text



Foto: Magnus Carlbring 2015

det yttersta

Lördagsförmiddagen skriver sin egen
sömniga vers; det är solljus och avgaser
och en kritblå himmel och mörkklädda
trafikanter som rör sig mellan pendeltåget
och bussterminalen och byggjobbare
i neongula mössor som tidigt klättrar
i ställningarna som omger fastigheten
där allting utspelar sig: ett koltrastpar
i snabb flykt över ett frostbitet syrenbuskage
och en man i pyjamas som skrapar
rutorna till sin bil: han skrattar och håret
är på ända och glasögonen igenimmade;
verkligheten blir ett berusande dis
utan konturer eller skärpedjup; vi upphör
i de här otydliga skiftningarna mellan
dag och natt och mellan att försöka
och att verkligen genomföra. Kliv upp
och kliv ut i dagsljuset som omformar
alla tankar. Vi är alltid vid det yttersta, hur
litet och till synes obetydligt det än är: det
är det aldrig, ingenting är obetydligt alls.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lösenord

En dag ska du glömma
alla lösenord, alla inloggningar
är bortflugna och det ryms en skön tystnad
i att finnas till i ingenting. Den här fredagen
öppnar sig alldeles skör, som en violinkonsert
eller fladdrandet av tusentals snäppor
en vild och varm julidag. Vi minns sommaren
som en handrörelse framför våra ansikten,
den där märkliga rytmen av det reella
och det oförställda. Vi dricker saltvatten. Vi
bryter ett fint bröd över en tallrik soppa gjord på
de växter vi plockade hem, strör ringblomsblad
och lavendel överst. Det är inte farligt
att bejaka det sköna; det är i den här ansatsen
som det destruktiva och sorgsna kan lyftas fram
under en nytvättad duk. Vi försvinner snabbt
ut i periferin. Och det är i periferin
vi verkligen vill vara, som mönster i en väv
som aldrig kommer att bli färdig. I kanten
av Vintergatan har man hittat en megastruktur
formad av intelligent liv, en utväxt ur livet
som ingen av oss kommer att få
nudda vid. Natten byggs om där, vid
Svanens stjärnbild, alltihop
projiceras av enorma stjärnspeglar
där vi inte syns.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdagens ljus

Torsdagens ljus
gräver en djup grop i det mörkgrå
oktober. Vi har samlats här
för att dricka svart kaffe och knapra
tabletter och bre solsken på torra skorpor
och tillsammans sjunga oss fast
i verkligheten. Jag tar en bild. Det grå
plastskynket som täcker köksfönstret
är som en text, en hinna
mellan dig och mig, mellan det upplevda
och det genomlästa. Ingen människa
är en bok. Böcker är som små människor
som växer när man slår upp dem.
Det strömmar svart ljus ur boksidorna.
Ur kaffet lyfter en vit magisk ångslinga som blottar
ett helt tomt ansikte - en djinn utan åsikter utan
motiv utan drift, annan än att vara
oss vardagsvarelser till lags. Andarna
bor i det lilla ögonblicket, tillfället
då ingenting sker, men allting förändras,
lika snabbt och lika långsamt
som när man tar klivet
från dröm till vakenhet, ett simtag
bara genom den hypnagoga
upplevelsen. Och vi är här.



Foto: Magnus Carlbring 2015

svarta hål

För trettio år sedan kom min första bok. Året efter, 1986, kom den andra: Svarta Hål. Det är en sång, lite futurism, lite punk, lite sturm&drang, lite dadaism, lite kubistisk lyrik, lite filmspråk, lite samtida fysik. Jag läste en artikel under arbetet, om just svarta hål, och använde det som ett kitt och en struktur. Jag tyckte om ordet 'händelsehorisont'. Omslagets svartvita figur skulle föreställa en människa, ett diktjag kanske, och ett nottecken.

"sorgens barn i vita skjortor
står tigande på tröskeln
ett knippe ljus en glimt en hand
rör kring i rummets vatten"

att vara människa

Onsdag. Motståndets estetik. De grå vardagarnas
uppoffring. Jag lovade hantverkarna som klev in
i verkligheten i morse - de ska byta det största av våra
fönster, väger drygt hundra kilo - när de frågade 'Hur
går det med poesin?', att skriva in dem i en dikt. Jag
vet inte om det går, det blir alldeles för privat - eller
snarare ointressant (inte i meningen att hantverkare
och ett fönsterbyte är ointressant; det är det inte alls,
det är spännande: de arbetar med lyftkran och de
bilar ner väggen och plockar ut gammal isolering
och fyller på med någon ny plastmassa och trycker dit
fönstren och nitar fast lister runt om och det ser ut
som om fönstret suttit där i alla tider, sedan -45 då
huset byggdes) - och så känns det lite enkelriktat. De
skriver ju så att säga inte in mig i sitt fönster, inte
annat som ännu en invånare i ännu en lägenhet i ännu
en fastighet med nya fönster och fasader som ska
renoveras. Men sen tänker jag på Slas, och den där
romanen (Sanningen och ingenting annat än, från
1970) om han (Peter Blodström) som åkte runt
i förorten och reparerade persienner - att den handlade
om möten mellan människor och om hur det är
att vara människa. Och att det mesta vi gör, skriver,
arbetar med allt det andra, går och handlar, lever
tillsammans, läser, ser film, ja till och med drömmer
när vi sover, handlar om precis samma sak. Om
hur det är. Om hur det kan vara. Hur är det att vara
människa. Det är det onsdagsgrå som ackompanjerar
frågeställningen, och det är hur molnen rör sig
som ger svaret, eller snarare: ett av alla möjliga svar.

Foto: Magnus Carlbring 2015



verkligheten gnistrar

Tisdag. Verkligheten gnistrar, hela Älvsjö torg

är upplyst av en inre eld. Ur underjorden
kommer iskalla spottloskor - de bränner till när
de lyfts upp i den ångande luften. Från pendelstationen
strömmar varje timme tusentals resenärer, tågen kan inte
sluta kränga ner i texten. Allt vi har gjort i livet
är nerplöjt i en enda versrad: Majakovskijs ryggradsflöjt
som spelar på de nyss gjutna cementplattorna
med de inlagda hjärtansbladen och allt mörkt vatten
som kommer ur nattens tyst mumlande brunn.
De här outtalade drömmarna, de här outskrivna orden
som vrider sig in i de förbipasserande som ögonblickliga
penselstreck. Nu är du färdigmålad. Nu är jag. Nu
skriver vi oss in i en annan fas: oktobernatthelvetet
med sin mardrömsmörka himmel utan stjärnor
där nervtrådar rör sig gnistrande, de virvlar
inuti varandra som tankespår: världsalltet fångat
när man gör en ofrivillig paus på väg hem från jobbet.
Där sitter några pundare på de blodröda bänkarna. Där
haltar en hund genom vattenstrålarna. Där sitter
ett barn i en sittvagn och tjuter av glädje varenda gång
ett nytt ord skjuter upp ur det undermedvetnas fontän.
Det är fint att utan åthävor konstatera att vi finns nu.



Foto: Magnus Carlbring 2015

att läsa

Söndag. Alla ligger lågt. Skyttegravarna
är tysta och kalla. Tvättmaskinens
skelande vansinnesöga följer oss
med blicken. Jag läser. Det gäller
att läsa, innan böckerna
överger oss och bildar en egen,
fri nation. Böckernas värld
är mer sann än den andra,
utanförliggande.
Läsfåtöljen samtalar med mig.
All text är stum men
med samma höstklara, höga
röst. Jag läser Sven-Eric Liedmans
Karl Marxbiografi. Det knakar om
papper och pärmar. Ångmaskinen
driver orden framåt framåt
framåt. Vår tid är så lik all annan
tid. Allt går igen. Girighet och hopp
om frihet och solidaritet och begriplighet
och enkel givmild gemenskap.
Det är synd om människorna.

jag skriver på en aldrig avslutad vers

Jag skriver på en aldrig avslutad vers

Det är lördag, världen tuggar lite på sin mattkant
Hösten anländer, allting eroderar, fryser lite
sönder
Natthimlarna just nu är mycket mörka: pupillen
rakt in i helvetet ovanför oss, den fruktansvärda
kyla som evigheten erbjuder
Allt är entropi
Dikten har inget uppdrag, texten har inget ärende,
annat än att se allting, göra det synligt
Vi kan bara vittna vid timglasets tindrande domstol
Vad levde du i för tid, jag levde i Weimarrepubliken
Den här unga kristdemokraten som skålar
i en flaska Bollinger på fredagseftermiddagen
efter att ha orsakat politiskt kaos
Jag ser bilden i mobilen
när jag står vid en bankomat i Linköping; bredvid mig
sitter en kvinna och tigger, en polisbil
är parkerad längre bort, överallt människor
i rörelse, nästan alla med klonkande vita
systembolagspåsar; helgen väntar
stearinljusvarm och blodmörk, jag ser
samtidigt - man skrollar sig igenom hela verkligheten
på tre sekunder - bilderna,
de senaste, från Mars
Och jag vet ju att det inte är så här, det funkar inte
rent fysiskt: men tänk om de där klippöknarna
och de torrlagda jättesjöarna och de där vattenfallen
av frusen svart is, är en bild av jordklotet
i framtiden; eller är det en bild av oss själva
Hur vi ser ut där inuti
Hur ser vi ut där inuti

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

mitt i allt detta ljus

Den där märkliga gränsen mellan myt och människa, mellan verklighet och uppdiktad verklighet, mellan förklaringsmodeller och realitet. Mellan dåtid och nutid. Hur det du skriver, eller det som någon annan har skrivit, tenderar att antingen bli verkligt, eller att återupprepas gång på gång på gång. Vi lever mitt i Iliaden. Kriget brinner omkring oss. Världen kantrar, allt snabbare. Överallt dessa krigshetsande politiker. Män. Gå med i Nato. Bygg nya vapen. Sälj krigsflygplan. Två dina händer i Medelhavet. Odyssevs flyter där, på sin flotte, jagad om natten av sina fruktansvärda minnen. Odyssevs som dödar det där barnet i Troja, den lilla pojken som kastas i muren. Astyanax. Vi lär oss ingenting. Vi lär oss ingenting av historien, ingenting av litteraturen, ingenting av vilka vi är eller vi har varit. Hur Odyssevs står med det döda barnet, hur han står med det döda barnet lätt hukad och havet som är dödsvitt som en meningslös spegling av en tom himmel ovanför. I en värld där barn offras, gång på gång, gör ingenting vi vuxna har uträttat någon skillnad. Vad har vi på Mars att göra. Vad har vi för erfarenheter att dela. Vad ska vi med vetenskapliga upptäckter att göra. Internet. Solfarkoster. Ultralätta batterier. Fusionskrafverk. Dödsmaskiner. Jasflygplan. Vad ska vi ens med dikter. Berättelser. Alla dessa storverk vi hyllar varandra för. Härom dagen såldes en sista lunchmeny från Titanic för uppemot en miljon kronor: en metafor för alltings underliggande vansinne. Vad finns det för signaler som vi kan skicka ut i universum, från den här gudsförgätna planeten. Vi dödar barn. Vi för krig. Vi bränner våra oljereserver och föröder klimatet. Kom hit och hälsa på. Nej. För varje litet dött barn, tar evigheten en besk tugga av vårt gemensamma samvete. Ibland är det så mörkt mitt i allt detta ljus som omger oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lit de parade

I år är det trettio år sedan jag debuterade. Min första egna bok hette Lit de Parade och var en samling prosa och poesi. Jag målade själv bilderna till bokens omslag.

Citat: 

"Rädslan inbunden
- stängd -
mellan versal och slutpunkt,
som en svart och vilande
reptil."

poesi är jordens salt

En katt som ska utse
nobelpristagare i litteratur. En bläckfisk
som gissar matchresultat. Lemurer
som vet allt om neutriners förvandling
på sin resa från solkroppen
till jordklotet. En grizzlybjörn
som fattar beslut om klimatförändringar;
hen står med ramarna sträckta mot himlen
och råmar åt människans vansinne.
Nobelpristagarnas huvuden är fasttejpade
på kattmatsfaten, de vajar i vinden.
Valhajarna bär emigranterna på sina blåsvarta,
fläckiga ryggar. En flock zebror betar
på akademiernas bakgård. I läsesalen
sitter schimpanserna tysta och antecknar
febrilt medan bergsgorillan håller sitt stumma
föredrag. Nu smyger katten fram
och sätter tänderna i ett livsverk.
Orden fräser i munnen. Bokryggen sprattlar.
Den allvarligt syftande texten hamnar
på rygg och innanmätet - blankt
och blodrött och pinfärskt - blottas.
Ät det. Slicka. Poesi är jordens salt.

Foto: Magnus Carlbring 2015