Vi står på pendeltågsperrongen
med ansiktena upplysta av mörker
Vi är rymdvarelser, oktober
har döpt oss till det här: Intet
Vi rör oss i ett ömsom varmt
ömsom svinkallt mörker: stjärnorna
ger ingen som helst tröst, de
bara lyser, mörkret lyser hårt
Vi tänker att det skulle bli en sång
Att vi skulle kunna trösta oss
med en sång som fyller ut mörkret
Men det händer inte, allt som händer
är bara att mörkret kommer närmare
Oktober är en underbart vidrig tid
Vi låter fingret löpa genom ljuset
Vi låter mörkret löpa in i ljuset
 |
Foto: Magnus Carlbring
|
