Tisdag. Verkligheten gnistrar, hela Älvsjö torg
är upplyst av en inre eld. Ur underjordenkommer iskalla spottloskor - de bränner till när
de lyfts upp i den ångande luften. Från pendelstationen
strömmar varje timme tusentals resenärer, tågen kan inte
sluta kränga ner i texten. Allt vi har gjort i livet
är nerplöjt i en enda versrad: Majakovskijs ryggradsflöjt
som spelar på de nyss gjutna cementplattorna
med de inlagda hjärtansbladen och allt mörkt vatten
som kommer ur nattens tyst mumlande brunn.
De här outtalade drömmarna, de här outskrivna orden
som vrider sig in i de förbipasserande som ögonblickliga
penselstreck. Nu är du färdigmålad. Nu är jag. Nu
skriver vi oss in i en annan fas: oktobernatthelvetet
med sin mardrömsmörka himmel utan stjärnor
där nervtrådar rör sig gnistrande, de virvlar
inuti varandra som tankespår: världsalltet fångat
när man gör en ofrivillig paus på väg hem från jobbet.
Där sitter några pundare på de blodröda bänkarna. Där
haltar en hund genom vattenstrålarna. Där sitter
ett barn i en sittvagn och tjuter av glädje varenda gång
ett nytt ord skjuter upp ur det undermedvetnas fontän.
Det är fint att utan åthävor konstatera att vi finns nu.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
