jag skriver på en aldrig avslutad vers

Jag skriver på en aldrig avslutad vers

Det är lördag, världen tuggar lite på sin mattkant
Hösten anländer, allting eroderar, fryser lite
sönder
Natthimlarna just nu är mycket mörka: pupillen
rakt in i helvetet ovanför oss, den fruktansvärda
kyla som evigheten erbjuder
Allt är entropi
Dikten har inget uppdrag, texten har inget ärende,
annat än att se allting, göra det synligt
Vi kan bara vittna vid timglasets tindrande domstol
Vad levde du i för tid, jag levde i Weimarrepubliken
Den här unga kristdemokraten som skålar
i en flaska Bollinger på fredagseftermiddagen
efter att ha orsakat politiskt kaos
Jag ser bilden i mobilen
när jag står vid en bankomat i Linköping; bredvid mig
sitter en kvinna och tigger, en polisbil
är parkerad längre bort, överallt människor
i rörelse, nästan alla med klonkande vita
systembolagspåsar; helgen väntar
stearinljusvarm och blodmörk, jag ser
samtidigt - man skrollar sig igenom hela verkligheten
på tre sekunder - bilderna,
de senaste, från Mars
Och jag vet ju att det inte är så här, det funkar inte
rent fysiskt: men tänk om de där klippöknarna
och de torrlagda jättesjöarna och de där vattenfallen
av frusen svart is, är en bild av jordklotet
i framtiden; eller är det en bild av oss själva
Hur vi ser ut där inuti
Hur ser vi ut där inuti

Foto: Magnus Carlbring 2015