mitt i allt detta ljus

Den där märkliga gränsen mellan myt och människa, mellan verklighet och uppdiktad verklighet, mellan förklaringsmodeller och realitet. Mellan dåtid och nutid. Hur det du skriver, eller det som någon annan har skrivit, tenderar att antingen bli verkligt, eller att återupprepas gång på gång på gång. Vi lever mitt i Iliaden. Kriget brinner omkring oss. Världen kantrar, allt snabbare. Överallt dessa krigshetsande politiker. Män. Gå med i Nato. Bygg nya vapen. Sälj krigsflygplan. Två dina händer i Medelhavet. Odyssevs flyter där, på sin flotte, jagad om natten av sina fruktansvärda minnen. Odyssevs som dödar det där barnet i Troja, den lilla pojken som kastas i muren. Astyanax. Vi lär oss ingenting. Vi lär oss ingenting av historien, ingenting av litteraturen, ingenting av vilka vi är eller vi har varit. Hur Odyssevs står med det döda barnet, hur han står med det döda barnet lätt hukad och havet som är dödsvitt som en meningslös spegling av en tom himmel ovanför. I en värld där barn offras, gång på gång, gör ingenting vi vuxna har uträttat någon skillnad. Vad har vi på Mars att göra. Vad har vi för erfarenheter att dela. Vad ska vi med vetenskapliga upptäckter att göra. Internet. Solfarkoster. Ultralätta batterier. Fusionskrafverk. Dödsmaskiner. Jasflygplan. Vad ska vi ens med dikter. Berättelser. Alla dessa storverk vi hyllar varandra för. Härom dagen såldes en sista lunchmeny från Titanic för uppemot en miljon kronor: en metafor för alltings underliggande vansinne. Vad finns det för signaler som vi kan skicka ut i universum, från den här gudsförgätna planeten. Vi dödar barn. Vi för krig. Vi bränner våra oljereserver och föröder klimatet. Kom hit och hälsa på. Nej. För varje litet dött barn, tar evigheten en besk tugga av vårt gemensamma samvete. Ibland är det så mörkt mitt i allt detta ljus som omger oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015