alla lösenord, alla inloggningar
är bortflugna och det ryms en skön tystnad
i att finnas till i ingenting. Den här fredagen
öppnar sig alldeles skör, som en violinkonsert
eller fladdrandet av tusentals snäppor
en vild och varm julidag. Vi minns sommaren
som en handrörelse framför våra ansikten,
den där märkliga rytmen av det reella
och det oförställda. Vi dricker saltvatten. Vi
bryter ett fint bröd över en tallrik soppa gjord på
de växter vi plockade hem, strör ringblomsblad
och lavendel överst. Det är inte farligt
att bejaka det sköna; det är i den här ansatsen
som det destruktiva och sorgsna kan lyftas fram
under en nytvättad duk. Vi försvinner snabbt
ut i periferin. Och det är i periferin
vi verkligen vill vara, som mönster i en väv
som aldrig kommer att bli färdig. I kanten
av Vintergatan har man hittat en megastruktur
formad av intelligent liv, en utväxt ur livet
som ingen av oss kommer att få
nudda vid. Natten byggs om där, vid
Svanens stjärnbild, alltihop
projiceras av enorma stjärnspeglar
där vi inte syns.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
