sömniga vers; det är solljus och avgaser
och en kritblå himmel och mörkklädda
trafikanter som rör sig mellan pendeltåget
och bussterminalen och byggjobbare
i neongula mössor som tidigt klättrar
i ställningarna som omger fastigheten
där allting utspelar sig: ett koltrastpar
i snabb flykt över ett frostbitet syrenbuskage
och en man i pyjamas som skrapar
rutorna till sin bil: han skrattar och håret
är på ända och glasögonen igenimmade;
verkligheten blir ett berusande dis
utan konturer eller skärpedjup; vi upphör
i de här otydliga skiftningarna mellan
dag och natt och mellan att försöka
och att verkligen genomföra. Kliv upp
och kliv ut i dagsljuset som omformar
alla tankar. Vi är alltid vid det yttersta, hur
litet och till synes obetydligt det än är: det
är det aldrig, ingenting är obetydligt alls.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
