hjärnan

Tänk om man bytte hjärna på sig själv. Och typ ba: Jag vill äta pengar. Jag gör vadsomhelst. Och typ ba: Jag ska bygga en atombomb vafan. Och sälja. Eller vafan jag ska hyra in lite polacker som ska bära omkring mig på stan så jag syns. Eller jag ska åka till Tjottahejti och var lite postkolonialt dumdryg å gå omkring i fladderbraller och dricka hembränd meskalin och tycka att fan vad varmt det är hur kan man leva året runt här borta. Jag vill dö i Norden. Jag skiter väl i klimatförändringarna; när floden kommer har jag kysst allting ajöss för längesen. Carpe diem, forihelvitte. Eller säg såhär: om man skulle börja tycka att Donald Trump ändå har en poäng där han står och snyter kokainet i slipsen. Yolo. Bättre att sälja sig dyrt än att bli köpt billigt. Livet är en jävla kasbah ändå; prutar inte du så är det nån annan som gör det. För det som är egoist i mig är förstås egoist i dig. Fatalist javisst. Jag tror på den starkes rätt att trampa svampskallarna i pannan. Det man inte har i huvet får man ha i plånboken. Frihet är att förstöra för andra. Ge hit fjärrkontrollen så jag får zappa till en annan kanal. Sådärja. Testbild. Det passar mig bättre. Jag bara provar. Innan man dör ska man ha ätit allting på tallriken. Smaka på den här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

kolcykeln

Kolcykeln är enkel. Vi bränner och avger koldioxid, som växterna tar upp och bryter ned. Det är ett fungerande kretslopp. Eller var. Tills vi började - det här var drygt 150 år sen nu (det är en mkt mkt kort tid) - ta upp olja och kol ur marken. Och bränna. Då blev det ett överskott av CO2. Det kallas växthuseffekten. Till en början är det soft: växthus är ju varma å sköna. Men. Om du inte kan vädra ditt växthus. Då blir det både överskott på värme och vatten. Klimatet därinne flippar ur. Och där är vi nu. Och jordklotet är än mer komplicerat än ett växthus; här breder öknar ut sig samtidigt som glaciärer smälter. Orkaner ökar i styrka samtidigt som antalet skogsbränder ökar. Träden vi - och jorden - behöver för att syresätta och andas huggs ned och brinner upp. September brukar ha de lägsta halterna av CO2 (efter sommarens all blomning och växtlighet). Men inte i år. September 2016 är ett jack i gevärskolven. Vi behöver göra drastiska saker. Och visst pågår det innovationer. Vi ställer om till förnybart. Problemet är att vi inte ransonerar olja, kol, bensin det minsta. Här borde myndigheter agera. Vi lever i en kris. Kris = utveckling. Ställ flygplansflottan. Motbok på resor. Ransonera bensinen. #keepitintheground

Foto: Magnus Carlbring 2016

#tbt

Hur började allting. Med en iso-propylcyanid-molekyl som borrade sig genom den mörka materian. Den slog ned i Sargassohavet. Eller om det var tvärtom; fanns Sargassohavet innan molekylen slog ned i det? Jag sitter i baksätet på vår bil. Zoomen i hand och dikthäftet i knäet. Det är en iskall vårmorgon. Fuktkroppar på biltaket. Imma överallt. Ett flygplan passerar högt uppe; vi kan höra reamotorerna på ljudspåret som en rispa mot en tunn isskiva. Livet är roligt, det är som ett koncentrat av en mängd olika tillfällen, en molekyl som expanderar oavbrutet, det finns inga gränser längre bara rymd.

Foto: Magnus Carlbring 2016

du

Du är stark
som tunt papper
Din sorg är stark
som ett regnstänk

Foto: Magnus Carlbring 2016

skriv

Skriv så att du blir rädd
för dig själv och din text.
Då närmar du dig något.

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag

Jag är en solnedgång
Och en soluppgång

Foto: Magnus Carlbring 2016

bokmössan

poesi

   Poesi är aldrig märkvärdigt. Den enklaste
   dikten är den som du passerar
   och behöver vända dig om för att se.
   Stanna till och läs den.

Foto: Magnus Carlbring 2016

någonstans svävar du

Jaget är alltid ointressant. Det är utforskandet som är det spännande. Vem är jag. Oavsett om jag är läsare, eller den som skriver. Brytningspunkten. När texten övergår i detta att bli människa. När det börjar lysa inuti mig. Och i dig. Vad är det som händer. Hur kan bokstavsfloden bli till fåglar innebörd platser minnen drömmar försvinnanden fakta utbrott förhoppningar sorg bilder som du inte visste fanns i ditt huvud. Titta. En stormfågel på brinnande vita vingar över en svart vågkam. Eller en rymdkapsel som du sitter fast i; den lilla fuktiga glasrutan, det immar härinne, du gnuggar glaset med rymddräktens otympliga ärm - allt är liksom gjort av aluminiumfolie. Och därute ser du världsrymden. Och den är både ljus och mörk och någonstans svävar du, ditt jag. Förstår inte hur det hamnade där. Förstår inte hur vi kommer härifrån.

Foto: Magnus Carlbring 2016

lycksalighetens ö

Jag tänker på Atterbom, när jag lägger upp en bild på Östergarnsholm. Att den blir Lycksalighetens ö. Ett annat objekt. Att bilden inte föreställer det den föreställer, utan bilden av det. Det är inte krångligt. Och att tiden visar sig vara ett rum, på riktigt. Att vi kan mötas, inte bara som ett påhitt utan i en tänkt realitet. Schrödingers katt är inte här. Men den är här. Det svåra är att föreställa sig att det som nyss skedde - eller för längesedan - verkligen har skett. Vi glömmer så snabbt. Dofterna väcker oss. Och en rörelse i rummet. Det går två hundra år, tre hundra år. Och vi sitter här och skriver, samtidigt. Tidsresor innebär inte det vi tror - att man skjuts som en pil av ljus genom portal efter portal - utan något helt annat. En förflyttning i stillhet. Sätt pennan mot papperet bara och skapa roller, miljöer, ett skeende. Och allting upplöses som vattenfärg i vatten.

Foto: Magnus Carlbring 2016

soldaterna

Äntligen kommer stridsvagnarna och soldaterna tillbaks till Gotland! Som vi har saknat dem. Minns hur vi plockade tomhylsor från gevärspatroner på stränderna när jag var barn. För att inte tala om när beväringarna satt i kamouflagemundering och lövade hjälmar och sköt granater rakt ut i den sommarskimrande Östersjön. De nattliga kolonnerna av lastbilar och terrängfordon. Vi borde ha militärer i varje buske; ja i varje hus och hem. En gårdsmalaj som räfsar gruset och en liten¨skyttegrav utanför tunet. Man kunde ju göra rutavdrag för dem? För visst har det varit tråkigt att leva i en värld i fred? Visst finns det ett drag av nostalgi kring beredskapsåren. All död som krig för med sig och all saknad; det kan bli mycket stilfull poesi av det där. Bataljmålningar. Krigsfilmer. Teveserier i en miljard avsnitt. Och allting slutar i en jädra smäll. Atombombsmolnets spegling i det giftalgsgröna innanhavet.

klimatångesten

Du försöker få det till
att min oro är obefogad, du försöker få det till
att temperaturhöjningar alltid har skett, varför
skulle det bli mer drastiskt nu
Du försöker få det till att vi alltid har levt så här
Att vi sätter oss i bilen och vrider om
tändningsnyckeln och jordklotet exploderar
omkring oss i hetta
Vi spänner fast oss i flygplanssätet och världen
försvinner under oss i skogsbränder och hav
Ser du hur tornado efter tornado växer fram
Cyklonerna som vrider jordaxeln snett, strömmarna
i oceanerna som vänder inåt, och värmen, den ständigt
stigande värmen
Du skriver: vi kan inte hålla på och fixera oss
vid undergångsscenarion, ingenting blir bättre av det
Och sen kommer nyheten att kanske Mars kanske Venus
en gång var lika frodiga som jordklotet: att vad vi kreerar nu
är en långsamt växande öken och till slut är habitatet
obeboeligt; du vill inte riktigt tro på det här
Eller också är du fatalist: so be it; du ser jordklotet
hängande i en grå tråd i rymden
Men i Irak var det över femtio grader varmt nyligen, liksom
i Indien liksom i Death Valley, och temperaturen stiger
år efter år efter år; det första som kommer hända
är att klimatflyktingarna blir fler, och fler, och fler
Det andra som kommer ske är att klimatförändringarna
blir mer och mer tydliga även här; märkte du
att det var vattenbrist i östra Sverige i somras, vet du
att det kommer att bli så igen, och igen
Det finns ingenting som talar för att temperaturen
kommer att sjunka och ovädren avta; glidningen
är ändå så pass långsam att vi inte ser den, ändå är
vi ansvariga för skeendet; sedan 1950-talet är det vår livsstil
med bilresor och charterresor med flyg och plastprodukter
som har orsakat det här: vi vet det, det är geologiskt
fastställt: vi lever i antropocen, den tid
som människor har skapat med den destruktion
som människor har skapat; vet du hur många sjöfåglar
som har försvunnit från jordklotet, bara de senaste 50 åren?
Vill du inte veta, nej du vill inte veta (det är 70 %, vill säga:
230 miljoner sjöfåglar) eftersom det är vårt eget fel
Vi kan inte - under den relativt korta tidsrymd
vi finns på jorden - begripa så mycket om tidsförlopp, men
vad vi lämnar efter oss
kommer att fortsätta destruera jorden i århundraden
Värmen kommer inte att avta snabbt, den kommer eskalera
snabbt, tills vi beslutar oss för att: bromsa
Varför agerar vi inte starkare
Du sitter mitt emot mig och kan inte svara, jag sitter
mitt emot dig och kan inte säga något
Lyft inte pennan, lyft inte blicken, säkra ditt vapen
Vinkla ner persiennerna, septembersolen rinner fet
in i vardagsrummet: golvet glöder inte
men det skimrar på ett sätt vi inte känner igen
Varför gör vi ingenting, annat än slår upp helgtidningens
alla resebilagor och låter fingret löpa mot nästa resmål, och
nästa, och nästa: vi får inte fortsätta
Endast 5 % av jordens befolkning har någonsin
äntrat ett flygplan; ändå ökar flygresandet hela tiden,
och dess konsekvenser på klimatet är: förödande
Jag frågar dig - jag kan inte predika jag vill inte - har vi rätt
att strunta i hur vi beter oss mot den värld 
som tog emot oss; vi letar efter signaler i yttre rymden
efter andra livsformer, annat så kallat intelligent liv, men vi
är än så länge ensamma - i universum - om att förvalta
en sådan här jordskorpa - litosfären - där liv har bildats
och djur och människor och växter kan andas
Atmosfären tunnas ut och förtätas samtidigt: koldioxiden
är en verkligt svår sak att förstå: det finns ett naturligt
kretslopp som vi inte kan leva utan: kolcykeln
Men i och med att vi har grävt upp och pumpat upp
oljereserverna, de lagrade fossila bränslena, och skapat
ett överskott, så förtätas hela tiden luften: växterna
mår prima - och vi - tills det slår över: och det slår över
För varje år slås nya värmerekord, glaciärer försvinner
och inlandsisar försvinner och vi läser om det och vi ser
naturprogram på teve om det och vi gör: ingenting
Klimatmötena i all ära och avtalen i all ära och ratificeringen
och klimatkompensationer och skatteförslag i all ära
Men det finns bara en sak vi kan göra: minska utsläppen
Nu, inte år tjugohundratjugo eller trettiotvå eller i sinom tid
Temperaturökningarna väntar inte vid förhandlingsborden
Allting sker nu
och att - exempelvis - oroa sig för höjda bensinpriser nu
när vi destruerar en värld som vi lämnar över
till våra barn tills i morgon och i övermorgon och om hundra år
är oförskämt bortskämt obegåvat missunnsamt hänsynslöst
Om jag var politiker skulle jag säga: vi stryper tillflödet av bensin
nu, vi förbjuder alla biltrafik i städerna nu, vi inför bilfria
söndagar i hela landet nu, vi inför motbok på flygresor nu, vi
ger atmosfären en chans att andas, pausera, nu
Det krävs krafttag som vi inte har men som vi måste ha
Under oljekriser har människor anpassat (om än under vissa
umbäranden) sig snabbt: man får gå, ta cykeln, jobba mer
hemifrån, samåka, tänka till; under de stora krigen
har koldioxidutsläppen minskat markant i storstäder: vi har
börjat odla upp parker och grönområden; tak och tomter
kan bli gröna reserver, vi måste oavbrutet forska på, och
subventionera, elbilar, fusionskraftverk; vi behöver inte
ha bråttom att ta oss fram, det finns en möjlighet
att göra landsbygden levande igen: hästens
och dragdjurens renässans: det lilla självhushållande
jordbruket, tillsammans med en ekologisk kretsloppshushållning
för livsmedelsindustrin; politikerna har en - vad de
brukar kalla - gyllene chans att föregå
med gott exempel: ha möten
via nätet, ta tåget genom världen, säga ifrån
när industrin kräver mer naturförödande subventioner
Varför ska flygfotogen vara skattebefriat: syrelungan fräts sönder
Alternativet kvarstår annars hela tiden: låt jorden gå under
När säger en politiker: Jag flyger inte mer (det finns
flera klimatforskare som gör det: varför tror du att de gör det?)
Du säger till mig att jag är alldeles besatt
Du säger: yolo: relaxa lite och njut av tillvaron, så himla

illa har vi det ju inte

Jo det har vi: om vi inte vågar se vad som sker på allvar, om
det är så - som klimatpsykologerna hävdar - att vi förtränger

realiteten så hårt att det innebär vår

egen undergång - då har vi det riktigt illa, vi flämtar
efter luft och tar djupa andetag samtidigt: vi sticker gaffeln
i vår egen kropp; vi är själva - varenda en av oss - den
inre motsättning som skapar de yttre förhållandena
Du kan inte skylla någon annan för vad som sker
Du kan inte (eller det kan du: men det är lönlöst) låtsas
som om vad som sker är antingen ofarligt
eller ett naturligt förlopp som vi inte rår över
Vi rår över detta och det vore - kan vi drömma
tillsammans - en dröm att vi slöt oss samman
och bestämde oss för att, som en början,
prova att mota bort det här som pressar oss
mot jorden och till slut kommer att kväva, lyssna: allt
Ta en fossilfri weekend; ställ alla flygplan i en vecka, njut
av tystnaden när motorvägarna är tömda på bilar
Gå till havet och se hur det andas med väldiga andetag
Ställ dig på ett fält och ana hur det rör sig under dig
av det kommande, vi behöver inte bli naturromantiker, vi
behöver bara vara oss själva: lägg dig
på stranden eller i en skogsglänta och se molnen
paradera eller en gren som rör sig i vinden: det är allt
som finns och det är det enda vi behöver bevara
Vår värld

Foto: Magnus Carlbring 2016

något särskilt skönt

Det finns något särskilt skönt

i att skriva när man egentligen är för trött

Den där spärren, eller den där ständiga

bildströmmen som aldrig ger med sig,

faktorer som både hindrar

och knuffar versraderna framåt, ja alltså:

du slipper både hindren och svallvågen

om hjärnan är perfekt överkokt: det ska helst

trumma fram ljusblixtar i blodrött och karmosin

och eldgult och tankarna, äh jag vet inte, bryts

på ett alldeles naturligt och meningsbefriande

vis - vart är vi egentligen på väg - och

det högsta tillfället är kanske alltid det som sker

när du vänder dig bort (jag kan skriva

och hålla händerna för ögonen samtidigt, jag

kan skriva utan att vara rädd en enda gång)

Ingen kommer att läsa det här

Ingen kommer att lyssna till dig, du kan

lika gärna ställa dig i en vrå och skrika in i vrån

Ord är som nattrafiken: blöta, droppande

av bilkupéns svettiga ångest och fyllda

av radions skval, röster ur det förgångna

Jag är alltid fem år gammal, jag är uråldrig

när jag sitter på en stenmur med benen

dinglande ner i avgrunden - Ingenting -

och händerna knutna och ilsket tittar jag

på en värld hela tiden kantrande, vilsen, i otakt

med sin egen kropps rörelser: vad är

ett moln, vad är en svala, tänker den på något

samtidigt som jag, vad är ett träd: rötter

mot himlen och rötter ner i de dödas marker

Vi dricker varandras köttsaft: stryk inte

en enda rad, det kan finnas en dold

energi mellan just   d e    h ä r    t v å

orden, utblåsta som långsamt krympande

glas i den märkvärdiga septembervärmen

Nocturne, fladdermusviskningarna, månen

som tippar lätt ned i den nyöppnade pizzerians

skyltfönster med sin spegling: eller sitt

månansikte (det där är alltid vemodigt och

rofyllt samtidigt: panik ökenkyla nattsmärta

dödstysthet och radbrott, jag kan inte

skriva 'måne' utan att samtidigt se Lorca

framför mig, i en svartvit bild, säckiga brallor,

stor bylsig kavaj, magert blekt ansikte, kolsvart

blick, de släpar ut honom i gryningen

för att skjuta poeten och det oskrivna

mot natten mot månens livsfarliga

skrivblock) som vrids ner i diskvattnet

och sakta vidgas, tonas ut, försvinner

Den egentliga musiken har vi aldrig hört

De egentliga meningarna skriver vi

vid ett annat tillfälle, nu är det det här

som blommar: en sista ros bara, titta

Foto: Magnus Carlbring 2016