Det finns något särskilt skönt
i att skriva när man egentligen är för trött
Den där spärren, eller den där ständiga
bildströmmen som aldrig ger med sig,
faktorer som både hindrar
och knuffar versraderna framåt, ja alltså:
du slipper både hindren och svallvågen
om hjärnan är perfekt överkokt: det ska helst
trumma fram ljusblixtar i blodrött och karmosin
och eldgult och tankarna, äh jag vet inte, bryts
på ett alldeles naturligt och meningsbefriande
vis - vart är vi egentligen på väg - och
det högsta tillfället är kanske alltid det som sker
när du vänder dig bort (jag kan skriva
och hålla händerna för ögonen samtidigt, jag
kan skriva utan att vara rädd en enda gång)
Ingen kommer att läsa det här
Ingen kommer att lyssna till dig, du kan
lika gärna ställa dig i en vrå och skrika in i vrån
Ord är som nattrafiken: blöta, droppande
av bilkupéns svettiga ångest och fyllda
av radions skval, röster ur det förgångna
Jag är alltid fem år gammal, jag är uråldrig
när jag sitter på en stenmur med benen
dinglande ner i avgrunden - Ingenting -
och händerna knutna och ilsket tittar jag
på en värld hela tiden kantrande, vilsen, i otakt
med sin egen kropps rörelser: vad är
ett moln, vad är en svala, tänker den på något
samtidigt som jag, vad är ett träd: rötter
mot himlen och rötter ner i de dödas marker
Vi dricker varandras köttsaft: stryk inte
en enda rad, det kan finnas en dold
energi mellan just d e h ä r t v å
orden, utblåsta som långsamt krympande
glas i den märkvärdiga septembervärmen
Nocturne, fladdermusviskningarna, månen
som tippar lätt ned i den nyöppnade pizzerians
skyltfönster med sin spegling: eller sitt
månansikte (det där är alltid vemodigt och
rofyllt samtidigt: panik ökenkyla nattsmärta
dödstysthet och radbrott, jag kan inte
skriva 'måne' utan att samtidigt se Lorca
framför mig, i en svartvit bild, säckiga brallor,
stor bylsig kavaj, magert blekt ansikte, kolsvart
blick, de släpar ut honom i gryningen
för att skjuta poeten och det oskrivna
mot natten mot månens livsfarliga
skrivblock) som vrids ner i diskvattnet
och sakta vidgas, tonas ut, försvinner
Den egentliga musiken har vi aldrig hört
De egentliga meningarna skriver vi
vid ett annat tillfälle, nu är det det här
som blommar: en sista ros bara, titta
 |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
