tjuåttonde november

1.

Är alldeles tom i huvudet.
De har hängt upp en julstjärna
där inuti
och jag kan inte annat än lysa.
Och se den lysa: mörkrets mjuka
strängar dras sönder.
Och jag
kan inte annat än dras sönder.
Det här är inte advent det är nu.

2.

Är en frostfläck på fönsterrutan
Andas här och gnugga
Vi skulle stryka ut det här
Kanske redigera ned dikten - är det här
ens en dikt - exakt här: vad är det här
för jävla versrad: bryt upp den
Bär ut det här till grovsoprummet
Ställ det mot väggen och rota en stund
i den gröna plastlåren: där är en ny text
TITTA DÄR LIGGER EN OANVÄND
som någon har slängt utan anledning
Återanvänd varandras ord: det här
blir lika bra som någonting annat

3.

Ibland blåser det bara in något i textraden
som gör den till något annat
än du från början tänkte
Jag tänker aldrig någonting från början
vilket ofta förvånar mig: jag är lite korkad
på ett både ödmjukt och plumpt vis
inför min egen text: vi är varandras
främlingar; jag säger det högt
och tydligt: Det här kan inte jag
ha skrivit, och textraden säger detsamma
Det här kan inte du ha skrivit
Det är inte en brottningsmatch, det är
ett veritabelt ordbråk; det är först nu
i den allra sista versraden som jag vet
hur detta kommer att sluta: inte alls!

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag skriver

Jag skriver mig ut ur mörkret med en penna som är gjord av genomskinligt ljus och tystnad jag plockar ut den ur mitt inre som ett osynligt vapen ur en osynlig uniformsjacka - alltihop är sytt i spindeltråd och av guldet du skrapar från en sten kysst av solljus. Här börjar en alldeles ny text. Den ska du skriva i sömnen. Den ska du sjunga när du är tyst. De här orden skriver du samtidigt som de faller mot vattenytan. Kan det vackra gestaltas, eller är det sig självt nog. Hur skriver man ut det sköna. Genom att dra det mot det rökfärgade glaset. Genom att gräva upp det ur leran. Här får du en bild från idag: den där valen som syns dyka upp mitt i New York, den svarta stjärtfenan som lyfts blank och blöt upp ur Hudson River. Vad gör den där? Den är en dikt, förstås. Den är en mörk versrad mot en sönderhackad kuliss av smutsbruna hus och de suddiga konturerna av bilar och människor i rörelse utåt, utåt.

Foto: Magnus Carlbring 2016

behöver du skriva

Behöver du skriva för att klara dig genom dagen eller skriver du bara för att det är roligt eller skriver du inte alls bara läser eller skriver du för att lära känna dig själv (hur lång tid tar det lär man sig någonsin något eller är det själva ansatsen som är grejen?) eller skriver du för att det finns en person inuti dig som bryter sönder pennor och spottar bläck omkring sig som du måste tygla - med ord - eller skriver du för att det är det enda sättet du vet om - att sortera tankar och bilder och få någon slags struktur (det var ju en jäkla struktur, det här?!) - för att bilda dig en uppfattning om det som omger dig och som påverkar dig det vi brukar kalla 'världen' eller 'tillvaron' eller - kanske helst, även om det är lite abstraherande: 'existensen'? Eller skriver du bara för att du måste. Eller vill. Eller för att du inte måste. Eller vill. Skriver du för att det är ett sätt att mästra döden (så himla allvarligt behöver det väl inte bli?) eller skriver du för att ha kontroll över livet - eller för att slippa tänka på alltihop eller för att det är skönt att tappa just kontrollen och förlora sig i någonting som är ohanterligt men ändå substantiellt - ord ord ord - eller skriver du bara för att det går för att du har en penna eller för att tangentbordet reser sig mot dig som en käft eller en vägg som du måste klättra över och sedan kliva in i skärmbilden som den där kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu som målade en port i kejsarens tempelmur och sedan öppnade porten och klev in och försvann för att aldrig mer komma tillbaks. Skriver du för att försvinna eller för att komma tillbaks eller skriver du bara för att ställa alla de här frågorna som egentligen inte är frågor utan retoriska krumbukter. Som alltid söker du förstås inga svar utan bara nya sätt att ställa gamla frågor eller gamla sätt att ställa nya frågor för att hitta nya ord att skriva. Ser du sammanhanget mellan din läsart och min text. Kryssa i ditt svar någonstans i bilden. Och där finner du dig själv. Fri. Utskriven. Att skriva är exakt samma sak som ett bastubad. Man bli varm och svettig och det är helt omöjligt att gestalta själva poängen. Ändå är man på det igen när det behövs. Kasta på en skopa sötvatten. Vrid upp reglaget. Bryt sönder pennor. Spotta ord på den glödande stenen. Här har du din uppdatering: skriv och läs. Fan det blev varmt ju. Ut i snön och mörkret och hämta andan. Ser du hur allting ångar. Ser du månen genom dimmorna. Ser du det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

hjärtpunkt

en lilleputtvärld rör sig inuti varbölden ur vars vita permeabla
hölje en tunn gas av rasism långsamt sipprar ut som lätt diarré
den lilla döden har säljprojekt i grannskapet där man har långa
möten och organiserar tvångsmässigt styrda reklamkampanjer
vi ser inte massmordet för alla siffror: slakten noteras i form
av en demokratisk stentavla i kapellets hjärtpunkt: anorektiska
namn som skrattar hårt åt varandra men döljer människoöden
för att angöra alfabetet vid den trasiga betongkajen krävs nya
armeringsjärn och att en hel grupp ungdomar offras till havet

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

vad tycker du

Vad tycker du om det här. Vad säger dig ditt innersta. Hur ska det sluta. Vinner kärleken. Eller ska vi dra vapen allihop och slå sönder livet världen allt vi har. Jag vet ingenting. Jag kan allt mindre. Vilken är din åsikt. Vad är egentligen en åsikt. Ett moln. En insekt med gadd. Eter. Tomhet. Allt är så fyllt av tomhet. Varje åsikt borde grunda sig på en så heltäckande analys som möjligt är. Det är så mycket ogrundade åsikter och fördomar som sprids, sådant som bygger på okunskap eller missförstånd, som i sin tur bygger på att man delar texter artiklar påhitt man knappt har läst eller som man inte begripit att de innehåller propagandalögner och falsifierade verklighetsbilder. Vi ser inte helheten och detaljerna, på riktigt, utan som splitter, som genom en trasig glasruta. Putsa fönstren. Läs böcker. Backa bandet. Ingen har alltid helt rätt. Allt har många sidor. Jag saknar den grävande journalistiken och den långa essän och jag är innerligt trött på slappa utlåtanden och nedlåtande uttalanden om människor och företeelser man inte vet så mycket om. Eller omdömeslösa omdömen som bygger på verklighetsflyende konspirationsteorier och rena lögner. Den som hävdar att hen har rätt - var vaksam! För visst är det så, så snart du kan något - ganska mycket och djupt - om en sak, så förstår du egentligen allt mindre utav den. Du måste ifrågasätta din egen vetskap - det är då du närmar dig något som man kan börja våga kalla 'sanning'. Det jämförbara begreppet. Ansiktet som skiftar. Skuggorna som glider in i ljuset. Ljuset som växer fram ur mörkret. Displayen skimrar spöklikt. Fasen också: det borde gå att hitta ett sätt att fungera på tillsammans, alla vi människor. Är det inte det vi letar efter? Var det det Diogenes egentligen letade efter, när han kröp ut ur sitt lerkrus, och lyste upp människornas ansikten med sin oljelampa. "Jag söker en människa", sa han. Var det sig själv han sökte. Den andre i sig själv. Jag vet inte. Men det finns ett spår att följa där: att se olikheterna i varandra är ett sätt att se sig själv. Och möjligheterna i att finnas till. Och farorna. Du kunde lika gärna vara jag. Jag kunde lika gärna vara någon annan. Att veta något är att aldrig vara tvärsäker; det tror jag nästan bestämt. Eller vad tror du. Vad tycker du om det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

ungefär som om månen var inne i mitt huvud

Eftersom jag har haft ont i huvudet

Ungefär som om månen var inne i mitt huvud

i vad ska jag säga tre fyra dygn tänker jag att

Aha det är den där supermånen som

Men det är det ju aldrig

Det är ju aldrig månen, det är inte månen

som det just är: det är dess floder

som har torkat som tårarna inuti oss människor

har torkat och vi har glömt

oss själva som om månen någonsin skulle

glömma bort oss: månen är vår mamma ju

Vi faller på knä och lägger ansiktet i dammet

för att tillbe månljuset och dess skuggor

som strilar genom kroppen som neutriner

Du vet att om troposfären brister

om vi - som vi säger - fuckar upp vårt växthus

Och alltihop rämnar (säg inte att det inte

kan hända) - då kommer rymdens allt ljus

och rymdens allt svinkalla mörker

Att skära oss i strimlor medan månen

Månen, åh månen: den bara vänder sitt ansikte

bort från oss och är tyst, fast den sjunger

Lyssna på hur månen sjunger genom verserna

Foto: Magnus Carlbring 2016

hippieägg

när fascisten anar – utom doften av backtimjan – all åtrå som
duschar hans ansikte olyckligt kommer ångern precis för sent
den nyanserade fängelseerotiken kommer att bli vidrigt intim
när förstämningen laddas med pinsamt blåögd sadismlekstuga
mirakelmamman vill bara ha mer politik och juvelsjuk absint
och beskriver sedan i en lätt antydd episk båge hur hon vill dö
att krypa ihop som ett hippieägg och ruvas under en fixstjärna
som växer ur sitt eget kosmos innan farkosten kastas i väggen
trädkronor av apokalyps sveper över glödtråden likt imaginära
bomullsrondeller när hon sminkar sig till sin egen begravning
blåsfiskens glaciärgula kött ligger strimlat över de svettblodiga
platinumfaten när en vit springa ljus sliter sönder pappväggen

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ihålighetstankar

ytterligare ett vidrigt falsklarm: vi bor granne med oss själva
genom vardagens tunnsådda kärleksförklaring känns stormen
komma som en varm osynlighet eller en andedräkt ur helvetet
fontänens ryggslut formas av fingrarnas längtan efter salivspår
medan munhålan utsänder olivinoljade hemgjorda porrfilmer
sökes: helutrustad sjukdomsbild där man kan vinna fina priser
utan att behöva förlora sin talang på vägen: strömlinjeformad
stund som vi alla söker: den där tiden då det var: varmt stilla
strandödsligt vågnära snäckskalshungrigt proteinstint: nyvaket
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
ur regnet sjönk metallindustrierna på vräkiga gradänger: saltet
föll i vilda drivor över öknarna och ett ensamt lotusträd brann
och sedan stod vi här: ansiktslösa kålhuvuden ihålighetstankar

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

mediapajasen

mediapajasens själlösa hjärta kommer i all evighet att befinna

sig på direktsänd resa genom det mänskliga minnets toaletthål

racerförarens skenvita bukspottskörtel ror genom frysskåpets

åldersrynkor som dålig frukt som hänger som skrik i allas kök

idrottarna avfilmas nakna innan de låses in i den dödsdömda

sändarbussen för att ha ihjäl varandra med långsam tändargas

ett oväntat ljus badar världen där människokropparna ligger

om varandra när en nyfiken bäver i framkant inser sin frihet

i väntkön: en människa klädd i sand och en annan i läkemedel

resten – vi och dom – är offer: genomskinliga nationalistjävlar

autenticiteten hos de medagerande i sveket mot naturen och

dess invånare är stor: vi är verkligen en självdestruerande sort

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

att bara göra något

Käkar lunch. Värmer kyckling och couscous från häromdagen. Smakar det något. Det är kyligt längsmed golvet. Vi är inuti våra mörka hjärtan. Det okända och tillfälliga rör sig utanför, småfåglarna är svarta streck i en underlig tavla. Jag fixerar en kolteckning. Arbetar en stund. Det är som att slita kött från benet. Läser nyheterna. Kravallerna ökar i USA. Leonard Cohen har somnat in. Jag lyssnar på mörkret. Ormen som rör sig i hans lyrik, vacker och livsfarlig. Och pulsen som är så stark att den stannar. Egentligen kan vi inte skriva om det här. Det finns ingenting som är vackert. Det finns ingenting som inger tröst. Jo. Jo, det gör det. Det står barn inuti oss och säger ifrån. Jo det finns motiv. Det finns i morgon. Snön sjunker samman och en iskall måne växer fram: jag ska skriva ner det här någonstans och spara eller glömma, det spelar ingen roll vilket. Det viktiga är att göra något, bara något.

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag vet inte vad jag ska skriva

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det snöar. Jag famlar. Det är snö och inuti snön är det mörker. Jag minns Orhan Pamuks roman 'Snö', om kamp underifrån, om den enskilda människans ansvar. Om en poet som trevar i snöovädret efter någon slags riktning. Om hur människor ger upp, faktiskt dör, omkring honom. Jag minns inte hur den slutar. Jag tänker på existentialismen, som ju kom ur världskriget. Vi är inte där ännu. Vi kan handla. De flesta människor är goda. Det finns en värme inuti snön. Jag ser den här Trumps tal nu på morgonen. Hur han lismar och tackar och sedan pratar om att ena nationen och bygga motorvägar. För i helvete. Hur kylan sprider sig i rummet. Jag ser på Twitter att någon har skrikit "Kill Obama!" i lokalen medan Trump höll sitt tal. Den så kallade normaliseringen har övergått i ren brutalisering. Jag vet inte vad jag ska tänka på, för att vara klar i huvudet. Snö. Mörker. Kaffe. Kan man tänka på det vardagliga, är det ännu giltigt. Att vara människa. Att tänka att vi har ansvar för den här jorden. Att Trump skiter i klimatet, att han ska få igång olje- och kolindustrin igen och bygga motorvägar. Och hatet. Bara i förrgår var det en pojke med cerebral pares som blev hånad och utslängd från ett Trumpmöte; de drog i hans rullstol. Varför var han där? För att protestera mot Trump, som förra året i ett tal imiterade och hånade en funktionsnedsatt person, imiterade dennes spasmer. Bara det. Räcker. Och sedan vet vi allt det andra: det har gått på teve i två år nu. Föraktet. Det nedsättande. Övergreppen. Rasismen. Misogynin. Och honom har miljontals människor givit sin röst. Jag vill gå ut och sova under snön som en ledsen vemodig björn. Jag tänker på poesin, och genast på Sonnevi, 'Om kriget i Vietnam', om hur det snöar igen i den dikten, allting, hur verkligheter blandas samman, går ihop. Vår. Din. Min. Allt snöar igen. Historia. Krig. De döda. Presidenterna. Teveljuset. Alltihop flimrar. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad som sker. Håll i mig i bokstäverna, det är allt som finns: den här virvlande stormen av ord och snö och känslor som behöver sorteras ut och granskas och samlas ihop. För att sedan kunna agera. För det är ju här det börjar. I texten som slutar i aktion, i medansvar, i delaktighet, i gemenskap, samarbete, politik, medvetenhet, medkänsla. Ut och skotta bort snön bara. Kom fram.

Foto: Magnus Carlbring 2016

varje dag är ny

Stannar upp mitt i det här och utplånar allt jag hittills har tänkt och gjort och blir fullkomligt tom i huvudet och kroppen det är som om allt språk alla ord alla till synes meningsfulla slutsatser och alla hjälplöst meningslöst vansinniga idéer som samtidigt kan ha sin lite kluriga poäng liksom planar ut till en enda grå vindlande skiva ett ljusfält av skön tomhet som aldrig kommer att kunna ersättas av någonting annat bara fyllas av sig självt det är omöjligt att sluta tänka utan att tänka hela huvudet lyfts av kroppen och jag tar av hela huvudet liksom rycker loss det känns inte alls jag bär huvudet i händerna och går omkring med det ungefär som man bär en ganska varm stor skål fylld av redd grönsakssoppa det ångar ur den och doftar beskt och sött och milt och starkt samtidigt och ju längre jag går med mitt huvud i händerna desto mer sugen blir jag på att lägga det ifrån mig på en plats som jag inte har valt men som så att säga väljer sig själv det är ditåt jag rör mig nu jag öppnar balkongdörren och sätter mig på den iskalla klaffstolen i trä och lutar mig lite framåt mot räcket och sedan utan att egentligen reflektera över det mer än över allt annat jag gör i livet lite sådär per automatik som löptränar och äter och gäspar och öppnar en ny bok och börjar att läsa så sätter jag tillbaks huvudet på kroppen det var alltså där det skulle vara det fyller mig med en stor och mjuk lättnad när jag inser att jag är kvar på den här platsen och att mina tankar fortfarande är mina tankar och mina ord är mina trots att jag för en stund var någon helt annat tänk på det här till nästa gång då vi byter huvuden med varandra. Varje dag är ny. Varje text är ett litet äventyr. Nu reser vi oss och går in. Det är kallt.

värmer upp

Strunta i konsekvenserna av din text
Att skriva är ett tillstånd inte ett arbete
Att skriva är ett anti-arbete, strunta
aldrig i konsekvenserna av vad du gör
Att skriva är ett textarbete utan samvete
Varje ord är en fri individ, varje textrad
ett underligt vindlande spjut, det slår ned
var som helst: släpp det och skriv nytt, strunta
aldrig i dina medmänniskor när du skriver
Strunta i allting: texten behöver inte dig
Skriv aldrig utan att arbeta, skriv hela tiden
som om du inte visste vad du gjorde
Det omedvetna öppnar en dörr du inte såg: där
sitter du hukad över dina papper och din penna
Det blöder ur alla inre sår rakt ner i texten
Det här är ingen text det är ett försvinnande
Det är dåligt och lågt och platt: det gör ingenting
Skriv tills det är ingenting kvar av dig
Det finns inga självmedvetna poser eller egoism
i dig när du skriver, allt det här är inte
genomtänkt eller utstuderat: texten är en sjö
som är svart och djup och varm på ytan
men allt kallare ju närmare botten du når
Att skriva är att sjunka genom texten som en tanke
du aldrig uttänkt: det finns ingen mitt
i texten, ingen absolut kärna, inget lugn
Textarbetet är en stark obegriplig rörelse, du
är i en hårt piskande storm, här finns inget
väntrum, ingen paus, inga tillfällen
då du kan andas in och vila: att skriva
är att äta och skita samtidigt: du hinner inte
bromsa; det här arbetet är det värsta jag vet
Jag njuter av varje sekund, varje ord är
ett varmt hugg av ljus genom mörkrets kropp
Var aldrig orolig för att en liknelse blir dålig
Var aldrig rädd för att det kommer ord
du inte väntade dig: kärleksblomsterpuderört, gräs
som växer ur munnen, blodiga stackmoln
skockar sig mellan kräkvokalerna och betande kor
lägger sig i konsonantdälden för att idissla
Ord; jag är burkslav bara
medan någonting annat fyller seglen
och får linorna att smattra omkring mig
Jag är fortfarande livrädd för de grå haven
Jag älskar att vara nära de stora grå haven
Vi kommer allihop där nerifrån och ska upp nu

Foto: Magnus Carlbring 2016

i mörkret

Den befriande nya trenden
att tänka negativt, att glida ner
i mörkret som i en kall fors
Var i ditt element, skrapa bort
det där klämkäcka leendet
och gör dig av med all falskhet
Inuti dig själv brinner hjärtat
Och röken fyller dig
med omistligt mörker: rita
en hand och ett spjut i väggen
Skriv en dikt som lyfter upp
stenarna ur vattnet, låt allt torka
långsamt, tills du syns
på riktigt

Foto: Magnus Carlbring 2016