Vad tycker du om det här. Vad säger dig ditt innersta. Hur ska det sluta. Vinner kärleken. Eller ska vi dra vapen allihop och slå sönder livet världen allt vi har. Jag vet ingenting. Jag kan allt mindre. Vilken är din åsikt. Vad är egentligen en åsikt. Ett moln. En insekt med gadd. Eter. Tomhet. Allt är så fyllt av tomhet. Varje åsikt borde grunda sig på en så heltäckande analys som möjligt är. Det är så mycket ogrundade åsikter och fördomar som sprids, sådant som bygger på okunskap eller missförstånd, som i sin tur bygger på att man delar texter artiklar påhitt man knappt har läst eller som man inte begripit att de innehåller propagandalögner och falsifierade verklighetsbilder. Vi ser inte helheten och detaljerna, på riktigt, utan som splitter, som genom en trasig glasruta. Putsa fönstren. Läs böcker. Backa bandet. Ingen har alltid helt rätt. Allt har många sidor. Jag saknar den grävande journalistiken och den långa essän och jag är innerligt trött på slappa utlåtanden och nedlåtande uttalanden om människor och företeelser man inte vet så mycket om. Eller omdömeslösa omdömen som bygger på verklighetsflyende konspirationsteorier och rena lögner. Den som hävdar att hen har rätt - var vaksam! För visst är det så, så snart du kan något - ganska mycket och djupt - om en sak, så förstår du egentligen allt mindre utav den. Du måste ifrågasätta din egen vetskap - det är då du närmar dig något som man kan börja våga kalla 'sanning'. Det jämförbara begreppet. Ansiktet som skiftar. Skuggorna som glider in i ljuset. Ljuset som växer fram ur mörkret. Displayen skimrar spöklikt. Fasen också: det borde gå att hitta ett sätt att fungera på tillsammans, alla vi människor. Är det inte det vi letar efter? Var det det Diogenes egentligen letade efter, när han kröp ut ur sitt lerkrus, och lyste upp människornas ansikten med sin oljelampa. "Jag söker en människa", sa han. Var det sig själv han sökte. Den andre i sig själv. Jag vet inte. Men det finns ett spår att följa där: att se olikheterna i varandra är ett sätt att se sig själv. Och möjligheterna i att finnas till. Och farorna. Du kunde lika gärna vara jag. Jag kunde lika gärna vara någon annan. Att veta något är att aldrig vara tvärsäker; det tror jag nästan bestämt. Eller vad tror du. Vad tycker du om det här.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
