Stannar upp mitt i det här och utplånar allt jag hittills har tänkt och gjort och blir fullkomligt tom i huvudet och kroppen det är som om allt språk alla ord alla till synes meningsfulla slutsatser och alla hjälplöst meningslöst vansinniga idéer som samtidigt kan ha sin lite kluriga poäng liksom planar ut till en enda grå vindlande skiva ett ljusfält av skön tomhet som aldrig kommer att kunna ersättas av någonting annat bara fyllas av sig självt det är omöjligt att sluta tänka utan att tänka hela huvudet lyfts av kroppen och jag tar av hela huvudet liksom rycker loss det känns inte alls jag bär huvudet i händerna och går omkring med det ungefär som man bär en ganska varm stor skål fylld av redd grönsakssoppa det ångar ur den och doftar beskt och sött och milt och starkt samtidigt och ju längre jag går med mitt huvud i händerna desto mer sugen blir jag på att lägga det ifrån mig på en plats som jag inte har valt men som så att säga väljer sig själv det är ditåt jag rör mig nu jag öppnar balkongdörren och sätter mig på den iskalla klaffstolen i trä och lutar mig lite framåt mot räcket och sedan utan att egentligen reflektera över det mer än över allt annat jag gör i livet lite sådär per automatik som löptränar och äter och gäspar och öppnar en ny bok och börjar att läsa så sätter jag tillbaks huvudet på kroppen det var alltså där det skulle vara det fyller mig med en stor och mjuk lättnad när jag inser att jag är kvar på den här platsen och att mina tankar fortfarande är mina tankar och mina ord är mina trots att jag för en stund var någon helt annat tänk på det här till nästa gång då vi byter huvuden med varandra. Varje dag är ny. Varje text är ett litet äventyr. Nu reser vi oss och går in. Det är kallt.
